Bertil Hult: ”Skolan var en utdragen plåga”

Han var sex år och gick i första klass. Läraren, fröken Fagerlind, stod bakom honom och domderade »Läs nu pojk!« samtidigt som hon överöste honom med örfilar. »Det glömmer jag aldrig« säger Bertil Hult med sorg i blicken.

Det är 60 år sedan, men fortfarande är hans skoltid bara minnet av en utdragen plåga.

I dag är pojken som inte kunde lära sig läsa och skriva en av Sveriges mest framgångsrika entreprenörer; han har grundat, lett och utvecklat EF, Education First, till världens största privata organisation för språkutbildning, med verksamhet i 50 länder.

Hur är det möjligt?

Bertil Hults egen förklaring är enkel och mänsklig: Precis som med andra hinder eller handikapp försöker den som är ordblind, eller dyslektiker som vi säger numera, att kompensera det han har svårt för med något han behärskar väl.

»För en del kan det bli idrott. Jag var tydligen rätt bra på att sälja, det har jag gjort sedan jag var liten.«

Och bakom den blygsamma och lågmälda ytan finns en stark drivkraft och en oförtröttlig målmedvetenhet.

Redan i folkskolan var han en hejare på att sälja jultidningar och majblommor. När han var tio, tolv år kunde den som sålde flest majblommor i hela Sverige vinna en cykel.

»Jag ville så gärna ha den där cykeln, jag var ute jämt för att sälja mina majblommor.«

Han nådde inte hela vägen; han blev näst bäst och fick en kamera.

Men i skolan räckte det inte med vilja och hårt arbete för att knäcka läskoden; efter första året flyttades han till en hjälpklass och fick börja om ettan.

»Där samlade man stökiga, förståndshandikappade och ordblinda barn i samma klass. Det var ingen ordning, bedrövligt helt enkelt. Vi hade till och med en inhägnad på skolgården för att vi inte skulle beblanda oss med de andra barnen.«

Hans föräldrar gav honom allt stöd de kunde. Med sin mors hjälp lärde han sig att räkna.

»Men mitt självförtroende var urdåligt. Jag misslyckades ju hela tiden och kände mig bara dum.«

Efter fjärde klass fick han ändå börja i realskolan.

»Jag var hopplöst efter i allt. Och det spelade ingen roll hur mycket jag pluggade, jag kunde ändå inte lära mig läsa och skriva.«

Det kan tyckas förbryllande att en människa som har så smärtsamma minnen från sin egen skoltid ägnat nästan hela sitt vuxna liv åt ett företag som utbildar ungdomar över hela världen i språk.

»Det är ren slump«, säger Bertil Hult. »EF började egentligen som en resebyrå.«

Men hans fallenhet för affärer, målmedvetenhet och en stark drivkraft, parat med hårt arbete, har lett till framgång.

»Jag tycker ju att det är kul att jobba och kul att bygga företag.«

Hur har han då klarat att med sin dyslexi leda och utveckla ett företag som EF?

»Jag anställde tidigt en assistent. Hon skötte allt skrivarbete och läste upp sådant jag behövde ta del av.«

När verksamheten växte anställde han ytterligare en assistent.

»De fick jobba i skift, från början för att jag inte hade råd att köpa fler skrivmaskiner.«

Fortfarande har Bertil Hult två assistenter som jobbar i skift. Inte för att de behöver dela skrivmaskin. Utan för att han reser över hela världen och behöver en assistent oavsett vilken tidszon han befinner sig i.

Som många andra med funktionshinder har Bertil Hult utvecklat andra sinnen; han har ett utmärkt hörselminne. Och hans dyslexi har också påverkat ledarskapet och sättet att arbeta i EF. Organisationen är till exempel känd för att ha en hårt slimmad administration.

»Jag har sagt att en skrivelse inte ska vara längre än en A4. Delvis på skämt, vissa saker går ju inte att hålla så korta.«

Han jobbar fortfarande hårt. Fast han i dag lämnat över den operativa ledningen av EF till Louise Julian är han djupt engagerad och aktiv i verksamheten, nu i rollen som styrelseordförande. Och det är ingen hemlighet att han ställer höga krav på sina medarbetare, han vill ha människor omkring sig som brinner för det de gör.

Egentligen var det en rad lyckliga tillfälligheter som fick honom att upptäcka sina möjligheter, inte bara hindren.

Med betyget från realskolan, om än med skrala omdömen, gick han till arbetsförmedlingen. Handläggaren frågade vad han ville göra, men han hade ingen aning.

Hon fortsatte pressa honom och till slut kläckte han ur sig:

»Jag vill jobba för Sveriges rikaste man!«

Han vet inte var han fick det ifrån. Till hans förvåning sa handläggaren att det nog gick att ordna. Dagen därpå började Bertil Hult som springpojke på Wallenbergbanken Stockholms Enskilda Bank, det som i dag är SEB. Han blev en i gänget av unga pojkar som gick runt med lådor på magen och delade ut internpost, alla iklädda uniform.

»Jag hade bara jobbat ett par månader när min chefs chef bad mig lämna in mina uniformsbyxor. Ska jag få sparken nu, tänkte jag.«

Dagen efter fick han tillbaka byxorna.

»Först såg jag ingenting. Sedan upptäckte jag att fickorna var igensydda. ’Du ska lära dig att inte gå omkring med händerna i byxfickorna när du jobbar!’ sa chefen.«

Den 16-årige Bertil Hult fick sig en rejäl tankeställare. Han hade tagit med sig sin attityd från den plågsamma tiden i skolan. Där hade han bara känt sig dum och misslyckad och det hade inte lönat sig att kämpa. Nu insåg han att om inte han själv gjorde något av sitt liv så skulle han aldrig bli något annat än springpojke.

»Det förändrade mitt liv!« säger han och fortsätter; »Jag förstod plötsligt att det inte fanns någon anledning att inte försöka göra sitt bästa.«

Han började springa med sin låda – med ett leende på läpparna.

»Chefen gav mig chansen, och jag tog den. Jag bestämde mig för att ändra livsinställning.«

»Jag blev en glad människa!« säger han med värme i rösten.

Ett år senare blev han befordrad och efter ytterligare ett år blev han inkallad till sin chef.

»Han tyckte att jag skulle lära mig engelska. Jag som inte ens kunnat lära mig läsa och skriva på svenska!«

Men hans chef stod på sig. Och Bertil Hult åkte till London och jobbade som springpojke på en skeppsmäklarfirma, affärsbekanta till banken – som också betalade resan. På det lilla företaget tog man väl hand om honom och visade sin uppskattning för hans arbete. När han kom hem efter ett halvår kunde han tala engelska och tog studenten som privatist.

Men drömmen om att plugga vidare för en karriär inom banken slog han ur hågen.

»Jag insåg att det inte skulle fungera med mina läs- och skrivsvårigheter.«

Han visste inte vad han skulle göra.

»Vilket jobb jag än sökte skulle dyslexin vara ett hinder, jag skulle inte komma någon vart.«

Ett hantverksyrke var inget alternativ. Bertil Hult beskriver sig själv som opraktisk, född med tummen mitt i handen.

»Min enda chans var att starta något eget.«

Så föddes hans första företag, Hult Import, som han startade tillsammans med sin äldre bror.

»Vi importerade alla möjliga grejer som vi sedan åkte runt och sålde på marknader.«

Men för brodern, som pluggade vid universitetet, tog studierna allt mer tid och efter ett par år lade bröderna ner verksamheten.

Så startade han tillsammans med en kamrat Snöresor, som arrangerade skidresor till Alperna. Ett år senare, 1965, startade de Europeiska Ferieskolan – som sedan blev EF – som ordnade språkresor för svenska ungdomar på den engelska kanalkusten.

Efter ett par år gick de två kompanjonerna skilda vägar och behöll var sitt av de två företagen.

Bertil Hult blev ensam ägare till EF – framgångssagan hade börjat.

»Jag tycker att jag blivit lyckligt lottad«, säger han. »Och jag vill ge tillbaka av allt det jag själv har fått.«

För hans engagemang handlar inte bara om affärer. Bertil Hult var en av medgrundarna till Mentor Foundation för tolv år sedan, tillsammans med bland andra drottning Silvia. Mentor arbetar för att förebygga drogmissbruk bland barn och ungdomar runt om i världen. I sju år arbetade han själv ideellt för organisationen en dag i veckan.

Sedan många år sponsrar EF också hjälp till för tidigt födda barn i USA och förra året fick man Franklin D Roosevelt Humanitarian Award för dessa insatser. EF driver även egna projekt till stöd för utsatta barn och ungdomar på olika håll i världen.

Bertil Hult sponsrar dessutom personligen den praktiska tilllämpningen av forskningen kring dyslexi.

Han har instiftat ett pris som delas ut varje år till den svenska grundskola som gjort de bästa insatserna för elever med dyslexi.

Han vet vilket handikapp det är, inte bara av egen erfarenhet. Hans fyra söner är alla dyslektiker. Tre av dem har gått i skolor där de med hjälp av moderna metoder lärt sig läsa och skriva hjälpligt.

Men den näst yngste, som har mer uttalad dyslexi än de andra, fick aldrig den hjälpen. Bertil Hult upplever det som ett personligt misslyckande.

Familjen hade bott många år i USA och just flyttat hem till Sverige, där sonen började i gymnasiet.

»En dag kom han hem och sa ’jag är den dummaste i hela skolan, jag vet det nu – men någon ska ju vara det också’.«

I dag är sonen civilingenjör och doktorerar i matematik.