Den starka politiska ledaren – en myt

Mahatma Gandhi, Nelson Mandela, Aung San Suu Kyi, John F Kennedy, Winston Churchill. De är alla viktiga och inflytelserika ledare, som ledde sitt respektive folk med säker hand. Styrka är det som förenar dem.

För det är med styrka vi mäter våra politiska ledare. Men med en månad till det svenska valet är det tid att avliva myten om den starka politiska ledaren. För en myt är just vad det är, menar professor Archie Brown vid Oxfords universitet, som redan i titeln på sin nya bok röjer sin ståndpunkt: The myth of the strong leader, myten om den starke ledaren.

”Styrka passar möjligen för att förklara framgången hos en tyngdlyftare eller en långdistanslöpare”, skriver han och konstaterar att det finns så många andra egenskaper som varit mer avgörande i världshistorien, till exempel integritet, intelligens, ifrågasättande, vilja att söka skilda uppfattningar, tydlighet, mod, vision och empati.

På samma sätt beskriver han karisma som kraftigt överskattat, åtminstone som ledaregenskap. Det är ingalunda någon gudagåva. Brown kallar till och med strävan efter ett starkt ledarskap hos en enda individ för ”jakten på en falsk gud”.

Winston Churchill är ett bra exempel på det. Den mytomspunne brittiske politikern betraktades under stora delar av sin karriär som en katastrof. Han staplade misslyckanden på varandra.

Det var hans tid som premiärminister under andra världskriget som la grunden till ryktet om honom som en karismatisk ledare. Churchill var rätt ledare på rätt plats vid rätt tidpunkt; han personifierade de kvaliteter som hans följare letade efter.

Det karismatiska ledarskapet är något som både kan erövras och förloras.

Efter kriget tog Churchills framgångar slut tvärt. Nätt och jämnt hade freden i Europa utropats förrän Churchills dagar som premiärminister var räknade.

Även när vi tittar tillbaka på det svenska politiska ledarskapet är det lätt att tro att det är starka och karismatiska ledare som har lett landet. Se på Tage Erlander, se på Olof Palme, se på Carl Bildt.

Men forskningen har aldrig lyckats sätta fingret på att det skulle finnas en särskild partiledareffekt, alltså att det skulle vara partiledaren som på egen hand påverkar utgången av ett riksdagsval.

”Däremot finns det ett samband mellan starka ledare och gänget runt omkring. Det är en del av ledarskapet att man ska rekrytera bra medarbetare omkring sig. När det är som bäst blir det en symbiotisk funktion – ledaren behöver inte ens veta om att det fattas beslut”, säger Tommy Möller, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet.

Därmed understryker han en av Archie Browns teser i The myth of the strong leader: de flesta av historiens viktigaste politiska beslut har sin grund i ett kollektivt ledarskap.

Det kollektiva ledarskapet präglar i hög utsträckning den svenska valrörelsen 2014. Alliansen är sprungen ur den kollektiva tanken och vill agera som en, samlad enhet. I Alliansens största parti, Moderaterna, tillämpar Anders Borg och Fredrik Reinfeldt ett näst intill delat ledarskap.
Socialdemokraterna styrs av en kvartett, bestående av Stefan Löfven, Mikael Damberg, Carin Jämtin och Magdalena Andersson, som av det egna partiet nästan liknas vid en ledningsgrupp inom näringslivet.

Tittar vi på svensk politik historiskt har Socialdemokraterna en kultur som är mer kollektivistisk, som tydligt hänger ihop med partiets ideologi.

Tage Erlander och Ingvar Carlsson tillämpade ett mer ideo­logiskt baserat kollektivt ledarskap.

Hos Miljöpartiet har det kollektiva ledarskapet institutionaliserats, med ­partiets två språkrör.

Hos Moderaterna är den kollektiva tanken relativt ny. Där har tidigare parti­ledare som Gösta Bohman och Ulf Adelsohn ensamma stått på barrikaderna.

Däremot kunde den kollektiva tanken skönjas vid framtagandet av begreppet Nya Moderaterna, som banade väg för segern i riksdagsvalet 2006. Det var en grupp bestående av Fredrik Reinfeldt, Ulrica Schenström, Per Schlingmann, Sven Otto Littorin och Anders Borg som gemensamt tog fram det vinnande konceptet.

En grupp bestående av fyra-fem personer är den optimala, menar Tommy Möller.

”Man tänker i likartade termer och perspektiven blir med tiden sammanjämkade. Man litar så mycket på varandra i gruppen. Det är bra ibland, men innebär problem när referenspunkterna blir alltför likartade. Och när man är överens ses det som ett bevis på att man har rätt i objektiv mening”, säger han.

I dagens så komplexa och dessutom av medierna hårt granskade politiska landskap är ledarskapet mer utsatt än tidigare.

Ledarens behov av en stark stab har vuxit, menar Tommy Möller. Han nämner hur den amerikanske presidenten John F Kennedys rådgivare Arthur Schlesinger fick för mycket inflytande vid den misslyckade invasionen av Kuba 1961.

Då tog presidentens bror Robert Kennedy honom åt sidan – och hotade honom fysiskt.

”Han tryckte upp honom mot väggen och sa ’you may be right or you may be wrong, but the President has made his mind up, don’t push it any further’, säger ­Tommy Möller.

Det var Robert Kennedys funktion, att se till att rådgivarna inte förvirrade presidenten allt för mycket. Det kallas för ”mindguard”.

En svensk motsvarighet var Anders Borg, som täckte upp för Fredrik Reinfeldt innan Moderaterna kom i regeringsställning.

”Han tog en rad impopulära strider, där han blev kontroversiell”, säger Tommy Möller.

Behovet är stort av uppbackning från en stab som kan ta smällarna.

Det fick Social­demokraternas förre ordförande Håkan Juholt erfara. Han har själv angett just detta som orsak till hans fall: Han missade att bygga upp en organisation omkring sig.

”Det fanns ingen som tog skotten, han var väldigt ensam”, säger Tommy Möller.

Då Juholts efterträdare Stefan Löfven är oerfaren och till råga på allt inte sitter i riksdagen måste han ha en nära relation till sin omgivning, inte minst Mikael Damberg som är Socialdemokraternas riksdagsgruppledare.

Även Mahatma Gandhi, Aung San Suu Kyi och Nelson Mandela var omgivna av en organisation som gjorde deras ledarskap möjligt.

”Det är oftast den institutionella inramningen, med sina tillgångar och begränsningar, som avgör vad en ledare kan göra och uppnå”, skriver Brown i The myth of the strong leader.

En alltför hög koncentration av makt kring partiledaren riskerar att försvaga det interna arbetet och därmed politiken.

”Vi måste ifrågasätta hur mycket kontroll som är lämpligt för en ledare att ha över dem som har sett till att han eller hon har hamnat i toppen”, menar Brown, som anser att den mest effektiva ledaren är den som lyssnar på gruppen och sedan låter den medlem som är bäst rustad för upp­giften bidra till att uppnå gruppens mål.

Delegerar, alltså.

Tommy Möller håller med.

”Inom alla sfärer tillämpas i dag ett mer lyssnande, dialoginriktat ledarskap än det tidigare mer auktoritära och allena­rådande”, säger han.