Vill du vara en Bergman?

Snart en månad har gått sedan legendaren och filmregissören Ingmar Bergman avled. Hyllningarna har varit monumentala. Begravning och minnesstunder börjar lida mot sitt slut.

Det är väl nu – när man får lite perspektiv på Bergmans gärning, som lite nya funderingar uppkommer om vår tids kanske störste filmregissör.

Det kanske mest fascinerande är Ingmar Bergmans omvittnat säregna ledarstil. Många har snuddat vid ämnet, men få har på djupet reflekterat över vilka signaler hans demoniska chefskap sänder till oss övriga chefer.

Tänk dig in att du själv praktiserade följande ledarskap:

Du väljer bara projekt som du själv kan stå för. Du utgår ifrån att omvärlden satsar medel oavsett om det är kommersiellt gångbart. Resultatet må bli obegripligt, men omgivningens osäkerhet gör att du med din karismatiska utstrålning får alla att bli förstummade av tillgivenhet.

• Du åker iväg med din arbetsgrupp till en isolerad ö och skapar där en sådan närhet och intensitet att medarbetarnas vanliga reaktionsmönster bryts ner. När ni kommer hem förstår alla i gruppen att ni kommit så under huden på varandra, att det blir en drog som de kommer längta efter livet igenom.
• Du leder arbetet med att ömsom skälla, skrika och kritisera för att i nästa stund närmast faderligt lugnt ta medarbetare avsides, krama dem och bygga upp en mänsklig förtrolighet som gör att de i årtionden kommer att berätta hur ljuvligt det var att äntligen bli sedd av sin chef.
• Du bygger egna privata relationer med nyckelmedarbetare, helt synligt mitt under projektarbetet. Du försvarar dig med att det är din natur, och att intensiteten i arbetet gör dig hudlös och sårbar. Uppbrott och skilsmässor kantar din väg som chef.
• På ålderns höst väljer du att spöka för den efterföljande chefsgenerationen. Alla måste förhålla sig till dig. Hela tiden vet du att du med några förflugna ord kan krossa en lovande karriär.

Jo, jag vet. Det är lätt att raljera, och vanligt chefsjobb går inte att jämföra med filmregi. Men det är faktiskt kul att göra den här sortens förflyttande tankeövningar, för att se hur olika chefskap bedöms beroende på arbetsplats. På många ställen skulle Ingmar Bergman blivit utmålad som en psykopat. Hans demoniska chefskap skulle inte få plats i det svenska foträta sättet att bedöma en chef.

Så frågan blir naturlig; kan det demoniska ledarskapet fungera även på vanliga arbetsplatser? Är vi för snara till att döma vad som är bra eller dåligt ledarskap? Har varje bransch, eller till och med arbetsplats, unika förutsättningar som gör att de normala tumreglerna för gott chefskap helt enkelt inte fungerar.

Eller vad säger du själv?

Maila mig här nedan. Dina synpunkter läggs upp vår hemsida, så att alla våra läsare får del av dem.