Erik Hamrén hatar att förlora

Det är bara några mil kvar till Örebro, där kvällens division 1-match ska spelas, men det behövs en bensträckare och en fikapaus.

Enköpings SK:s A-lag i fotboll ramlar ur bussen vid ett gatukök utanför Arboga.

På en av spelarna, lagets stora målgörare, kurrar det lite extra i magen. Han har stressat för att hinna med spelarbussen och inte hunnit äta middag. För honom är kaffe och bulle inte tillräckligt.

När matchen några timmar senare startar på Eyravallen i Örebro ligger den alltför onyttiga måltiden kvar i en papperskorg vid ett gatukök utanför Arboga. Lagets stjärna avtjänar sitt straff på avbytarbänken. Bredvid sin tränare Erik Hamrén.

Erik Hamrén må ha en bit kvar till Svennis-status. Men i ett land där det tycks väldigt mycket – och olika! – om fotboll var det en överraskande unison hyllningskör som hälsade honom välkommen till sitt nya jobb som förbundskapten för det svenska herrlandslaget i fotboll.

Ser man vad Erik Hamrén har åstadkommit under sina drygt tjugo år som fotbollstränare  är det inte svårt att förstå varför. Han har tagit AIK till kvartsfinal i Cupvinnarcupen, där han satte kniven mot strupen på självaste FC Barcelona. Han har vunnit svenska cupen med Örgryte och tagit ligatitlar med danska Ålborg och norska Rosenborg. Erik Hamrén har levererat segrar till en hungrande skara fotbollssupportrar.

Men hyllningskören har inte bara hämtat medlemmar bland människorna på läktarna, tidningskolumnister och bloggare. Även de som på nära håll sett Erik Hamréns ledarskap sjunger för full hals.

Och det är inte så konstigt.

Erik Hamrén står för ett gediget ledarskap bestående av ädla ingredienser.

Vissa går att spåra till hans bakgrund som yrkesmilitär (disciplin), andra till hans norrländska ursprung (rakhet). En del lärde han sig på Gymnastik- och idrottshögskolan medan andra kommer ur hans goda sociala förmåga.

Han är en naturlig auktoritet, som gärna lyssnar på andra och är mån om att få höra alla åsikter, men samtidigt är väldigt bestämd med att det är han som bestämmer. Han talar tydligt om vad han förväntar sig av sina spelare och har gärna samtal mellan fyra ögon.

Och så sätter han alltid laget framför stjärnorna. Han favoriserar ingen. Han tvekar inte att ta bort dem som vanligtvis är givna om de skulle visa sig vara ur form.

»Han var aldrig rädd för att sätta de som brukade vara självklara på bänken om de inte höll måttet. De som var bra för dagen var de som fick spela«, säger en spelare som hade Hamrén som tränare i Degerfors IF under 1990-talet.

Just detta är ju den inledande historien från Enköpings SK, som utspelar sig några år tidigare, ett bra exempel på. Samma historia lyfter även fram två huvudingredienser i Erik Hamréns ledarskap.

Under hela sin karriär som fotbollstränare – långt innan någon annan gjorde det – har Hamrén varit noga med att se över vad hans spelare stoppar i sig.

Erik Hamréns spelare ska tänka på helheten; de är elitidrottsmän även då de inte springer omkring och jagar en boll på en gräsmatta. Därför har Erik Hamrén gått upp tidigt på morgonen för att koka gröt åt brasilianska spelare, som är vana vid att äta sockerkaka till frukost. Han har fått danska fotbollsspelare att överge traditionen att dricka öl efter träningen.

Men historien om stjärnan på avbytarbänken säger också något om Erik Hamréns humör. För han är inte bara en dokumenterat dålig förlorare. Han har ett humör som inte låter sig tyglas i första taget. Motgångar kan utlösa antingen långvariga vredesutbrott eller resultera i ett tyst ursinne, som märks nästan lika mycket som om han skriker.

Han kan gå omkring och sura i en vecka över en förlorad match. Kritik som han själv finner obefogad kan få honom att »gå ner i källaren«, som en person i Rosenborgs ledning uttrycker saken.

Han har tigit sig igenom många långa mil i buss på väg hem efter förlustmatcher.

»Han blev så jävla förbannad. Sådant där kunde han verkligen gå igång på. Och när han blir sådan, då vet man att det inte är läge att diskutera med honom. Då får man vänta till senare«, säger en spelare som var med på Enköpings SK:s resa till Örebro.

Ålder och erfarenhet har möjligen gjort honom lite mildare i sin framtoning. Men det betyder inte att det har blivit mindre jobbigt att förlora.

Förra säsongen förlorade Erik Hamréns Rosenborg en enda match under hela serien. Förlusten kom när endast tre omgångar återstod och segern i den norska ligan redan var säkrad. Det spelade ingen roll.

Den första timmen av det som skulle bli segerfesten blev en dämpad tillställning.

Erik Hamrén är en omtalat duktig dansare (han har deltagit i SM i bugg), men den kvällen fick dansgolvet klara sig utan honom.

Och ja, finns det något i den annars så delikata anrättning som utgör Erik Hamréns ledarskap som ger dålig eftersmak så är det just hans humör.

Att en ledare på en sådan hög nivå låter sig styras så mycket av sitt humör låter obegripligt för den som inte har fotboll som yrke.

Vore Erik Hamrén företagsledare skulle han förmodligen uppmanas att gå i terapi. Eller få sparken.

Men i fotbollsvärlden är det ett fullt acceptabelt beteende. Bara någon enstaka av de många personer som Chef har talat med ser Erik Hamréns hetsiga humör som ett problem. Vissa rycker på axlarna och säger att »så är det i fotboll«.

Andra väljer att hylla Erik Hamréns temperamentsfulla ledarstil. De kallar honom vinnarskalle.

Erik Hamrén har aldrig hymlat med att han vill uppåt, framåt, vidare. När han i början av karriären tränade klubbar i division 1 gjorde han tidigt spelare och ledarkolleger medvetna om att han ville till Allsvenskan, med eller utan dem.

Hans karriärambitioner har dock aldrig fått stå i vägen för hans fokus på nästa match.

»Nej, han lyckades alltid fokusera på sin uppgift här och nu. Kanske berodde det på att vi också ville bli bättre«, säger en person från Degerfors.

»Vi var glada över att få någon som var så framåt. Det inspirerade oss«, säger en person från Enköpingstiden.

Till slut nådde Erik Hamrén sitt mål och blev ansvarig för ett allsvenskt lag. Under ett år pendlade han mellan Stockholm och Degerfors för att träna det anrika laget.

Att det var Allsvenskan som hägrade var den enda orsaken till arbetsvalet, om man ska tro tränarkollegerna.

»Man åker inte till Degerfors! Det är inget lag som man vill träna«, säger en svensk fotbollstränare som arbetat med Hamrén.

Mötet mellan den entusiastiska karriäristen och den traditionstyngda bruksorten blev inte helt okomplicerat.

I Degerfors fick han en bra skola i hur det är att ha många entusiaster omkring sig. Det är en liten ort, där fotbollen är viktig och där publiksiffran på hemmamatcherna ofta motsvarar en femtedel av kommunens invånare. Här, i det som brukar kallas »lilla Italien«, har alla synpunkter på fotbollen.

Hamréns forcerade, raka stil togs inte alltid emot med öppna armar. I Degerfors förbehåller sig till exempel styrelsen rätten att vara med och diskutera taktik och detaljer, vilket inte är vanligt i andra klubbar.

»I Degerfors är det svårt att vara öppen på det sättet som han är. Många försökte påverka honom, men han hade sin bild klar och lyckades tysta dem«, säger en person.

Det blev en resultatmässigt lyckad säsong i Degerfors, men Hamrén hade det svårt med bitarna i livspusslet. Till en början försökte han pendla, men till slut hyrde han ett hus. I Stockholm fanns familjen och dessutom ett engagemang på ett fotbollsgymnasium. Det slet på honom.

»Det är beundransvärt att han har klarat sitt äktenskap. Det är verkligen inte självklart i hans bransch. Är man inte där och kan ta tag i bekymren som finns i varje familj så blir det naturligtvis svårt«, säger en tränarkollega.

Fast frågan är om inte »entusiasterna« runt AIK har satt djupare spår i honom än de i Degerfors. Efter en misslyckad match mot slovenska laget Primorje i kvalet till Champions League 1997 möttes Erik Hamrén av lagets beryktade beundrare redan på Arlanda, mitt i natten, som enligt vittnen »talade om vad de tyckte«.

Därefter kunde han från sin tränarbänk läsa banderoller där det stod »Avgå Hamrén« under lagets hemmamatcher.

»Han mådde inte så bra då. Han var ledsen. Han kände sig ensam. Han borde kanske ha frågat oss ’varför står det så?’ när han såg banderollerna. Och vi borde kanske ha haft en diskussion kring det. Men det hade vi inte«, säger en person som ingick i klubbledningen vid den tiden.

När säsongen var över valde AIK att inte förlänga kontraktet med Hamrén, under förevändning att man ville ha en mer rutinerad tränare. Hamrén tolkade det som att han hade fått sparken.

Säsongen 1998 blev AIK svenska mästare.

»Grunden till guldet lades 1997 av Erik Hamrén. Men det erkännandet har han aldrig fått«, säger en person.

Erik Hamrén vill ogärna jämföra sig med tidigare förbundskaptener. Men det har redan märkts att hans sätt att hantera media skiljer sig från företrädarens.

»Medan Lars Lagerbäck var sluten tar Erik emot media med öppna armar. Han kommer säkert att gå på en del nitar, men han kan pressen och kommer att få media med sig«, säger en tränarkollega.

Hans öppenhet och det faktum att han trivs så bra i rampljuset har ibland ställt till problem för styrelseledningen i de klubbar han varit i. Det kan innebära problem för den nya arbetsgivaren Svenska Fotbollförbundet.

»Han vill vara den som syns, även i media och även när det gäller frågor som borde vara självklara för styrelseordföranden att uttala sig om«, säger samma tränarkollega.

Att få ihop en stark fotbollstrupp, där alla drar åt samma håll, är långt ifrån en självklarhet. Varje match innebär en urgallringsprocess där elva av ett tjugotal personer ska väljas ut. Att få även dem som hamnar utanför startelvan att känna sig motiverade är en svår konst. Hamrén får inte alltid med sig alla, men oftast de flesta.

Den allra viktigaste smaksättaren i Erik Hamréns ledarskap, det som genomsyrar allt han gör, är passionen för fotbollen. Har denna lynniga fotbollsledare bara turen och framgången på sin sida är han glad som en lärka och en stor inspiratör.

Han har ett yvigt kroppsspråk som lätt fastnar i minnet. Kanske är det för att han så gärna med kroppen vill visa vad han vill att spelarna ska göra, trots dåliga knän och en ännu sämre bollkontroll (nej, Hamréns egen fotbollskarriär slutade när han ännu var i tonåren).

Det är passionen som gör honom till en så populär tränare, som får spelare att utbrista saker som »han är den bästa tränare jag någonsin haft« och som gör att hyllningskören har så många stämmor.

Kanske är det Hamréns hetlevrade kärlek till sporten och konkreta ledarstil som har fått Zlatan Ibrahimovic, Sveriges enda riktiga superstjärna i fotboll, att nu återvända till landslaget? De har ju i varje fall ett och annat gemensamt, de båda vinnarskallarna.

Hur kommer kören att låta när EM-kvalet är avslutat nästa höst? Jublar den fortfarande? Kommer Erik Hamrén att ha anledning att stanna lika länge på posten som sina företrädare? Bland dem som har sett honom jobba verkar de flesta tro det.

»Det kommer att gå lysande för honom. Svensk fotboll behöver nytänkande. Hamrén törs satsa på nya spelare och ett nytt tänk.«

Men det är ett stort steg han tar. Att leda ett klubblag är något helt annat än att leda ett landslag. I stället för att träffa spelarna varje dag får han nu träffa dem sex, sju gånger om året. I sin nya roll är han mer coach än tränare.

»Det har ju alltid varit Eriks starka sida att arbeta med detaljerna i det dagliga. Han gillar att kunna vara med hela tiden och gnugga in saker. Han är medveten om att det inte längre är möjligt och kommer säkert att hitta sitt eget sätt att arbeta på, men han kommer nog att sakna det dagliga arbetet«, säger en före detta tränarkollega.

»Erik Hamrén är väldigt motiverad. Det är hans högsta dröm att få träna landslaget. Så det här kommer han inte att slarva bort. Han kommer inte att vara överambitiös, utan kommer att vara mån om att hålla ihop gruppen. Han vill att landslaget ska kännas som att komma hem.«