Chef granskar talarbranschen

Någonstans i höjd med Norrtull berättar OIof Röh­­­­­­lander att han inför ett föredrag fick instruktionen ”inga bögskämt”.

Det var också hans enda instruktion.

”Då får man lite Tourettes syndrom. Då blir man styrd. Då blir det svårt att inte dra några sådana skämt, trots att jag ju aldrig gör det annars”, säger han och tittar ut genom taxifönstret.

Det är en vanlig dag på jobbet för Olof Röhlander. Ett par hundra dagar om året inleds på det här sättet, med en taxifärd. Således behandlas taxichauffören som den kollega han är.

Den här gången går deras färd till Arlanda, men inte för att flyga. Olof Röhlander ska hålla ett föredrag på Supertrustdagen, en inspirationsdag för ett chefsnätverk inom dagligvaruhandeln. Temat är ”Det personliga ledarskapet”.

I morgon ska han träffa en grupp på ett telekomföretag och sedan ska han till Örnsköldsvik för att träffa en grupp frisörer. Senare i veckan han till Eskilstuna för att tala för arbetssökande.

Sannolikheten är stor att du har stött på honom på vägarna någonstans, i ett mötesrum, på en konferens eller en kongress.

Eller så har du kanske mött Hans Rosling, Tina Thörner, Klas Hallberg, Emma Pihl, Renata Chlumska, Henrik Fexeus, Per Naroskin eller någon annan av de tusentals personer som har ordet ”föreläsare” tryckt på sitt visitkort. De som är handelsresande i ord och energi.

Talarbranschen må framstå som ung, men är i själva verket en välmående ­gam­ling. Sedan 1960-talet har den för­­sörjt människor i Sverige och ska man vara riktigt noggrann fanns det redan under 1800-talet retorikföreningar i USA som fyllde ungefär samma funktion som dagens talarförmedlingar: att förse förenings­möten eller branschträffar med specialister.

Med andra ord: att vara ett verktyg för chefer, bra att ha till hands både då det gäller att inspirera medarbetare och då chefen själv behöver en vitamininjektion.

Talarna levererar kort, summerad kunskap, framförd av en god retoriker som behärskar konsten att göra fakta till underhållning.

Åtskilliga personer har passerat genom talarscenens rampljus. En del har gjort större intryck än andra och vissa har dröjt sig kvar. I slutet av 1990-talet trängdes den nya ekonomins pionjärer Jonas Ridderstråle och Kjell A Nordström där tillsammans med äventyrare som Ola Skinnarmo och Göran Kropp.

Jan Gunnarsson lanserade begreppet värdskapet och bröderna Kjell och Tomas Enhager talade om mental träning och motivation medan ett annat brödrapar, Teo och Fredrik Härén, blev kreativitetens förgrundsfigurer i Sverige.

Och så finns det ett gäng föreläsare som alltid verkar ha funnits där: Mikael Andersson, Lasse Gustavsson, Thomas Fogdö, Kay Pollak, Göran Adlén, Gurra Krantz och Nisse Simonsson.

Ämnena har avlöst varandra och trender har gått för att sedan komma tillbaka. Ett tag skulle vi lyssna på människor med fascinerande livsöden, för att sedan motiveras av idrottsstjärnor eller äventyrare innan vi till slut övergick till egensinniga doktorer och forskare som talade om hur våra hjärnor fungerade.

Och så började alltihop om igen.

Just nu är föreläsare som pratar om motivation, mänskliga värden och håll­barhet de som är mest efterfrågade. Även omvärldsbevakning och trendanalyser säljer bra. Det är frågor som engagerar människor i oroliga tider.

”Organisationerna står på tå, man vill spetsa sin kompetens. Man söker svar på frågor som ’vad händer nu?’, ’påverkas vi av lågkonjunkten?'”, säger Katarina Nordlund på talarförmedlingen Skills­partner.

Föreläsare som talar om egenhändigt upplevda äventyr eller om sociala medier har det däremot glest mellan uppdragen.

”Äventyrsföreläsare verkar helt ute just nu. Det är mer egna erfarenheter och även föreläsningar kring det ’lilla livet’ som gäller”, säger Cecilia Gomer på en annan talarförmedling, Content Talarbyrån.

Talarbranschen är ett smörgåsbord som rymmer både rotmos och löjrom.

I Sverige kostar det i dag mellan 20 000 och 50 000 kronor, exklusive moms och resa, att anlita de mest efterfrågade topptalarna. Uppdragets omfattning och hur mycket förberedelse det kräver kan göra att priset varierar.

Olof Röhlander är unik i Talarsverige, eftersom han tar 35 000 kronor (exklusive moms och resa) för alla uppdrag.

I förmedlingarnas prislistor står professorer och före detta politiker sida vid sida med tv-personligheter, skådespelare och egencertifierade coacher som lovar lustigheter och personliga erfarenheter. Inte blir det mindre rörigt av att i stort sett alla talarförmedlingar tillhandahåller i stort sett samma tjänster. Företagen konkurrerar alltså med exakt samma produkter.

Det är fullt möjligt att boka Olof Röhlander genom Talarforum, Content och Skillspartner. Och andra.

Om man inte väljer att boka dem direkt hos talarna själva förstås.

Efter fem års kuskande med taxi, flyg och tåg har Olof Röhlander jobbat sig upp till en ställning som en av landets mest anlitade föreläsare. När 2012 ska summe­ras kommer han att ha hållit totalt 220 föredrag, släppt sin andra bok (Bli en vinnarskalle – handbok i mental träning) samt producerat tio avsnitt av en podcastshow tillsammans med radio- och tv-profilen Rickard Olsson. Hans veckobrev läses av 85 000 prenumeranter.

Olof Röhlander är, som man säger, i smöret. Han anlitas när en organisation går igenom en förändringsprocess, när stämningen i en organisation eller fokus har förändrats. Ofta när frågan ”hur han­terar vi det?” har dykt upp. Han har en utbildning i mental träning bakom sig samt erfarenheter från sin tid som bordtennisspelare på elitnivå.

Men framför allt saluför han sig själv. Olof Röhlander ser sig själv som en pro­fessionell igångsättare.

Han trivs med den rollen, bedyrar han, medan taxin förvånansvärt snabbt kryssar fram mellan morgontrafikens köer.

”Andra är experter på processen, jag har valt att specialisera mig på att vara en vitamininjektion”, säger han.

Även om branschen har funnits länge är det först under de senaste tio åren som talare har blivit ett yrke i vidare bemärkelse. Varje vecka fylls det på med nya lycksökare, samtidigt som de flesta av de tidigare nämnda fortfarande är verksamma och framgångsrika.

I takt med att branschen växer har de som köper talarförmedlingarnas tjänster kunnat kosta på sig att bli allt mer kräsna.

Men vad vill de ha? Showen eller budskapet? Både och, menar Fredrik Sjöholm på branschens gigant, talarförmedlingen Talarforum.

”Man vill skratta. Men det handlar inte bara om humor. Man måste ha ett tydligt budskap. Bäst blir det när det handlar om utveckling”, säger han.

”Förr var det vanligare att en chefsgrupp gick på utbildning i ledarskap. Nu handlar det om annat. Fokus har ändrats från att man ska utbilda chefen till att man talar mer om medarbetarskap. Alla i företaget eller på avdelningen sitter i publiken”, säger Fredrik Sjöholm.

Och här uppenbarar sig plötsligt ett problem med talarnas frammarsch. Är det verkligen så att föreläsningarna har tagit utbildningens plats? Är det ett tecken på att chefens kompetensutveckling har fått ersättas av snabba, grunda lösningar?

Quick fix får inte bli den enda lösningen, menar Katarina Nordlund.

Hon påpekar att förändringsarbete kräver fördjupning.

”En föreläsare gör att man får insikter och kanske några exempel på hur man ska jobba. Men all förändring kräver ju att man jobbar vidare med det i organisationen. Det är synd att man inte alltid går vidare i samarbetet med föreläsaren och tar det vidare i organisationen. Då får man ju också det långsiktiga”, säger hon.

Thomas Johansson, professor vid Göteborgs universi­tet, som tidigare i år samman­fattade sina tankar om psykologins ställning i vårt samhälle i boken Kändisfabriken, tycker att cheferna ska göra urvalet lite noggrannare när de anlitar talare.

Han ser att hela kunskapsbegreppet har förskjutits. Livsvisdomar om mental träning och krishantering enbart byggd på personliga upplevelser är inte kunskap i akademisk betydelse.

”Att man anlitar den typen av talare under förevändning att man ska utbilda borde diskuteras mer. Om det är en effekt man vill åt som är att skapa en bra stämning i gruppen, då kan det vara värdefullt. Då är det kanske till och med bättre än experter. Det är underhållning, så why not? Men det är inte kunskap. Den är inte ens användbar som kunskap”, säger ­Thomas Johansson.

Föreläsarnas muntra budskap misstas för kunskap på samma sätt som hjälp-dig-själv-litteraturen sorteras in under facklitteratur.

”Om man tror att det ger kunskap så finns det anledning att bli orolig. Det är en process som inte är positiv för samhället.”

Anne-Christine Hornborg, även hon professor, men verksam vid teologiska institutionen vid Lunds universitet, har ägnat sin forskning åt nyandlighetens riter, lekmannaterapi och coachning. Hon har stött på många likheter mellan sin egen forskning och coachernas och föreläsarnas tankar om att stärka självbilder och skapa identiteter genom så kallad mental träning.

”De säger ’du har alla möjligheter inom dig, hit ska du nå’, och så ritar de en pil på en tavla”, säger hon.

”När dessa verksamheter blir obligatoriska blir det intressant. Alla förväntas nå det uppsatta personliga målet. Du blir klassificerad som en motarbetare när du inte ställer upp på coachernas holistiska budskap eller det som är icke-vetenskapligt”, säger Anne-Christine Hornborg.

Ja, det föreligger en fara då fakta sägs vara byggda på vetenskap men inte är det.

”Vad händer med kvinnan som sitter halvvägs i företagshierarkin och är stressad av kraven på sig att prestera men kan inte göra något åt det? Gör man det bäst genom att tala om för henne hur fantastisk hon är eller ska man hjälpa henne att lösa de strukturella problemen?”, säger hon.

Thomas Johansson märker på sina egna studenter att de i allt större utsträckning vill bli berörda av den som föreläser, vilket påminner om utvecklingen i hela samhället, det som han i sina böcker kallar för en ”psykologisering av samhället”. Terapi har blivit tv-underhållning.

Han talar om en ”craving för den emotionella laddningen och närheten till våra egna upplevelser”.

”Det behövs inte mycket för att studenterna ska bli uttråkade. Vi har ett behov av att det ska finnas en emotionell närhet och intensitet. Det ska kännas”, säger han.

Olof Röhlander ritar ingen pil, men väl en måltavla på sitt stora blädderblock.

Han berättar historien om sportskytten Matt Emmons, som vid två tillfällen hade avgörandet i en OS-final helt i sin hand, men sköt bort sig vid det avgörande skottet.

Att nå ut till de 70 personerna är inte helt lätt.

Olof Röhlander hoppar mellan dialekter och karaktärer. Han skriver ”jo, du kan” på sin skrivtavla, visar filmer på duken, slänger med en boll. Och så fyller han åhörarna med sitt positiva budskap.

”Har ni någon gång gått in i tillståndet ’sämst när det gäller?'”, frågar han.

Publiken fnissar lite.

”Vi går på möten och lämnar varje möte med lite mindre energi än när vi gick in. Borde det inte vara tvärtom?”, säger han.

Ingen protesterar.

”Vid säkerhetsinstruktionerna på flygplanet, vem är det som först ska sätta på sig syrgasmasken?”, frågar han.

Publiken nickar förstående. Och så blir han personlig och berättar om sina föräldrars sportaffärs konkurs och hur han insåg att motgångar kan stärka grupper.

Han berättar om hur han som ung bordtennisspelare blev utskälld av legendaren Stellan Bengtsson. Och om sin hund Malte, som aldrig tittar bakåt utan hela tiden fokuserar vart han är på väg.

”Är inte det en del av det personliga ledarskapet?”, inflikar Olof Röhlander ofta, för att liksom påminna om temat för dagen. Publiken är med från ­början till slutet. Under programpunkten före Olof Röhlander klottrades det i block, twittrades och skrevs sms, men nu riktas alla blickar mot honom.

Mot slutet av föreläsningen får Olof Röhlander alla att klappa i händerna och likt fotbollsmatchens hejaklack skandera ”Oflyt! Klapp-klapp-klapp. Oflyt! Klapp-klapp-klapp. Oflyt!” (vilket han utan omsvep erkänner att han stulit från tv-serien Hipp-Hipp).

Till ljudet av entusiastiska applåder tackar han för sig och kliver av scenen.

Vad tror Olof Röhlander själv är förklaringen till att hans karriärkurva pekar ­mot nya höjder?

Varför går han själv hem så väl bland dem som han talar till? Att han kan tala om personalrelaterade saker som chefer och medarbetare kan känna igen sig i, svarar han i taxin på väg tillbaka mot hemmet i Stockholm.

Men hur kan en person som har sin yrkesplats på scenen känna till vad som händer i, för att ta ett för honom aktuellt exempel, en frisersalong?

Olof Röhlander beskriver det som en ständigt pågående process. Och sig själv som något av ett läskpapper.

”Folk räcker upp handen och berättar under föreläsningarna, de hör av sig med sina funderingar och delar med sig av sina erfarenheter. Jag snappar upp det och tar det med mig”, säger han.

Han tar själv upp kritiken mot hans skrå – den som handlar om talarna som icke-akademiker – och medger att ”det ­ligger något i den”.

”Jag kommer med få nya tankar, de allra flesta är redan tänkta”, säger han.

Olof Röhlander tycker samtidigt att kritikerna gör det lätt för sig som dömer ut honom som lättvindig. För det krävs självförtroende och mod att kunna prata om enkla saker.

”Jag är en popsångare. Och skillnaden mellan Yesterday och en ballad av Backstreet Boys är kanske inte så stor, men att påstå att det är samma sak går inte.”

”Jag hoppas att det finns en rad i det jag säger som har något djup och som sätter sig fast. Det här är ingen utbildning, jag vill så frön. Det jag säger kan få dig att fatta beslut att bestämma dig för saker eller bara att få din dag lite bättre”, säger han.