Konsten att få sparken

Efter nästan 23 år som chef hände det. Jag fick sparken. Jag vet att några för­virrade rubriksättare hävdat att det samma hände på Svenska Spel, men det stämmer inte. Där bestämde jag mig för att ta min Mats ur skolan efter att min och regeringens syn på hur Svenska Spel skulle utvecklas inte gick hand i hand.

Sparken, det där jobbiga ordet som till en del är synonymt med misslyckande och förlust. Hur känns det då? Jag vet inte hur många som har frågat, de flesta med lite skräckblandad förtjusning.
Svårt att svara på, hur det känns. Jag tror att det mycket beror på vilket perspektiv man har till sig själv, till sitt jobb och hur man ser på sin egen prestation – och vad de som betyder något faktiskt tycker om det sistnämnda.

Om hela ens identitet bygger på jobbet och att man är hög chef, då blir det naturligtvis jobbigt. Märker man dessutom att personalen garvar och gör high five när man går ut med sin låda, då är det säkert vedervärdigt. 

Men om man som jag vet med sig att man gjort sitt yttersta och att det uppskattats av dem som man har jobbat med, då kan man gå hem med högburet huvud. Och om man dessutom inser att man är lyckligt lottad som har tre friska och underbara barn och en kärleksfull fru, ja då är det inte speciellt svårt att gå vidare.

Samtidigt är det viktigt att rannsaka sig själv.
Fanns det saker jag kunde ha gjort annorlunda? Absolut.
Satte jag mig själv eller bolaget i första rummet? Bolaget.