»Det är köttigt och sårbart på Dramaten«

Du hade enorma förväntningar på dig när du började på Dramaten. Folk blev så glada. Hur förhåller man sig till det?
»Man är den man är. Jag upplever att jag är konstnär, det är mitt yrke. Allt jag gör, gör jag i kraft av att jag är konstnär.
Även om jag sitter i möte med facket eller med personalärenden så har jag mitt konstnärliga förhållningssätt. Det kanske låter konstigt, men det betyder bara att om man är konstnär hittar man på sitt eget facit, haha. Man vill uppsöka gränser.«

Men i din vardag är du chef. Är du inte rädd att ta den platsen som chef?
»Dramaten är en extremt chefig miljö. Den är chockartat chefig. Den är byggd som en pyramid där teaterchefen bestämmer. Jag har varit där i tre år och tycker att det är komiskt. Jag har förstått vitsen med det nu, det betyder att bara en är skyldig, alla andra går fria. Samtidigt ger det en väldigt halvkväden kultur, där man aldrig talar ur skägget.
Det kan hänga ihop med att man ska möta varandra på scen, och då kan man inte stöta sig med varandra på fel sätt.«

Är din dörr alltid öppen?
»Den är öppen och stängd om vartannat. Vi har en bra delegering, så ärenden ska först gå till närmaste chef.
Vi har en bra och stabil organisation. Så det är inte att man går till mig så fort det händer något. Det är mer när det är akut. Men rätt mycket är oplanerat akut.«

Krävs det något särskilt av en chef som ska leda skådespelare?
»Det är en omöjlig fråga att svara på för jag har bara varit i sådana miljöer. Men i min fantasi tror jag att arbetsplatser är rätt lika. Så fort en viss mängd människor samlas uppstår det en gruppdynamik där vissa kommer att förtrycka andra och där vissa blir deprimerade. På Dramaten arbetar man med känslor och relationer och skådespelarna går själv på den fysiska krocken när något är bra eller dåligt. Det blir så köttigt. Det blir så sårbart. Man jobbar mycket med att få upp energierna, och då måste de ta vägen någonstans. Då kan de plötsligt få raseriutbrott. Det är priset man betalar annars får man folk som håller igen.«

Hur tacklar du det?
»Jag har väldigt många personalmöten och försöker visa i alla mina beslut att jag tar med personalgrupper som tidigare varit marginaliserade, som tekniker och de som arbetar i scenverkstaden. Jag månar om dem som inte står på scen.«

Det har funnits interna bråk på Dramaten, till exempel där skådespelaren Börje Ahlstedt varit inblandad, som blivit offentliga. Hur hanterade du det?
»Då var jag relativt ny som chef och det var viktigt för mig att visa att  jag inte bara skulle sopa problemet under mattan. Men samtidigt var det jobbigt att ha alla dessa tuffa samtal. Jag var inte van vid uppgörelser från mitt privatliv. De förhållanden jag har lämnat har inte innehållit uppgörelser. Jag tror inte på dem. Så helt plötsligt kom jag till en arbetsplats där jag skulle ha uppgörelser som jag aldrig haft i mitt liv. Det kändes som en senkommen mognadsprocess.«

Du har kommit undan mycket kritik. Du fick inte ens kritik när du tog in din egen man Gösta Ekman på Dramaten?
»Under de drygt 22 år som vi har varit ihop har varenda teaterchef hört av sig till honom och velat ha honom. Nu tackade han ja för att jag var på Dramaten. Han ville se om han kunde bidra på något sätt. Hade det varit en helt okänd man som hade drömt om att regissera så fattar jag att det blivit kritik om jag hade tagit in honom.«

Du har blivit hyllad som chef för din förmåga att lyssna och delegera. Var ligger din lust i chefskapet?
»Min drivkraft är att jag tror att jag kan uträtta något som inte står på kartan ännu. Men jag har inte uttalat någon slags vision. Jag tror inte på visioner som man uttalar innan. Jag måste ut i landskapet och identifiera behoven först. Jag tror att jag är bra på att transponera om den energi jag får från omgivningen till idéer.  Jag är väldigt lustdriven, skulle jag tappa min lust i morgon så skulle jag lämna.«