Chef testar Jonas Sjöstedt

Det finns en paroll som Jonas Sjöstedt kanske borde fundera på att göra till sitt, nämligen: ”Demokrati tar bara tid!”

Skämt åsido. Visst är det bra med en ledare som lyssnar, visar respekt för medarbetarnas åsikter och lånar dem sitt öra när de vill framföra sin åsikt. Men mitt i alla berömmande ord för Jonas Sjöstedts eftertänksamma och resonerande ledarskap kommer det också fram en viss otålighet.

”Jonas måste bli tydligare i sin roll som politisk ledare internt”, säger en partivän. ”Han måste se sig som den ledare han är och inse att det är han som ska gå i spetsen, i stället för detta eviga lyssnande.”

”Jonas utnyttjar inte sin ställning till fullo, och det tror jag inte är bra i det långa loppet. Han kan gott kosta på sig att vara lite mer bestämd”, säger en annan partivän.

Det är ju inte ofta som medarbetare klagar på att en ledare lyssnar för mycket och står i skarp kontrast till partiets två tidigare ordföranden, Gudrun Schyman och Lars Ohly. De visste minsann vad de tyckte och tvekade aldrig att torgföra det. Speciellt med Gudrun Schyman upplevde flera att det gick lite väl snabbt i svängarna ibland: ”Jaså, tycker vi så nu …?”

Lars Ohly blev med tiden en mästare i att med bara ett par ord sammanfatta partiets åsikt i olika frågor. Också det något som vissa saknar i dag.

”Jonas kan bli lite mångordig, och det gör sig inte i tv”, säger en, men skyndar sig att nyansera bilden. ”Kanske är det orättvist att jämföra honom med Lasse, de har helt skilda temperament. Jonas kommer att växa in i sin ledarroll, det är jag övertygad om.”

En går till och med så långt som att hoppas på lite med ”bufflighet” från sin partiledares sida. Nej, inte genom att ta efter Göran Perssons kritiserade stil och härskartekniker – det räcker gott om han tränger sig fram lite oftare och tar mer plats.

Annars haglar lovorden över Jonas Sjöstedt – både från hans närmaste omgivning och mer perifera partikamrater. Och sällan har väl en partiledare haft ett så starkt stöd som Jonas Sjöstedt när han valdes till partiledare den 6 januari 2012 vid partikongressen i Uppsala.

Vänsterpartiet är Riksdagens minsta parti och fick 5,6 procent i valet 2010. Och där ligger partiet kvar. TNS Sifo:s väljarbarometer för mars 2013 gav partiet 5,4 procent. En svag, mycket svag, Sjöstedteffekt kom i mars 2012, då partiet fick 6 procent av väljarsympatierna av TNS Sifo.

Det var inte så att det saknades motkandidater. Den starkaste var riksdagsledamoten Rosanna Dinamarca, vars tyngsta argument var att ett feministiskt parti borde ha en kvinna som partiledare. Hon vägrade att ställa upp på Jonas Sjöstedts förslag om delat ledarskap, inspirerat av Miljöpartiet. Dinamarca menade att risken var uppenbar att kvinnan skulle hamna i skuggan av den manlige partiledaren.

Nu fick Jonas Sjöstedt inte partiet med sig på ett delat partiledarskap och ställde därför upp även som partiledarkandidat på egen hand – man är ju inte sämre än att man kan ändra sig. Han vann också en jordskredsseger när kongressen röstade: 179 röster mot 39 för Dinamarca.

Redan när han föreslogs till partiledare gjorde Jonas Sjöstedt klart för omgivningen vilket slags ledarskap han ville stå för: Han ville att många företrädare för partiet skulle synas och få ta plats. Det skulle inte bli någon one man show.

Jonas Sjöstedt visade också tidigt att han inte har några som helst problem med att delegera uppgifter. I början var det faktiskt så att han delegerade för mycket, enligt en del iakttagare.

”Han var inne på att våra respektive talespersoner inom olika politikområden skulle uttala sig för partiets räkning. Men det fungerade inte gentemot medierna, som alltid vill att partiledaren ska träda fram”, berättar en.

”Så med tiden har han lärt sig att prioritera och nu tycker jag att han delegerar på rätt sätt.”

Jonas Sjöstedt blev känd för den breda allmänheten när Sverige skulle folkomrösta om EU-medlemskap. Han var redan aktiv i Vänsterpartiet, men det här var första gången han gav sig in i rikspolitiken. På nej-sidan.

När ja-sidan vunnit och det stod klart att Sverige skulle gå med i EU fick Jonas Sjöstedt frågan om han kunde tänka sig att kandidera till EU-parlamentet. Ett hyfsat karriärkliv för verkstadsarbetaren på Volvo Lastvagnar i Umeå. Jonas Sjöstedt valdes in i EU-parlamentet 1995 och sedan följde elva år av veckopendlande mellan Bryssel och Sverige. I parlamentet blev han företrädare för vänstergruppens alla partier och satt åtta år i miljöutskottet och ersättare i budgetkontrollutskottet.

”Han var borta från svensk politik när Gudrun Schyman avgick 2004 och efterträddes av Lars Ohly. Visserligen nämndes han redan då som partiledarämne, men var nog inte aktuell på allvar. Vi brottades med starka interna konflikter och det hade inte fungerat med en partiledare på distans”, säger en partivän.

I dag är det ingen som ifrågasätter Jonas Sjöstedt som partiledare. Och trots klagomålen på hans lyssnande sätt är det också det som många vill lyfta fram som en av hans största förtjänster. Inte minst när det handlar om att ta beslut, där de flesta känner sig trygga med att han ser till att först tänka igenom hur han vill ha det, och sedan förankra det i organisationen.

”Jonas har många förtjänster”, säger en röst i hyllningskören. ”Han har en ödmjuk ledarstil, resonerande och inkännande. Men han är ingen mes. Han kan ha väldigt bestämda uppfattningar om saker och ting och då står han för det.”

Fler upplever också att debattklimatet har förändrats i partiet.

”När vi har olika uppfattningar känner jag mig aldrig orolig för att han ska ge igen i något annat sammanhang”, säger en.

”Nej, jag har aldrig känt obehag under våra diskussioner”, instämmer en annan. ”Jonas argumenterar, han skäller inte ut folk.”

Fast helt säkra kanske de inte ska vara. Det viskas om att Jonas Sjöstedt kan ha svårt att släppa gamla konflikter och gå vidare. Det finns de som kallar honom långsint, dock utan att det urartar i hämndaktioner eller utskällningar.

Även en bit från partiets kärna känner man att klimatet har förändrats. På kommun- och landstingsnivå är det flera som uppskattar att Jonas Sjöstedt inser att ibland måste plakatpolitiken ge vika för verkligheten.

”Jonas verkar lyssna på oss ute i kommuner och landsting. På riksnivå är det lätt att fokus alltid hamnar på ideologin. Men vi som sitter här kan inte kalla privata vårdgivare skurkar ena dagen, och teckna avtal med dem nästa”, säger en partivän.

”Jonas verkar förstå att det är ett dilemma som vi måste leva med.”

Jonas Sjöstedt sade tidigt att Vänsterpartiet skulle bli mindre av ett nejsägar-parti och lägga fram fler egna förslag. Också något som tagits mycket väl emot av partiet – inte minst ute i landet.

”Det är viktigt att vi lägger martyrrollen bakom oss och i stället fokuserar på allt vi har varit med att genomföra, både på riks- och lokalnivå”, resonerar en.

Det är fler som uppskattar hans förmåga att sprida entusiasm och arbetsglädje i partiet.

”Ja, när vi berättar vår historia handlar det alltid om hur vi tvingats arbeta i motvind. Du vet: ’Alla är emot oss.’ Det blir en negativ bild av oss själva, som vi måste skaka av oss inte minst inför nya medlemmar. Där har Jonas gjort ett bra jobb.”

Som marknadsförare av Vänsterpartiets budskap externt får han också med beröm godkänt. I början var det några som upplevde att han kunde framstå som väl konturlös. Något som sannerligen inte märktes under hans första tv-sända partiledardebatt i maj 2012. Då var det fler än en som lyfte på ögonbrynen när de såg sin partiordförande skälla som en terrier och hugga som en kobra. Övertänd är bara förnamnet.

Några lyfte även på telefonluren under pågående debatt och bad honom tagga ner, minns omgivningen roat. Normalt går han ofta segrande ur debatter, inte minst tack vare sitt överjordiskt goda minne för detaljer och siffror, som han inte tvekar att slå motståndaren i huvudet med.

Jonas Sjöstedt lovade ju att hans ledarskap inte skulle bli en one man show. Desto pinsammare för det feministiska Vänsterpartiet att det i stället blev en three men show. Alla tre högst upp i hierarkin är nämligen män. Partiledaren Jonas Sjöstedt, gruppledaren i Riksdagen Hans Linde och partisekreteraren Aron Etzler.

”Jag är mycket kritisk mot att det sitter män på de översta positionerna”, säger en av många kritiska röster.

”Han har ett ansvar för att omge sig med rätt personer. Där är han lite för naiv. Han måste vara noggrannare med vilka signaler han skickar”, menar en annan.

Nu är det ju inte alltid som en partiledare får sin vilja igenom när dessa positioner ska tillsättas. Men visst väger partiledarens ord tungt så detta kan vara ett exempel på Jonas Sjöstedts ovilja att utnyttja sin ställning.

Internt har en omorganisation av Vänsterpartiets kanslier väckt stor debatt och slukat mycket energi. Partikansliet slås ihop med riksdagskansliet, något som för en utomstående inte låter så upphetsande. Men det handlar förstås om pengar.

En del av riksdagsgruppens medarbetare flyttas nämligen till partikansliet som ligger utanför Riksdagshuset. Därmed stärks partiets centrala maktapparat medan riksdagsledamöternas administrativa arbetsbörda ökar ytterligare när sekreterare försvinner, hävdar kritiker. Jonas Sjöstedt har lojalt försvarat omorganisationen, som formellt tillhör partisekreteraren Aron Etzlers domäner.

Trots att debatten det senaste året handlat mycket om Vänsterpartiets kärnfrågor – vinst i välfärden och privatiseringar – har det varit märkligt tyst från partiet. Vissa skyller det på den ”borgerligt dominerade pressen”, andra i partiet är mer självkritiska. Ingen skyller på Jonas Sjöstedt.

”Det är verkligen en gåta att det är så tyst kring partiet i medierna”, instämmer en i partitoppen. ”Men vi kan absolut inte klandra Jonas för det, utan det får vi alla ta på oss ansvaret för.”

Jonas Sjöstedt är gift med diplomaten Ann Måwe. Det var när hon fick en postering i USA som Jonas Sjöstedt hoppade av politiken och EU-uppdraget för att bli hemmaman i New York, där han enligt en intervju i Dagens Nyheter ”satt på taket och drack drinkar och läste romaner”. Fan tro´t. Han gick även med i det amerikanska socialistpartiet och väckte säkert viss uppståndelse bland stadens gästarbetande nannies när ha kom med sin tvillingvagn till parken.

Fast han skrev faktiskt böcker också, bland annat ett par deckare i Brysselmiljö där han roade sig med att mörda ett par politiska motståndare.

Våldsammare än så lär inte Vänsterpartiet bli under hans ledning.

”Jag känner igen mig väl i beskrivningen av hur jag är som chef. Jag har nog också blivit lite coolare med åren och lärt mig lita mer på min intuition och på människor i min omgivning. De flesta människor vill ta ansvar och kan växa med nya uppgifter, det är min utgångspunkt.

Mina närmaste medarbetare är alla ambitiösa och hårt arbetande vilket gör att jag i stort sett aldrig behöver kontrollera att de gör det de ska. Jag vill också att mina medarbetare ska känna sig trygga med att man kan prata om det som är besvärligt och inte fungerar.

Det uppstår lätt konflikter i en politisk organisation. Öppen debatt före och respekt för demokratiska beslut i efterhand är grunden till att hantera motsättningar som alltid finns. Saker kan bli väldigt bra även om de inte alltid blir exakt som jag vill.
Jag tror att det är viktigt att vänsterpartister känner att ordföranden tycker om medlemmarna, partiet och de förtroendevalda, det ska märkas.”