Ledarskapsmissarna i Afghanistan-konflikten

Talibanerna tar över i Afghanistan, trots västmakternas jätteinsats som krävt tusentals soldaters liv och kostat hundratals miljarder kronor. Hur kunde det ske? Här är den del av förklaringen som handlar om ledarskapsmissarna.

Ledarskap

Text: Sara Hasbar

Publicerad 2021-08-20

Drömmen om ett demokratiskt Afghanistan är över. Talibanerna, den brutala islamiströrelse som stormakterna svurit på att bekämpa, står som segrare i ett blodigt krig som varat i två decennier. Världen bävar inför talibanernas kommande emiratstyre, där en islamistisk tolkning av Koranen väntas påverka det mesta.

Hur kunde enkelt beväpnade talibankrigare få några av världens rikaste och mest avancerade militärmakter, med USA i spetsen, på knä? Här är ledarskapsmissarna bakom det som just nu debatteras som fiaskot i Afghanistan.

Kortsiktigheten. Vinna strider är lättare än att vinna ett krig. “Ni har klockorna men vi har tiden” är ett citat som tillskrivs talibanerna, som under den långa konflikten visat sig övertygade om att ha både Gud och tiden på sin sida. Detta medan USA och västmakterna ständigt låtit sig stressas av scheman, datum och budgetar, faktorer som talibanerna viftat undan som ovidkommande detaljer.”Var vi verkligen redo att satsa decennier på att modernisera ett land där så många värdesätter andra saker? Rätt få tänkte igenom det här. Våra insatser präglades av önsketänkande. Vår koncentrationsförmåga var för svag”, säger säkerhetspolitiske experten Edward Lucas i en analys för den amerikanska tankesmedjan Cepa.
Fladdrigheten. Vad gjorde vi egentligen där? Målen med västmakternas jätteinsats i Afghanistan har skiftat, vilket skapat förvirring i hemländerna och även bland trupperna på plats. Hämnd för 11 september-attackerna, nationsbyggande, försvar för kvinnors rättigheter, bekämpning av fattigdom eller, för Sveriges del, möjligheten att som litet land delta i ett större militärt och säkerhetspolitiskt sammanhang … Listan över målsättningar kan göras lång. ”Det har varit väldigt svårt för oss medborgare att förstå varför Sverige deltog i insatsen och vad vi hade för politiska mål”, sade professorn på Försvarshögskolan, Roberg Egnell, när han utvärderade den svenska insatsen på uppdrag av regeringen 2017.

Läs också:

De förhastade besluten. ”Jag tycker USA har hanterat den sista fasen av det militära engagemanget på sämsta möjliga sätt. Och resultatet är att vi nu ser några av faktorerna bakom den instabilitet som fanns innan 9/11 ta form igen i landet”, säger analytikern Jason Campbell på tankesmedjan Rand till DN. Enligt honom kantades insatsen av dålig planering och förhastade beslut redan från början: ”Jag hoppas att USA blir mer ödmjukt och förstår att vi inte är särskilt bra på konfliktlösning. Vi kan inte åka till ett land och kopiera en västerländsk statsapparat”, säger han.

Underskattande av motståndaren. Att konventionella arméer i längden inte har en chans mot en välmotiverad gerillarörelse borde vid det här laget stå klart, efter västmakternas misslyckanden i Vietnam och 1900-talets blodiga kolonialkrig. I Afghanistan återupprepade Nato-koalitionen ändå, vad många menar misstaget att försöka bomba bort en fiende som är mycket vag, medan talibanerna utnyttjade gerillakrigföringens fördelar till fullo. Den som ser ut som alla andra, känner till alla gömställen och vägrar följa några spelregler är nästan omöjlig att slå ut. ”Talibanerna har ett effektivt ledarskap, lär från sina misstag och är snabba att utnyttja motståndarens svagheter. De bygger en upp en parallell administration, har nationsomfattande logistik och bygger upp en imponerande underrättelsetjänst”, konstaterade statsvetaren Gilles Dorronsoro redan 2009. Sedan dess har talibanledningen även visat sig förstå vikten av PR. Under den första presskonferensen efter rörelsens maktövertagande i Kabul, försökte talesmannen Zabihullah Mujahid ge talibanerna ett mjukare, mänskligare ansikte genom att utlova respekt för kvinnors rättigheter, amnesti för dem som bekämpat rörelsen och ett tryggt och säkert Afghanistan.