Från mobbad flyktingpojke till vd: ”Aldrig för sent”

Det är framför allt två frågor som återkommer när Hosni Teque-Omeirat berättar att han sedan i maj är vd och koncernchef för Eniro:

1. Va, finns Eniro fortfarande?

2. Vad f-n gör ni?

Svaret på fråga nummer ett är förstås att jodå, Eniro lever, om än inte i högönsklig välmåga. Chefskarusell, resultattapp och räddningsplan är ord som genast poppar upp vid en googling medan Eniro-aktien i skrivande stund noteras till ­blygsamma 90 öre.

Tvåan är knepigare. Frågan är om ens aktiemarknadens experter har full koll på vad det gamla katalogföretaget sysslar med i de smarta mobilernas tid. Ja, vad kan egentligen tänkas ersätta de tryckta telefonkatalogerna som pålitlig kassako? Det är en fråga man i högsta grad även brottats med internt, under alla år som förflutit sedan Eniros sista telefonkatalog lämnade tryckpressarna 2014.

Bland det första Hosni Teque-Omeirat gjorde som ny vd, var att göra sig av med hela ledningsgruppen. Orsak: Olika syn på vad som är vägen framåt.

Under en hel sommar, innan ett nytt team var på plats, satt han ensam vid rodret för det börsnoterade bolaget med nästan 1 000 anställda i fyra länder. En upplevelse han i efterhand beskriver som ”skrämmande”.

Men det är knappast någon skärrad figur som tar emot på Eniros huvudkontor i Solna.

Hosni Teque-Omeirat utstrålar en ungdomlig – han är 41 – och självsäker intensitet när han lägger ut texten om Eniros raison d’être och visioner för framtiden. I korthet handlar det om ”digital visibilitet”.

”Ja, det är kärnverksamheten: Att hjälpa små och medelstora företag att synas, att vara deras marknadsavdelning. Den gamla ledningsgruppen ville gå en annan väg. Men att vi nu växer för tredje kvartalet i rad menar jag är ett bevis för att min hypotes stämmer”, säger Eniro-chefen som tidigare figurerat rätt sparsamt i medierna.

Som vd för ett börsföretag kommer exponering närmast per automatik, samtidigt som han aktivt vill verka i den riktningen. Att kavla upp ärmarna och vara den närvarande ”chefen på golvet” är av högsta prioritet i arbetet med att få det stukade Eniro på fötter, förklarar han. Ett resonemang som inte alla gånger tycks ha delats av föregångarna.

”Hur ska jag få med mig medarbetarna, få dem att dela mina visioner, förstå att nu är det allvar? Det identifierade jag som min absolut största korttidsutmaning. Jag är ingen koncernchef som stänger in mig i ett rum för att jobba med tioårsstrategier. I stället stack jag ut på en roadshow till nästan alla våra kontor, lokala, regionala och huvudkontoren i våra olika länder. I ett av landskontoren fick jag stående ovationer. 

Uppseendeväckande, tyckte jag själv och undrade verkligen varför. Jo, fick jag förklarat för mig, det betydde så oerhört mycket bara att vd:n kom på besök.

Det hade inte hänt förut, trots att de tjatat. På det sättet har jag ett ganska lätt arbete. Det finns många lågt hängande frukter att hämta.”

Jag vet att du är gift, men om du skulle beskriva din personlighet med fem ord på en dejtingsajt, vilka blir det?

”Oj. Svårt. Passionerad, energisk, mål­medveten, skogs- och jaktintresserad, löpare”, säger Hosni Teque-Omeirat efter viss tvekan.

En beskrivning förvillande lik andra höga chefers. Men Hosni Teque-Omeirats bakgrund är samtidigt högst ovanlig bland börs-vd:ar. Kanske den allra märkligaste.

Beirut 1989. I det libanesiska inbördes­krigets kaotiska slutskede är Hosni Teque-­Omeirat en liten pojke som lever i fattigdom. Inte i någon nutida svensk bemärkelse utan i verkligt armod, gränsande till svält och bland stampade jordgolv, det är på den nivån. Pappan är grönsakshandlare och drar omkring med sin vagn på stadens gator, förtjänsten räcker i bästa fall till maten, det går ur hand i mun. Granatnedslag, explosioner. En farbror dör av en handgranat.

Om ödet bara velat lite annorlunda hade Hosni Teque-Omeirat mycket väl kunnat gå i faderns fotspår och själv blivit grönsakshandlare i Beirut, kanske stans bästa med välsmort munläder och ett soligt förhållande till kunderna, det är åtminstone hur hans mamma föreställt sig ett tänkbart scenario.

Men så blir det alltså inte. Kriget och den allmänna hopplösheten tär, så pass att familjen slutligen tar språnget, satsar allt och lämnar Libanon med hjälp av ett lån. Något som Hosni Teque-Omeirat är sina föräldrar evigt tacksam för i dag.

”Jag älskar Sverige och alla möjligheter som det här landet givit mig. Möjligheter som aldrig skulle ha öppnats för någon som mig i det korrupta Libanon, där familjenamn och förbindelser är helt avgörande för människors framtid och chanser i livet”, säger han.

Särskilt lätt har det inte varit. Som nyanländ i värmländska Storfors blev han mobbad från första dagen i skolan.

”Vägen från rektorsexpeditionen till klassen där jag skulle introduceras var kantad av elever som kommit ut för att titta på mig, den nye pojken – det kändes som om hela skolan var där. Och ingen såg ut som jag, med mitt mörka hår och mina mörka ögon. En kille pekade på mig och sa ’där är negern’. Och det blev vad jag kallades, under hela grundskoletiden.”

Men det stannade inte där.

”Förutom att bli extremt mobbad och utfryst på grund av mitt utseende, ansågs jag också trögfattad”, säger Hosni Teque-Omeirat.

Han vet inte exakt när han är född, men har med tiden insett att siffrorna i de personhandlingar som utfärdades vid ankomsten till Sverige diffade med två hela år. Följden blev att han placerades bland nio-tioåringarna i trean när han egentligen var sju och borde ha börjat i första klass.

”Så jag var mindre än de andra i klassen, den dumme, den klantige. Jag kunde inte räkna och min svenska var katastrofal. Jag hängde kort sagt inte med, vilket fick skolan att efter ungefär ett år placera mig i särklass. Vi pratar om ett rum utan vassa föremål, för elever med allvarliga fysiska och mentala problem.”

Han fortsätter:

”Det som gjorde mest ont var att jag aldrig fick någon kompis. Det bad jag till Gud om, ofta: Ge mig bara någon att hänga med på rasterna, det är allt jag vill ha! Men det hände inte. Så jag fick fortsätta att stryka längs väggarna själv.”

Föräldrarna, som snart kom att starta en butiksrörelse i Storfors, gjorde väl så gott de kunde men bar med sig en väldig respekt inför all form av auktoritet – att ifrågasätta myndigheter, lärare och vad som hände i skolan fanns inte på kartan.

”Att komma hem och klaga, nej det gjorde man bara inte.”

Viss styrka fann han i Erik, en vuxen granne som tog sig an den nyanlända flyktingfamiljen från första stund.

”Erik hjälpte oss med svenskan och öppnade en lucka till ett svenskt liv. Han lärde mig att fiska, om skog och mark, svampar och bär och så småningom också att köra bil. I dag är han över 90 och bor på ett värmländskt äldreboende – det händer fortfarande att jag hälsar på honom.”

Mobbning i barndomen kan knäcka en människa för livet, konstaterar Hosni Teque-Omeirat som under intervjun gör en koppling till självmordstankar och psykisk ohälsa. Nej, så långt gick det aldrig för egen del, men under många år var de smärtsamma barndomsupplevelserna ändå en tung börda.

”Fram tills jag var ungefär 25 ältade jag tragiken med mobbningen, funderade väldigt mycket på vad jag gått igenom. Varför just jag? Men sedan hände något.”

Hosni Teque-Omeirat hade vid det laget med råge läst ikapp det han tidigare missat i skolan, gick på universitetet när han plötsligt slogs av insikten att han är – bra.

”Det var som att komma ut på andra sidan. Jag förstod att jag klarat av och överlevt något av det tuffaste en människa kan uppleva. Nu kunde jag lämna det här bakom mig. Från den stunden känner jag mig stark. Ingen kan klå mig! Det här betyder inte att jag är okänslig. Min utsatthet som barn har tvärtom givit mig ett särskilt öga för de utsatta och svaga. Jag tror det gör mig till en bättre ledare”, säger Hosni Teque-Omeirat, som menar att hans bakgrund gör honom särskilt lämpad att ”vända” det under många år krisande Eniro.

”Jag ser mig själv i Eniro. Jag förstår bolaget, kanske bättre än någon annan har gjort. Båda har vi varit uträknade, utmanövrerade och nästan alltid slagit ur underläge. Och en annan sak: Jag vet att det aldrig är för sent.”

Hosni Teque-Omeirats förra jobb var som vd för it-företaget Spectrum One, en av Eniros delägare. På cv:t finns också ledarpositioner i Eon och Schneider Electric. Tempot har varit högt – ibland för högt.

”Efter mina första intensiva månader på Eniro hände något med min lunga. Den la av, helt enkelt. Vaknade på morgonen med enorma bröstsmärtor, men tog mig hit till jobbet ändå – jag hade ju möten. Ja, jag hör ju hur dumt det låter …”

Någon timme senare ligger han däckad på sjukhus, lungkollapsen visar sig vara stressrelaterad. Väl på benen igen får han med sig ett råd från läkarna: Dra ner ordentligt på farten.

”Det jag har gjort är att kolla igenom mina scheman, hur mötena ligger till. Numera har jag aldrig back to back-möten, det alltid är fem minuters paus emellan. Så att jag ska kunna andas, få ett lugn och smälta information – jag kan stå och bara blicka ut genom fönstret. De här mikropauserna gör mig gott, jag känner det i kroppen.”

Kommer du att orka?

”Jag vill inte gå den vägen, ställa mig den frågan. Jag tänker i stället att det här är mitt kall, mitt liv. Jag är hungrig inför att ta mig an detta, har aldrig slagits av tanken att priset skulle vara för högt. Det är det här jag vill och kommer att göra.”

Vad är du riktigt bra på vid sidan av jobbet?

”Jag springer rätt snabbt. Eller sprang. Tog väl milen på 37 minuter när jag var som bäst. Sedan är jag bra på att få människor att känna sig bekväma. Är väldigt bra på att laga mat. Fyllda grönsaker som vindolmar är en favorit. Och lasagne.”

Vad är du rädd för?

”Att misslyckas. Och på ett personligt plan, att något ska hända mina barn. En väldigt påtaglig och ganska ny känsla då mina barn är så pass små. Jag hade inte förstått att det kan påverka en så mycket.”

Vad gör dig ursinnig?

”Orättvisor. Människor som blir illa be­­handlade. Även på mikroplanet, jag pratar om blickar, gliringar. Något man nog ganska enkelt kan koppla till min skoltid.”