Var rädd om tråkiga stunder

Det ofattbara har hänt. Du har fått en stund över och har plötsligt inget att göra.
Inga jobbmöten att förbereda. Inget att läsa. Ingen internettäckning. Ingen Facebook. Inget på tv. Ingen att prata med.
Du har helt enkelt långtråkigt.
Sannolikt är det första gången på länge. Mellanrummen i vår vardag har blivit allt kortare och vår tolerans för tristess och långtråkighet är närmast obefintlig. Tidsluckorna – om du ens har några – måste fördrivas för att du inte ska drabbas av ångest och obehag.
Fenomenet blir allt mer påtagligt i ett samhälle där de flesta har nästan konstant tillgång till underhållning. Det lär finnas nära en halv miljon Iphones i Sverige. Alla smartphones, surfplattor och minidatorer ger bilden av ett liv där vi måste fatta aktiva beslut om inaktivitet för att kunna ha tråkigt.
Så var det knappast för tjugo år sedan. Om tåget var försenat var du hänvisad till nöjet av dina egna tankar. I dag kan de flesta snabbt koppla upp sig till yttervärlden. Och så vill vi ha det.

En undersökning från hotell­branschen visar att det gästerna prioriterar högst av allt är gratis bredband på rummet. För vilka är vi utan uppkoppling och med bara våra egna tankar ekande i huvudet?
Rädslan för tråkighet får dock negativa konsekvenser för dig som chef och för besluten du tar, både privat och på jobbet.

Bodil Jönsson, professor emerita i fysik och aktuell med sin nya bok När horisonten flyttar sig – att bli gammal i en ny tid (Brombergs), menar att rädslan för tråkighet hör ihop med en brist på tålamod i vårt samhälle. I stället för att utveckla oss på djupet ägnar vi oss åt förströelse och ständig framåtsträvan.
Effekten blir att vi missar chansen att drömma. Och just förmågan att vara visionär är en viktig del av vår chefskompetens. Hur ska man kunna inspirera till långsiktighet och tålamod om man själv inte kan vila i det som är tråkigt?

Att tristess kan medverka till att stora idéer eller viktig konst föds bevisar alla de artister som vuxit upp i långsamma, händelselösa städer och skapat musik för att ta sig bort. Ett av Sveriges största band, Kent, hatade sin hemstad Eskilstuna och repade som besatta för att bli något och hitta en utväg.
Långtråkighet kan fungera som ett avstamp. Utan inaktivitet har vi inget att ta spjärn mot. Om vi fyller varje minut med förströelse och Facebookuppdateringar får eftertanken ingen chans att gro. Och eftertanken är nödvändig för att hitta riktning i ledarskapet.

Det anser Lars Fr H Svendsen, norsk filosofiprofessor och författare till Långtråkighetens filosofi (Natur & Kultur). Boken är lika aktuell i dag som när den gavs ut på svenska 2003, anser Svendsen själv, eftersom vi i västvärlden aldrig har varit sämre än nu på att hantera långtråkighet.

Fenomenet illustreras av den populära lilla sajten www.donothingfor2minutes.com. Där får du stirra in i en solnedgång och höra vågbrus medan en klocka räknar ner två minuter. De flesta misslyckas med att sitta kvar vid skärmen under hela övningen.

I en värld där vi har det mesta vi behöver – hälsa, arbete, bostad, pengar på banken – blir tristessen det största hotet. Den uppfattas som tecknet på att vi inte har nått det viktigaste livsmålet, nämligen lycka och självförverkligande. För en människa i utveckling har väl aldrig tråkigt?

Jo, menar Lars Fr H Svendsen, det är just vad hon har. I tråkig­heten finns chansen till självreflektion och granskning av de beslut du har tagit.
»Det är då de yttre tingen mister sin betydelse och man kastas tillbaka till sig själv. Det är då man får höra samvetets röst om hur man lever livet.«
Är det kanske därför vi är så rädda? För att vi är oroliga att den stund vi inte aktiverar oss kommer vi att få svar som vi egentligen inte vill höra?
Därmed är vi tillbaka vid inledningens tråkiga ögonblick där inte ens din smartphone kan rädda dig. Borde du i stället leta fram den där rapporten som du aldrig hann läsa? Eller förbereda lönesamtalen som drar igång om en månad?
Nej, stopp!
Testa att göra absolut ingenting den här gången. Stå ut med att ha riktigt gammaldags långtråkigt och se vad som händer.

TEXT: Maria André och Martin Kreuger