Chef testar Gustav Fridolin och Åsa Romson

Åsa Romson och Gustav Fridolin ställer sin platser som språkrör för Miljöpartiet till förfogande. Anledningen är skandalerna som kantat partiets senaste veckor. På en presskonferens meddelade språkrören att de ska låta kongressen avgöra om de har fortsatt förtroende och kan sitta kvar.

I Chefs marsnummer 2013 testades de två språkrörens ledarförmågor. Det här är testet i sin helhet.

Han – ung och entusiastisk. Hon – rutinerad politisk räv. De kompletterar varandra. Men duon Romson-Fridolin är också bräcklig.

I januari 2013 återvände Gustav Fridolin till riksdagen efter att ha varit föräldraledig hela hösten. Ett par veckor tidigare hade Åsa Romson fått barn, så under en kort tid fanns inget språkrör på plats.

Fast eftersom det var under julmånaden märktes tomrummet knappast, enligt partivänner ute i landet.

”Jag vet inte om det är bra eller dåligt”, funderar en.

”Men eftersom det bara handlade om några veckor under lågsäsong, vill jag se det som ett tecken på att partiet är i harmoni.”

Ingen skulle ens komma på tanken att andas kritik mot deras föräldraledigheter. Tvärtom, flera av dem som Chef har talat med uppskattar att det är möjligt för partiets högsta företrädare att vara frånvarande under flera månader.

”Jag tycker det är lite kaxigt”, säger en partivän.

”Och det visar att det är en bra lösning med delat ansvar.”

”Dessutom har deras frånvaro varit en värdemätare på stämningarna inom partiet”, påpekar en annan.

”Frånvarande ledare kan öppna för en palatsrevolution, men några sådana försök har inte setts till. Det tyder väl på att folk är ganska nöjda med hur de fungerar.”

Flera menar att Miljöpartiet har genomgått en klimatförändring jämfört med de förra språkrören, Maria Wetter­strand och Peter Eriksson, då många klagade över brist på lyhördhet.

”Jag tror att många uppfattar Åsa och Gustav som betydligt mer lyssnande och mindre … eh, diktatoriska … jämfört med Maria och Peter”, säger en röst.

”På det stora hela har stämningen i partiet för­bättrats. Partipiskan viner inte lika ofta.”

Men andra är inte lika nöjda, utan efterlyser hårdare tag hos sina språkrör. Flera menar att partiet behöver ett tydligare ledarskap och att språkrören måste välja väg – antingen bli ett brett parti, eller en spjutspets.

”Visserligen ska ett språkrör vara just ett språkrör och inte en traditionell parti­ledare, men ska vi komma någonstans måste de deklarera sin åsikt om vad de vill driva och i vilken ordning”, säger en kritisk röst.

”Ingen av dem är tillräckligt tydlig.”

”Båda måste bli tuffare”, instämmer en annan.

”De måste tillämpa ett tydligt politiskt ledarskap, helt enkelt. Lära sig att sätta ner foten och markera när det är slutdiskuterat.”
Som språkrör upplevs språkrören ändå som väl samkörda av sina partivänner. De har delat upp frågorna mellan sig på ett sätt som överensstämmer med deras olika kompetenser och intressen.

Gustav Fridolin, den kommunikativa stjärnan, har tagit sig an de sociala och ekonomiska frågorna, medan miljöjuristen Åsa Romson driver miljöpolitiken med en sakkunskap som sprider trygghet i partiet.

Så när de stora massorna ska entusias­meras är det Gustav Fridolin partiet vänder sig till. Medan Åsa Romson fungerar bättre internt, där hon åtnjuter stor respekt. Deras inbördes styrkeförhållande upplevs därför också som ganska välbalanserat, i alla fall inom partiet.

”Externt tror nog många att det är Gustav som har den starkaste ställningen, men så är det verkligen inte”, säger en.

”Åsa har arbetat mer inåt partiet och har haft tunga uppdrag, medan Gustav har byggt på sin medieprofil. Det gör kanske att hon släpar efter lite grann externt.”

När det var dags för de förra språkrören att sluta var det egentligen ingen tvekan om vem den ena efterträdaren skulle bli. Gustav Fridolin – svensk politiks underbarn, som fortfarande länge förföljdes av epitetet rekordung – var i praktiken självskriven.

LÄS OCKSÅ: Carl Bildts universum

Fast hans politiska intresse började med en upplevd bestraffning. När han var elva år fick Gustav i uppgift att titta på en valdebatt på tv. Det var 1994, Sverige hade gått igenom en svår kris, och dåvarande språkröret Birger Schlaug gick till hårt angrepp mot de neddragningar i skolan som hade genomförts.

Den unge Gustav gillade vad han hörde och gick med i Miljöpartiet. Året efter stod han i talarstolen på partiets kongress i Alingsås. Rekordung redan då, skulle man kunna säga.

”Birger Schlaug är absolut en förebild för Gustav”, säger en partivän.

”Jag tror att han uppskattar Birgers sluggerstil, även om han själv har ett annat temperament. Gustav har lättare än Birger för att anpassa sig i olika sammanhang och har inte samma vilja att utmana. Han är en sann social talang.”

Vid valet 2002 blev 19-åringen Gustav Fridolin riksdagsledamot, som trots sin låga ålder fick förtroendet att företräda sitt parti i tunga sammanhang. Trots att han var en av partiets framtids­hopp ställde han inte upp till omval 2006.

Han tackade nej till den riksdagspension han hade rätt till och blev reporter på TV4:s Kalla fakta. Samtidigt passade han på att skaffa sig en utbildning och tog en yrkesexamen som folkhögskolelärare vid Linköpings universitet. Men ränderna går som bekant aldrig ur, inte ens på rekordunga politiker, och redan till valet 2010 var han tillbaka på valbar plats på Miljöpartiets valsedlar och återvände till riksdagshuset.

”Det är klart att han hade siktet inställt på att bli språkrör när Maria och Peter skulle gå”, säger en iakttagare.

”Och då behövs en riksdagsplats.”

”Men jag tror inte att han fikar efter status”, tillägger en annan.

”Utan att han vill ha en position där han verkligen kan påverka. Makt, javisst, men vilken politiker på den nivån vill inte ha det?”

Åsa Romsons väg till språkrörsposten har inte varit lika utstakad. I alla fall inte för folk utanför Stockholm. Hon har haft tunga poster internt i partiet och var ledamot i partistyrelsen på 1990-talet.

Men det var som kommunpolitiker i Stockholm hon blev känd i vidare kretsar. Åsa Romson var nämligen en av de mest pådrivande när Stockholm införde trängselskatt, först som fullskaleförsök under ett halvår 2006, sedan ”på riktigt” från 2007.

Ingen kunde argumentera för trängselskatten som Åsa Romson, själv inbiten cyklist. Det sittande finansborgarrådet Annika Billström, som dyrt och heligt hade lovat väljarna att det inte skulle bli några vägtullar, kördes bryskt över av Göran Persson, när han förhandlade om Miljöpartiets stöd för en S-regering.
Åsa Romson kunde komplettera sitt cv med en spektakulär politisk framgång.
”Åsa är bra. Även om hon håller en låg profil, får hon ofta som hon vill. Hon mal ner motståndarna med argument, och blir sällan känslosam”, säger en partikamrat.
Även Åsa Romson tog en timeout från politiken 2006, då hon hade valts in i riksdagen. Hon hoppade av riksdagsuppdraget när hon fick en doktorandtjänst inom internationell miljörätt vid Stockholms universitet.

Hon disputerade i miljörätt 2009, för att året därpå åter väljas in i riksdagen. Det gör henne till den första svenska partiledare på 40 år som har en doktorsexamen.

Och det är just hennes djupa kunskaper om miljö- och klimatfrågor som gör henne till ett mycket uppskattat språkrör. ”Hennes kunskaper om ekologi och hållbarhet är ovärderliga”, säger en i hyllningskören.

”Jag kan tycka att Åsa är en doldis jämfört med Gustav”, påpekar en partivän.

”Hon borde kliva fram och vara lite mindre jurist och mer visionär. Jurister blir ofta försiktiga och garderar sig, som politiker måste man våga måla med breda penseldrag.”

Andra påminner om att Åsa Romson minsann har andra sidor än vad som kanske kommer fram i tv-debatterna.

”Åsa har suttit ordförande på ett antal kongresser och då visat sig vara rolig, humoristisk och i högsta grad kompetent att hantera bångstyriga debattörer. Den sidan uppskattade jag jättemycket och tycker det är synd att vi inte får se mer av den nu när hon är språkrör”, säger en partiveteran.

”Jag vill se mer av glimten i ögat när hon framträder.”

Inte heller Gustav Fridolin slip­per undan kritik. Samtidigt som alla – faktiskt alla – vi har talat med hyllar hans retoriska talang och hans förmåga att entusiasmera åhörarna, tycker sig några se andra sidor.

”Jag tycker att han kan vara lite av en populist och har svårt att ta kritik. Lite för klämkäck, jag efterlyser mer djup”, säger en.

”Gustav är en realpolitiker och gör inga försök att framstå som något annat”, säger en annan.

”Men vi riskerar att missa många visionärer och idealister som är viktiga för partiets utveckling och som kan göra oss till en spjutspets i miljöpolitiken. Där skulle han kunna vara generösare.”

Ingen skulle dra sig för att framföra liknande synpunkter till något av språk­rören, som upplevs vara betydligt mer mottagliga för kritik än flera av de tidi­­­gare.

”Framför allt Gustav kan ta emot kritik, medan jag upplever att Åsa kan bli lite sluten”, säger en som har försökt.

Samtidigt som Åsa Romson och Gustav Fridolin valdes till språkrör fick Miljöpartiet också en ny partisekreterare, Anders Wallner, som sköter mycket av den interna kommunikationen. Språkrören har varsin pressekreterare och dessutom finns ett par politiska sekreterare.

Men sammansättningen i språkrörsteamet lämnar en del att önska, menar några kritiker.

”Det är för homogent för min smak”, säger en.

”Det känns som om språkrören har rekryterat rådgivare som de själva kan spegla sig i. I stället borde de söka folk med mer skiftande bakgrund och erfarenheter.”

”De måste lyssna på folk som inte liknar dem själva”, instämmer en annan.

”Det är inte bra om alla tycker för lika, om samstämmigheten blir för stark måste gruppen brytas upp.”

Det hindrar inte att debattens vågor kan gå ganska höga i partistyrelsen och att en fråga kan gå till votering innan partiet bestämmer inriktning. Något som man sällan hör talas om i andra partier, där partiordförandens ord är lika med lag, påpekar miljöpartisterna.

”I vår partistyrelse är språkrören föredragande, inte ordförande, och de deltar i diskussionen på samma villkor som alla andra”, berättar en.

”Om språkrören blir nerröstade av parti­styrelsen är det inte något konstigt med det. För de ska vara just språkrör, det vill säga föra ut partiets politik, inte ensamma utforma den.”

Därmed inte sagt att de sviktar som beslutsfattare. Även om deras olika temperament påverkar hur de tar beslut.

”Åsa är snabb inom de områden där hon känner att hon står på stadig grund. Andra gånger är hon mer försiktig och lämnar nog gärna över till Gustav, som inte är lika defensiv.”

”Men båda har hög arbetskapacitet och har extremt bra koll på vilka frågor som kan komma upp. Deras beslutsberedskap är god, så det är sällan de behöver någon betänketid”, funderar en.

Många ute i landet upplever att Miljö­partiets organisation har blivit allt mer professionell vilket bland annat innebär att språkrören fått mer avlastning.

Och några problem med att delegera har ingen upptäckt hos sina nuvarande språkrör. Ett alltför stort kontrollbehov skulle ju rimma illa med en atmosfär av decentralisering, småskalighet och delaktighet som partiet säger sig stå för.

Stresståligheten kan däremot svikta mellan varven, vilket några har påpekat. En som följt Gustav Fridolin under en påfrestande Almedalsvecka såg hur han gick från att vara en person i början av veckan till att bli en helt annan i slutet med lite kortare stubin. Men vem skulle inte bli det, efter att ha stått i rampljuset flera hektiska dagar i sträck?

”När Åsa blir stressad börjar hon lägga in fler och fler bisatser”, noterar en.

”Hon använder alltid fler ord än Gustav för att säga samma sak.”

Om det har funnits allvarliga konflikter mellan de båda språkrören har det i alla fall inte spridit sig ut i partiorganisationen. Ingen av dem verkar heller alltför angelägen om att lägga sig i eventuella konflikter mellan andra.

Så länge konflikterna inte riskerar att skvalpa över på riks­nivå överlåter de med varm hand konflikthante­ringen till partisekreteraren.

TEXT: Annika Rosell