Chefskarusellen i kommunerna

Båstad – vilken pärla! Pittoreska gränder, långsträckta sandstränder och ett böljande öppet landskap med ett fantastiskt ljus som inspirerat konstnärer och livsnjutare i alla tider. Här skulle Kristina Geiger trivas, det var hon säker på.

Erbjudandet om att bli kommundirektör i Båstad kom som en skänk från ovan. Ett gyllene tillfälle att vid fyllda 50 år, med en statlig chefskarriär i bagaget och utflugna barn, få prova något nytt, långt från Stockholms proppfulla tunnelbanor och stress.

Hyreslägenheten i ett gammalt trähus några stenkast från havet var mysig, grannarna supertrevliga och arbetsuppdraget intressant; att styra en komplex organisation, något Kristina Geiger sysslat med flera gånger tidigare. Bland annat som ställföreträdande generaldirektör i Konkurrensverket.

Det var med glädje och tillförsikt hon tog den korta promenaden till Båstads brunteglade kommunhus och sin första dag på det nya jobbet i september 2017. Vad kunde gå fel?

En hel del, skulle det visa sig.

Att det blåser på kommuntoppen har åtskilliga chefer i Kristina Geigers situation fått erfara. Utsattheten i rollen som högsta tjänsteman i någon av Sveriges 290 kommuner framgår inte alltid av platsannonserna, men väl av tidningsrubriker av typen ”Kommunchefen valde att gå hem”, ”Kommunchefen får sparken” och ”Nu talar sparkade kommunchefen ut”, för att bara ta ett axplock från de senaste månaderna.

Chefskarusellen i kommunerna snurrar allt snabbare. I mitten av 90-talet satt den genomsnittliga kommunchefen sju år på posten. Tjugo år senare var omloppstiden nere på fem år, enligt studier från Göteborgs universitet. Bara under förra året –
bytte 55 kommuner, nästan en femtedel, ut sin högsta tjänsteman, visar en granskning som Chef har gjort (se grafik). Det motsvarar en förbrukning av över en per vecka.

De snabbare bytena på kommunchefsstolen har delvis en biologisk förklaring. Toppcheferna blir allt äldre vid tillträdet, och hinner därför inte jobba så länge innan det är dags att städa skrivbordet och gå i pension.

Det säger Rolf Solli, professor i företagsekonomi vid Göteborgs universitet, som tillsammans med forskarkollegan Anna Cregård låtit landets alla kommunchefer svara på frågor om trivsel och arbetssituation i en stor enkät som gått ut vart femte år sedan 1995. Den senaste utfördes 2015.

”Genomsnittsåldern för en nybliven kommundirektör har ökat från 51 till 57 år under perioden. Det innebär i sig en naturlig, ökande omsättning”, säger Rolf Solli.

Men det finns också en annan huvudorsak bakom den snabbare genomströmningen:

”Det har blivit mer accepterat att göra sig av med kommundirektörerna. Att sparka ut dem, helt enkelt. Vilket förut var närmast otänkbart om de inte gjort sig skyldiga till brott, visat sig vara alkoholister eller liknande. Nu räcker det att man vill ha ombyte på kommunkontoret, eller inte riktigt kommer överens.”

Att Båstad drogs med vissa administrativa problem visste Kristina Geiger innan hon började; kommunvalet 2014 fick göras om på grund av slarv. Men röran på kommunhuset var värre än hon trodde:

”Jag fick ingen ordentlig överlämning – min företrädare hade slutat för länge sedan – och underlag jag tagit för givna saknades. Hur många anställda har vi, -hur ser sjukfrånvaron ut, vilka är huvudproblemen inom de olika verksamhetsområdena, den informationen fanns helt enkelt inte. Till SKL:s (Sveriges Kommuner och Landsting) statistikverktyg hade inget rapporterats på flera år. Så det kändes lite som att köra bil med förbundna ögon.”

Avsaknaden av egen jobbmobil och bärbar dator gjorde knappast starten lättare. Kristina Geiger skakar på huvudet åt minnet:

”Inget var beställt åt mig när jag klev in genom dörren. Det tog kanske en månad innan fick ut min mobil, lite längre innan jag kunde hämta min Ipad. Att komma till en främmande bygd, med detta tunga uppdrag, och inte vara fullt nåbar eller kunna kolla sina mejl … Visst, det ordnade sig ju. Jag fick en lånetelefon. Men startsträckan blev onödigt lång.”

Att styra upp sådant som avvek från regelboken var för Kristina Geiger en självklar del av uppdraget. Bland det första hon gjorde var att polisanmäla en anställd som misstänktes ha upphandlat tjänster från eget bolag och sålt kommunala fordon till vänner och bekanta.

En faktura på 15 flygbiljetter till politikerveckan i Almedalen som damp ner för attestering tio månader i förväg väckte hennes förvåning.

”Jovisst kan det vara trevligt att åka till Almedalen, men varför så många? Och vad var egentligen syftet? Jag avbokade biljetterna, och begärde in ett tydligare underlag innan jag var beredd att ta ställning i frågan. Som man måste göra.”

Behovet av stadga och tydligare struktur i Båstads kommun framstod som uppenbart.

Kristina Geiger fick mandat för en mindre omorganisation och nog gnölades det en del, men vis av tidigare erfarenheter räknade hon med att missnöjet kring förändringarna skulle lägga sig med tiden.

Det hon inte räknat med, var att turbulensen skulle utnyttjas politiskt.

I sin forskning om vad som pågår ute i kommunhusen talar Rolf Solli om ”den lila zonen”, ett inte sällan konfliktfyllt gränsland där politik och förvaltning möts.

Faktum är att samarbetsproblem med lokalpolitikerna är den vanligaste orsaken till att kommunchefer slutar (se grafik).

Trenden är stigande och ovanligt tydlig – friktion med politikerna orsakar så många som en tredjedel av alla kommunchefsavhopp, en ökning med tio procentenheter under en tjugoårsperiod.

”Det är en väsentlig ökning. Konflikterna i sig har kanske inte ökat, men sättet att lösa dem har ändrats. Och när det skär sig, är det nästan alltid kommuncheferna som får gå”, konstaterar Rolf Solli.

Kristina Geiger berättar:

”Jag blev en schackpjäs i ett politiskt spel. Oppositionen försökte göra livet surt för det då styrande Bjärepartiet, och då blev jag indragen – ’får vi bort henne, kan vi säga att Bjärepartiet har misslyckats’. Det kändes jättekonstigt, för mig som oberoende tjänsteman, att bli uppfattad som företrädare för ett litet lokalparti som jag aldrig hört talas om innan jag flyttade till Båstad. Man ville inte förstå min roll, att jag jobbade för hela kommunens bästa”, säger hon.

Sedan den politiska oppositionen drivit igenom en arbetsmiljöenkät bland kommunkontorets anställda var loppet kört för Kristina Geigers del.

Enkäten visade ett lågt förtroende för henne som chef, och att en majoritet funderat på att byta arbetsgivare. Resultatet var inte statistiskt säkerställt och enkäten kunde besvaras flera gånger av samma person, men det slutade ändå med att Kristina Geiger fick gå. Hon blev utköpt för 17 månadslöner efter sju månader på jobbet, trots fortsatt stöd från kommunledningen.

Forskaren Rolf Solli räknar med en rejäl ökning av antalet sparkade kommun-chefer nu under våren. Så brukar det nämligen bli året efter ett val, när nya majoriteter vill visa handlingskraft och åstadkomma förändring.

”Och visst kan det bli annorlunda. Men det är långtifrån säkert. Jämför med när man byter fotbollstränare i ett proffslag: Det är fortfarande samma folk som springer omkring ute på plan.”

Han fortsätter:

”Något händer förstås alltid när man byter ut chefen. Dels kostar det pengar, i regel ett par årslöner. Men den stora grejen är att det blir svårare att få något gjort så länge man inte hittar en ersättare. Kanske inte i den dagliga verksamheten, den kan till och med fungera bättre utan höga chefer som springer omkring och hittar på nya grejer. Nej, det som blir lidande är strategitänket. Säg att det behövs en ny skola, ett jätteprojekt för vilken kommun som helst. Sådant blir inte av så länge det saknas en kommunledning på plats.”

Kristina Geiger har i dag ett nytt jobb, som avdelningschef vid statliga Barnombudsmannen i Stockholm.

”Nej, jag ångrar inte tiden i Båstad. Men jag kan känna sorg över att jobbet i Båstad inte blev klart. Mest för Båstadbornas skull – de hade förtjänat en mer välfungerande kommunorganisation. Samtidigt är jag glad över att vara tillbaka inom staten, där jag trivs och är van att verka.”

Ordföranden i Båstads kommunstyrelse Johan Olsson Swanstein (M) säger i en mejlad kommentar:

”Vi kan konstatera att det finns olika bilder av händelseförloppet. För oss var det viktigt att skapa stabilitet och arbetsro vilket vi nu har fått så att vi kan fortsätta med allt viktigt utvecklingsarbete.”

Kommunens hr-chef Philipp Seuffer:

”Jag tror generellt att arbetsgivare och de som söker jobb som chefer bör bli bättre på att kommunicera förutsättningar och förväntningar. Vi har ett kontinuerligt arbete där vi ser över processer och rutiner och arbetar för att vara en attraktiv arbetsgivare.”