Fler tar med mamma på intervjun

Lena Nordin är personalchef på träningsföretaget Sats med totalt 1 600 anställda, varav 1 000 är deltidare. Snittåldern är låg, 29 år.

Det händer några gånger om året att Lena Nordin blir kontaktad av någon anställds anhörig, främst en förälder. Och hon kan se två huvudanledningar till detta. Den första är att en förälder vill ha hjälp med någon slags uppfostran. Det ser inte Lena som sitt bord och hon går inte in i en sådan diskussion. Den andra anledningen är att föräldrar tar kontakt när det blivit något problem på jobbet.

»Då handlar det ofta om någon typ av konflikt. I de fallen är det vanligt att någon känner sig kränkt. Det är inte så konstigt om man som förälder då går till försvar och känner att ’någon är dum mot mitt barn’. Jag har förståelse för att man i en sådan situation vill hjälpa sitt barn«, säger Lena Nordin.

Hon är inte ensam om att bli kontaktad av föräldrar och andra anhöriga.
I en undersökning som Synovate gjort på uppdrag av Chef visar det sig att ungefär en av tio chefer har varit med om att en förälder har följt med på en anställningsintervju eller kontaktat dem för att försöka lösa en fråga eller konflikt mellan chefen och den anhörige medarbetaren eller för att prata om den anhöriges lön, villkor eller schema.

Och nästan sju av tio chefer har varit med om att en förälder kontaktat dem för att försöka fixa jobb eller praktikplats åt sitt barn.
I USA är fenomenet redan vanligt förekommande. Där kallas dessa föräldrar för helikopterföräldrar. Likt helikoptrar hovrar de över barnen för att vaka och bevaka, redo att snabblanda och rycka ut till nödhjälp så fort det behövs. Vi får vänja oss vid ett ökat helikoptersurr även på svenska arbetsplatser i takt med att 80- och 90-talister kommer ut i arbetslivet.

Än är siffrorna inte alarmerande här hemma. Men om Sverige följer utvecklingen i USA kommer hovrandet att öka – snabbt. Den genomsnittlige amerikanske studenten i dag ringer sina föräldrar åtta gånger per dag. Samtalen handlar ofta om detaljer som att »boken jag skulle köpa var slut i den här affären, vad ska jag göra?«

Och de unga fortsätter att ringa även när de blir äldre. Vuxenheten inträder inte längre när ungdomen slutar, i stället är åren mellan 20 och 30 en postungdom.
En amerikansk rapport visar att vuxencurlingen är vanlig inom universitetsvärlden. Föräldrar tar kontakt med »barnens« lärare för att höra hur det går för dem och för att styra upp deras liv.

Företrädare för svenska universitet och högskolor berättar att samma sak allt oftare förekommer här i Sverige.
Det har alltså bara varit en tidsfråga innan fenomenet skulle komma till arbetslivet.

Den unga generationen anses vara mer curlad och curlingen slutar inte bara för att telningen får ett jobb. Om föräldern vant barnet – och sig själv – vid att mamma eller pappa alltid kan nås på mobilen för att svara på frågor om stort och smått och styra upp barnets vardag, så har barnet inte rustats för att plötsligt stå på egna ben.

Även karriärcoachen Nina Jansdotter har sett tecken på detta. Hon har den senaste tiden stött på ett helt nytt fenomen: Hon blir uppringd av föräldrar som vill karriärcoacha sina barn. De undrar allt från om det är bättre att studera utomlands eller i Sverige, till hur barnen ska tackla stress och komma vidare i karriären.

Nina Jansdotter har också märkt att jobbraggandet åt barnen i dag sker mer öppet. Om man förr ringde sin chefande kompis för att diskret fråga om ett jobb till telningen, sker det i dag mer öppet och ogenerat.
»Sett ur barnens perspektiv är det inte säkert att det är bra om mamma eller pappa fixar in dem. Jag tror att de barnen får bevisa sig själva på jobbet många gånger om sedan, särskilt om föräldrarna är lite kända inom företaget«, säger hon.

Nina Jansdotter har också stött på fall där föräldrarna vill vara med och lösa tvister på barnens jobb. Och även om det ligger en äkta föräldra­oro i botten, är det ändå frågan om detta inte är en björntjänst.
»Om föräldrarna är med och löser barnens problem på jobbet blir det svårt för barnen. De tappar i förtroende om de inte är vuxna nog att reda ut sina egna jobbproblem. Jag kan förstå att man som förälder vill hjälpa till i svåra fall, som mobbning och trakasserier, men i sådana fall är det bättre att anlita en jurist eller annan expert.«

Tommy Andersson, vd vid Hellmans SBA Verkstad i Norberg, har blivit kontaktad av föräldrar, eller för all del även flickvänner, som vill ragga jobb åt sonen eller pojkvännen.
»Jag kan få samtal där någon säger ’min son har precis slutat sin svetsarutbildning. Har du något jobb åt honom?’. Då tänker jag ’ska du följa med och jobba åt honom också?’ Men jag brukar be att få prata med personen själv. Ibland har det visat sig att personen som söker jobbet inte ens är hemma och då börjar man ju undra.«

Men Tommy Andersson nobbar inte automatiskt en sådan jobbkandidat. Bakom en curlande mor kan det finnas en duktig yrkesman. Men att ringa och söka jobbet själv – det får faktiskt jobbsökaren ta sig i kragen och göra om en anställning ska bli aktuell.

»Jag kan ha en viss förståelse för att vissa ungdomar tycker det är svårt att ringa upp och söka jobb om de är nya på arbetsmarknaden, men samtidigt söker jag folk som visar engagemang och framåtanda, som har ett driv. Och kan man inte söka jobbet själv kan man ju undra om det engagemanget finns. När jag väl pratar med jobbkandidaten brukar jag säga till dem att ’din mamma ska inte ringa åt dig’.«

Kanske är det denna fras och tydliga markering som gör att föräldrakontakten stannar där. Tommy Andersson har aldrig varit med om att bli kontaktad angående problem eller lön och villkor. Och så vill han fortsätta ha det. Jobbsnack vill han ha med den anställde – inte med en förälder.

Det är en inställning som de flesta chefer delar. I Chefs undersökning säger 61 procent att de inte vill att de anställdas anhöriga lägger sig i, medan åtta procent säger att de inte har något emot det.

Callcenterföretaget Dialon i Karlstad har ett 60-tal medarbetare. Många är unga och jobbar extra på lov, helger och kvällar. Och jo, Mats Löfberg, personalansvarig/projektledare, får ett par, tre föräldrasamtal om året.
Men till skillnad från Tommy Andersson och Lena Nordin har han inte behövt ta emot jobbansökningar eller prata om problem och konflikter. Han tillhör de åtta procent som blir kontaktade angående löner och villkor.

»Förr hade telemarketing en dålig klang och jag tror att många fördomar lever kvar hos föräldragenerationen som ibland tycks tro att vi vill luras. Jag märker att vissa har laddat och läst på när de ringer och många gånger får det för stora proportioner. Min första reaktion är: Varför kommer inte medarbetaren direkt till mig? Men jag tror att det beror på att medarbetarna är unga, oerfarna och känner sig osäkra och i underläge.«

Enligt Mats Löfberg skulle det spara tid, funderingar och ett och annat missförstånd om medarbetaren frågade själv. Å andra sidan »får man ta att det händer ibland«. Hans vanliga taktik är att lugnt svara att han ska kolla upp det här. Och så tar han ett varv igen med löner och avtal för att kolla om allt stämmer. De flesta spörsmål kan lösas vid ett samtal.
»Men det har funnits olika grader av inblandning. Vid något tillfälle rörde det sig om månader då en anhörig fortsatte ringa, och då kändes det faktiskt obekvämt till slut«, säger Mats Löfberg.

Men om man blir uppringd av en förälder eller annan anhörig som vill diskutera något, hur förhåller man sig bäst då?
Ja, det är en integritetsfråga. Om föräldern ringer utan medarbetarens vetskap bör man som chef tänka på att det inte är okej att prata med utomstående om saker som rör en enskild medarbetare.

»Jag tycker att man ska förhålla sig som en läkare till sin patient, det vill säga inte diskutera läget med någon utomstående, utan säga att man inte vill diskutera den här relationen eller situationen med någon annan än sin medarbetare. Säg att du som chef inte diskuterar enskilda medarbetare med andra. Gå inte ens in i en sådan diskussion« , säger Anki Udd, ledarskapsexpert på Ledarna.

Att hantera en anhörig handlar också om vilket förtroende du vill ha som chef.
Medarbetaren måste kunna känna förtroende för dig och om man som chef rapporterar till föräldrarna – har man då något förtroendemandat kvar då ?
Nej, det är dags att redan nu sätta ner foten och kräva föräldrafritt på jobbet.

Har du drabbats av curlingföräldrarnas intåg? Kommentera nedan!