Så är börschefen Jens Henrikssons ledarskap

»Snabb, snäll och ganska bra på att räkna …« När börschefen Jens Henriksson av en tidning blir ombedd att beskriva sig själv med fem ord och det blir åtta, blir effekten nästan komisk. Vaddå bra på att räkna?

LÄS MER: Fler Cheftester

Men det var i så fall ofrivilligt, för någon lustigkurre är han knappast. I alla fall inte när medarbetarna beskriver honom. Då är det ord som knivskarp, energisk och idérik som dominerar. Men också hårdhudad och ointresserad av andras synpunkter.
»Jens är en oerhört skarp hjärna, fast med ett lättsamt sätt«, säger en tidigare medarbetare. »Jag uppfattade honom som sympatisk.«

Det bestående intrycket av hans ledarskap är att han är en engagerad chef med stor hjärnkapacitet, men som ibland kan vara lite otålig mot dem som inte har riktigt samma förmåga.

När det stod klart att Jens Henriksson utsetts till chef för Stockholmsbörsen – som numera ståtar med det internationellt gångbara namnet Nasdaq OMX – var han en doldis som lite ovant blinkade mot rampljuset.

Tidigare har han arbetat i hela tolv år på Finans­departementet, hunnit med en vända som direktör vid Internationella valuta­fonden, IMF, därefter råd­givare till Nasdaqbörsen i USA och en kortare sväng på Swedbank, innan han blev tillfrågad om han ville bli chef för Stockholmsbörsen.

I en intervju i Sydsvenskan i februari i år berättade han hur rekryteringen gick till. Under hösten ringde Robert Greifeld, vd för Nasdaq OMX i New York. Enligt Jens Henriksson utspelade sig samtalet ungefär så här:
»’Jens, we would like you to become the new president of ­Nasdaq OMX Stockholm.’
’Yes, mr Greifeld.’
’You may call me Bob.’
’Yes, mr Greifeld.’«

Den som står riktigt nära Jens Henriksson kan se att han har ett litet, litet märke på ena örsnibben. Det är hålet efter den ring han tidigare burit i örat. Nej, ringen var inte ett försök att efterlikna kompisen Anders Borg, utan tillkom enligt uppgift en blöt kväll i mitten på 1980-talet med hjälp av tv-programledaren Kattis Ahlström och en synål.

I dag är ringen borta. Den försvann under hans period som statssekreterare, eftersom Jens Henriksson misstänkte att den skulle minska hans auktoritet.

Det var på Finansdepartementet som karriären fick fart. Där anställdes han 1994 av dåvarande finans­ministern Göran Persson och fick titeln politiskt sakkunnig. Där kom han att ingå i en trio unga politiska tjänstemän som allmänt gick under beteckningen Knatte, Fnatte och Tjatte, de två andra var Jan Larsson och Stefan Jönsson.

»De var ett gäng ’sossebrats’ som kunde vara ganska odrägliga«, minns en iakttagare. »De var mycket maktmedvetna och hade en tendens att flyta ovanpå.

Så småningom steg Jens Henriksson i graderna och blev först planeringschef, innan han slutligen tog klivet upp till det näst högsta steget på ett departement – statssekreterare.
»I dag verkar han ha mognat avsevärt«, menar samma iakt­tagare. »Jens är inte någon glidare, utan tar säkert jobbet på Stockholmsbörsen på största allvar.«

Om inte annat är det säkert en perfekt position för den som bidar sin tid i väntan på att en nyvald statsminister vid namn Håkan Juholt ringer och erbjuder platsen som finansminister …
Finansdepartementet visade sig vara en arbetsplats som passade den unge Jens Henriksson som hand i handske. Där går diskussionens vågor höga, det gäller att ta för sig och om tonen ibland blir rå får man inte ta illa upp.

Jens Henriksson tog på sig den otacksamma uppgiften att agera djävulens advokat. Han la sig i allt, men behövde aldrig själv ta ansvaret för beredningarna. En roll som inte alltid gör aktören populär, men som trots det kan vara bekväm.

De konflikter man kan orsaka får andra lösa, och själv höll sig Jens Henriksson gärna utanför. Finansbranschen – och dit får vi väl räkna Finansdepartementet – är ju inte precis känd för överdrivet gullande med personalen. Konflikter blossar upp och går de inte att lösa tar man sitt pick och pack och går.

»Han uppfattades säkert som framfusig och lite dryg eftersom han hela tiden ifrågasatte vad andra hade gjort«, konstaterar en annan tidigare medarbetare. »Men det var hans roll vid den här tiden.«
När många människor har arbetat länge med en fråga och lägger fram ett förslag blir man sällan populär om man börjar ifrågasätta resultatet. Men Jens Henriksson lär ha klarat balansgången bra.
»Jens kunde först lyssna intensivt. Sedan kom ett bombardemang ­­av kritiska frågor, där han agerade skjutjärnsreporter«, minns en medarbetare.
»Jag har ingen anledning att ­ifrågasätta hans politiska över­tygelse, men han hade uppenbarligen ett stort behov av att tydligt markera var han stod«, noterar en som var med. »Nämligen till vänster om ministern.«

Andra misstänker att det låg taktik i den högre politiska skolan bakom Jens Henrikssons positionering på höger-vänsterskalan.

»Som provokatör kunde han reta tjänstemännen och därigenom få legitimitet för Bosse Ringholms uppfattningar. Ringholm var ju en gammal betongsosse, som vann på jämförelsen med ungtuppen.«

Jens snabbhet kan också ligga honom i fatet.
»Han är ju väldigt snabb och lyssnar inte alltid på vad andra har att säga. Rusar gärna iväg och är inte intresserad av att ta in andras synpunkter. Han gillar högt tempo, och bidrar själv till att skruva upp det«, säger en medarbetare.

Jens Henriksson växte upp i ett intellektuellt och radikalt hem. Båda föräldrarna var aktiva inom det som då hette VPK, i dag Vänsterpartiet. Efter studentexamen gick den unge Jens med i Socialdemokraternas studentklubb vid Lunds universitet, där han studerade. Snart fick Anders Ferm, chefredaktör för skånska Arbetet, upp ögonen för den begåvade studenten, som fick börja skriva ledare i tidningen. Det var där Göran Persson upptäckte honom, 1994.

Jens Henrikssons lojalitet är omvittnad. Framför allt med sina chefer, finansministrarna. När Göran Persson blev statsminister blev Jens Henriksson kvar på Finansdepartementet, där han uppfattades som Perssons springpojke och öra.

Jens Henriksson var och är en varm vän av balans i statsfinanserna. En övertygelse han delar med finansminister Anders Borg, som han lärde känna på Handelshögskolan. Trots skilda politiska uppfattningar blev de två goda vänner och är i dag korsvis gud­fäder till ett av den andres barn.

Huvudintrycket är att Jens Henriksson var ganska populär bland medarbetarna på departementet. En förklaring kan vara att han ofta rörde sig ute på golvet.
»Till skillnad från sina kolleger bland de politiska tjänstemännen ­gick han gärna runt och snackade«, berättar en medarbetare. »Traditionen här på finansen bjuder annars att man följer en viss hierarkisk ordning, men Jens stövlade rakt in till den som hade hand om ärendet. Till saken hör att han inte heller drog sig för att stövla in till avdelningar som inte låg direkt under honom.«

Lika pragmatisk framstår han som rekryterare.
»Mitt intryck är att han såg till kompetens och inte gick i kompisfällan«, säger en iakttagare.

På Stockholmsbörsen är man ännu positivt avvaktande till Jens Henriksson. Han upp­fattas som jordnära, men kanske inte den mest inspirerande ledare man kan tänka sig.
Med sig har han ett imponerande kontaktnät och en vana att hantera kriser. Dessutom är han snabb i tanken och kan hålla flera bollar i  luften.

Blir det för mycket att göra, delegerar han gärna. Fullt ut. Vilket kan bottna i hur han jobbade på finansen: Lyssna, kritisera och låta andra göra om.

Fast ingen ska tvivla på vem det är som bestämmer. Flera med­arbetare noterade att Jens Henriksson ganska snart efter inträdet på Stockholmsbörsen snabbt markerade vem det var som var chef under en diskussion. Där fick de en glimt av det temperament som annars ligger dolt under en kappa av effektivitet.
»Men han är kanske inte den chef som fått mig att känna mig mest inspirerad«, säger en medar­betare. »Det finns de som är bättre, sådana som kan entusiasmera bara genom att komma in i rummet.«

Några tycker också att han borde slipa på sin framtoning, och det gäller både tidigare och nuvarande medarbetare. Som kommunikatör måste man vara öppen för hur budskapet tas emot, och ärlighet är nog bra, men det utesluter inte att man också kan ta hänsyn.
»Han förstår inte att ord kan såra, och verkar själv vara ganska hårdhudad«, säger en av hans tidigare medarbetare. »Det är väl hans största brist – tonen. Han skulle absolut vinna på en mjukare framtoning, både i tonfall och argumentation.«
Fast när det handlar om Jens Henrikssons kommunikativa förmåga går meningarna isär. En falang menar att han har en pedagogisk ådra och kan förklara komplicerade sammanhang på ett tydligt och övertygande sätt.
»Han är en ganska god pedagog, jag har hört honom tala inför folk några gånger. Han har ju en viss journalistisk erfarenhet, kan det vara förklaringen? Man smittas lätt av hans entusiasm och jag tror att han tillhörde de mest populära statssekreterarna.«

Andra tycker att han skulle må bra av lite medieträning.
Under sensommaren och hösten har robothandeln på Stockholmsbörsen varit ett diskussionsämne bland ekonomer. Numera sköts nämligen inte börshandeln av aktiemäklare. Nej, merparten sköts av automatstyrda datorer, som på bråkdelen av en sekund kan genomföra hur många affärer som helst.

Kritikerna menar att robotarna förstärker både upp- och nedgångar på ett orimligt sätt.
Hur det förhåller sig med den saken låter vi andra hjärnor avgöra, men det var i alla fall Jens Henrikssons uppgift att försvara robotarna när medierna kom springande, eftersom Stockholmsbörsen tjänar multum på att de finns och gör så många affärer.
Det gick så där, tycker en del av hans medarbetare.
»Det var en del formuleringar som blev märkliga«, säger en medarbetare. »Även om det var rätt tänkt så kom det ut lite fel.«
Det hindrar inte att han är en efterfrågad talare, både av Rörelsen – han har hållit flera förstamaj-tal – och finansmarknaderna. Och de som har hört honom intygar att han minsann kan vara både pedagogisk och rolig.
Så det var kanske ingen tillfällighet att han lyckades räkna fel när han skulle presentera sig själv med fem ord?

Jens Henriksson svarar på Cheftestet:
»Det första jag brukar säga till nyanställda är: ’Det finns bara en sak jag blir riktigt arg på. Och det är om du inte säger till om jag gör eller säger fel. Jag vill att mina ståndpunkter hela tiden ska vässas. Jag vill ha en ifrågasättande kultur ­ fram till dess att beslutet fattats. Då förväntar jag mig full lojalitet, även om du inte delar min uppfattning.’

Jag tror att detta beskriver mitt ledarskap ganska bra. Det finns alltför många som är rädda för att anställa folk som är smartare, klokare eller duktigare än dem själva. Jag tycker precis tvärtom. Jag älskar att anställa och jobba med folk som är bättre än jag själv. Inte nog med att det är bra för företaget, det är dessutom bra för en själv. Bra medarbetare ger bra resultat. Och som chef mäts man efter resultat.

Jag har ett jobb där jag ofta förväntas vara talare ­ och dess­utom gillar jag det. Det är viktigt att försöka förenkla den ofta komplexa ekonomiska värld som vi verkar inom, och jag använder gärna metaforer för att uppnå det. Visst för­enklar jag nog lite väl mycket ibland, men för mig är det ett sätt att själv bearbeta och bättre förstå. Det finns inget som skärper tanken så mycket som att ställa sig framför en publik och förklara något stort och komplicerat på ett enkelt sätt.«