Lediga chefsjobb
Alla chefsjobb

Mikael Ahlerups tuffa framgångsresa

Okategoriserade
Text: Redaktionen
Publicerad

Han brukade alltid vara den som hämtade sist på dagis, »ungefär en minut innan de stängde«. Men den här dagen var Mikael Ahlerup senare än vanligt. Han ringde till dagis och frågade om inte fröknarna kunde hjälpa hans fyraåriga dotter på med ytterkläderna och sedan be henne att vänta på parkeringen, så skulle han strax hämta upp henne. Han var bara någon minut därifrån.
Jodå, det skulle de göra.

Mikael Ahlerup avslutade samtalet, trampade gasen i botten och körde – hem. Och glömde bort sin dotter där på parkeringen.
I ytterdörren till villan hemma mötte han sina två äldsta barn. »Var är Linnea?«, frågade de.

Det har gått nästan tretton år sedan tillfället, men Mikael Ahlerup får ändå tårar i ögonen när han berättar historien.
»Jag har aldrig känt mig så usel. Jag är fortfarande glad att min dotter inte kände igen bilen när jag körde förbi«, säger han.
»Jag lovade mig själv att det ­aldrig skulle hända igen.«

Hur kunde det bli så? Några månader tidigare var hans liv själva sinnebilden av lycka och framgång. Han var 36 år, hade fru, tre barn och kedjehus i Märsta utanför Stockholm. Och han hade precis pressat sig igenom ett nålsöga till rekrytering och fått drömjobbet som vd för skidanläggningen Orsa Grönklitt i Dalarna.

Men precis när lyckokurvan nått högsta toppen berättade hans fru att hon hade träffat en annan man och ville skiljas. Dessutom hade hans far gått bort några månader tidigare, bara 61 år gammal.
Så när flyttlasset till Orsa gick var Mikael Ahlerup frånskild och ensam med sina tre barn, fyra, sju och tio år gamla. Han tillträdde samtidigt som chef på en anläggning som befann sig i kris, både personellt och ekonomiskt.

När Mikael Ahlerup nu, utsedd till Årets Chef, tittar tillbaka på den första mardrömslika tiden i Orsa vet han att det trots allt ändå snart kom att peka uppåt igen. I dag är han lyckligt omgift, fyrabarnsfar och arbetar som vd på Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby.
»Nästan alla säger ’åh, vad kul’ när jag berättar var jag jobbar. Då brukar jag säga ’du kan ju tänka dig själv hur det är att vara chef över Karlsson på taket’«, säger Mikael Ahlerup.

Han styr bilen genom portarna till anläggningen och längs den tomma Bråkmakargatan. Femton veckor om året är det så gott som omöjligt att köra här. Då kryllar äventyrsparken av besökare från hela världen som vill uppleva miljöerna och karaktärerna från Astrid Lindgrens böcker.
Men nu syns varken Emil, Pippi eller Ronja till.
»Det är ett fantastiskt jobb. På vilken annan arbetsplats kan fyra vuxna människor sitta i ett planerat möte för att diskutera hur rutschkanan på Karlssons hus ska se ut?«

Men resan hit var lång. Hade han kunnat se in i framtiden hade kanske den tonårige Mikael Ahlerup resonerat annorlunda kring sin karriär. Då hade han siktet inställt på en karriär som hockeyproffs. Det blev i stället jobb i en ICA-butik och som resande säljare på Marabou innan han landade på sitt första chefsjobb som föreståndare för en bensinstation i Solna och därefter centralt på bensinföre­taget Statoil.
Familjen Ahlerup hade tillbringat mycket tid i Orsa efter att ha lärt känna en familj därifrån under en chefskonferens. En dag ringde sonen till dessa vänner och sa: »Ditt nya jobb är i tidningen«.

Det var den kommunala anläggningen Orsa Grönklitt som sökte en ny vd. Den sökande skulle ha högskoleutbildning inom turism, erfarenhet från turistnäringen och kunna flytande engelska och tyska i tal och skrift.

Mikael Ahlerup talade god engelska, men annars var det inget som stämde på honom.
Han skrev en ansökan som han beskriver som minst två A4-sidor för lång. Och han blev kallad till intervju. Han var den enda av kandidaterna som helt saknade erfarenhet från branschen. På frågan »vad har du för erfarenhet av turism?« svarade han: »Jag är en bra turist.« Han lyfte fram att han som flitigt resande familjefar kunde se anläggningen ur gästens perspektiv.
»I efterhand har jag förstått att det var en av de saker som avgjorde att jag fick jobbet«, säger han.

 Men jobbet blev långt ifrån en räkmacka. Det berodde inte bara på det som han själv talar om som »sin personliga såpa«. Ekonomiskt var Orsa Grönklitt en katastrof. Dessutom mådde personalen dåligt. Redan innan Mikael Ahlerup tillträdde ringde med­arbetarna till honom och grät.

På toppen av detta inledde han för egen del sitt nya jobb med att poängtera att Orsa Grönklitt bara var känt i Orsa. Det gav honom inga popularitetspoäng hos de lokalpatriotiska dalmasarna.
Mikael Ahlerup rensade ut svågerpolitiken, både inom organisationen och i bemötandet av kunder. När han insåg att många boende i Orsa inte betalade för sitt liftkort gjorde han sig ännu mindre populär genom att förhindra gratis­åkningen. Han ställde sig helt enkelt bakom liftskötarna och sa:
»Om någon vill åka gratis är det helt okej att peka på mig och säga att ni har en ny chef som är lite grinig.«
Det tog honom ett och ett halvt år att vända förlust till vinst.

Under sin andra vintersäsong bestämde sig Mikael Ahlerup för att stänga anläggningen före påsk, eftersom den inföll så sent på våren och det sannolikt inte skulle finnas snö kvar i backarna.
När han berättar detta skiftar Mikael Ahlerup till dalmål och härmar en före detta kollega, som skrattade och sa:
»Det är första gången som bolaget bestämmer när vi ska stänga.«

Först förstod han inte vad kollegan menade. Men när nyheten fick enorma proportioner i lokala medier insåg han att han hade rört vid något heligt. När han kom hem väntade tv på garageuppfarten.
Ännu mer allvarligt blev det när det dök upp hotmejl i hans inkorg. »Om jag vore du skulle jag vara väldigt försiktig när jag gick över gatan. Man vet aldrig vem som kan sitta bakom ratten«, löd meddelandet.
»Först skrattade jag åt det. Men när jag sedan började tänka på att någon hade tagit sig tid att skriva det här blev det otäckt«, säger han.

Hotet polisanmäldes, men blev inget ärende.
När påsken väl infann sig var det som keso i backarna, omöjligt att åka skidor på.
Det var samma år som anläggningen för första gången gick med vinst under Mikael Ahlerups ledning.
Var det någon som då sa »du, ­vilken bra idé att stänga före påsk?« Nej, just det.
»Ibland kan jag sakna en klapp på axeln«, säger Mikael.

Händelsen när han glömde att hämta sin dotter på dagis är ett av få konkreta minnen från hösten och vintern 1998 för Mikael Ahlerup. Ganska mycket från den tiden är svart.
Hur orkade han? Tänkte han aldrig på att ge upp?
Mikael Ahlerup svarar genom att berätta om hur bra han har det på sitt nuvarande jobb, att han aldrig har haft det bättre. Likväl händer det att han läser platsannonserna i Dagens Industri.
Sensmoralen är att han nog alltid kommer att läsa DI:s plats­annonser, oavsett hur bra han trivs.
»I Orsa läste jag kanske plats­annonserna lite mer intensivt. ­Men så tänkte jag att ’jag ska fanimej klara det här’«, säger han.

 Han flyttade till ett samhälle där han inte kände så många och där det inte »kryllade av barnvakter«, som han krasst konstaterar med ett skratt.
Där och då, bland alla flyttkartongerna, bestämde han sig för att prioritera två saker: sina barn och sitt jobb. Och att sätta sig själv i tredje rummet.
»Min tid kommer«, tänkte han.

Däremot började han gå till en psykolog i Mora för att bearbeta allt som hade hänt.
Efter julhelgen 1998 vände det.
»Det var som att förändringen kom över en natt. Psykologen sa till mig att ’du behöver inte mig längre, du har landat’. Och det ­kändes verkligen så«, säger han.

Men ännu var det inte slut på eländet. Ytterligare några månader senare gick också hans mamma bort, även hon alldeles för tidigt.
»Jag tror att den här tunga perioden har gjort mig lite mer hård­hudad. Tröskeln för saker som berör mig höjdes lite«, säger han.

Fast i nästa andetag tillägger han:
»Utan skilsmässan hade jag inte varit i närheten av den relation som jag och mina barn har i dag. Och så hade jag inte träffat Kristin, min fru, och fått mitt fjärde barn. Jag har aldrig mått bättre än nu, men jag kommer alltid att vara tacksam för Orsa«, säger han.

Tacksamheten är ömsesidig.
När Mikael Ahlerup slutade gick anläggningen med vinst. Med­arbetarna grät inte längre och Orsa Grönklitt var känt även för dem som bodde utanför Orsa.
Även på Astrid Lindgrens Värld talar man om tiden »före« och »efter« Mikael. Ett av hans främsta bidrag till verksamheten är att han har lyckats föra medarbetarna närmare varandra, både genom organisatoriska förändringar och genom sin personlighet.

Han är noga med att påpeka allas lika värde. På somrarna syns han ofta ute i verksamheten – han kan ställa sig och dirigera bilar på parkeringen en förmiddag och sätter en ära i att kunna namnen på även de säsongsarbetande ungdomarna.
»Totalt prestigelös« är en återkommande beskrivning av honom.

Ett råd som han i sin ungdom fick av sin far – att ha glatt humör, ett bra självförtroende och ett intresse för människor – har kommit att utgöra grunden för Mikael Ahlerups ledarskap.
Chefsyrkets viktigaste uppgift ­är att få människor att trivas på jobbet, anser han.
»Jag känner ingen som inte har kul på jobbet och ändå gör ett bra jobb.«
»Mitt ledarskap går ut på att inte ta så mycket plats. Jag utgår från min personlighet och är nog samma person på jobbet som jag är när jag är hemma. Jag är bra på att känna av själv om människor är på riktigt. Jag är på riktigt.« 

Skapa ett gratiskonto, läs Chef digitalt för

0:-

  • Tillgång till våra låsta artiklar och webinar gratis!

Skapa ditt gratiskonto

Se alla våra erbjudanden