Var auktoritär om du vill

Är du liksom jag trött på alla uppmaningar att leda olika i olika situationer? Situationsanpassat ledarskap ska det vara. Och den ledare som inte kan anpassa sig efter situationen borde gå och gömma sig.
I min roll som lärare försöker jag att variera mitt ledarskap så gott det går. Om alla får vara med och bestämma blir kursen bättre och klagomålen färre, tänker jag.

Men det brukar bli tvärtom. Studenterna tröttnar på att hela tiden involveras i besluten om kursen de går.

»Varför dessa eviga diskussioner om allting – kan du inte bara bestämma något?«, säger de. Så jag försöker centralisera beslutsprocesserna. Oftast går det inget vidare. Det är som att jag inte klarar att gå utanför den jag är.

Tänk om »självbejakande ledarskap« kunde bli poppis i stället för det situationsanpassade. Det skulle jag gilla.

Grunden skulle vara att varje ledare bygger sitt ledarskap på de drag som karaktäriserar just henne eller honom – vare sig det är drag man är stolt över eller inte. Våra karaktärsdrag och vår personlighet är ju rätt stabila över tid, trots allt.

Om du är en väldigt auktoritär person ska du acceptera det och vara en auktoritär chef. Den som är känslig får lägga sig till med en emotionell ledarstil. Den som är petig får bli en noggrann chef. Den rastlöse kan bli en bra entusiasmerande och drivande chef.

Varje personlighetsdrag kan vändas till en möjlighet att profilera sitt ledarskap.

Faktum är att alla försök att anpassa dig till situationen är dömda att misslyckas. Att härma förebilder är också ett hopplöst företag. Likadant att pressa dig till att likna det ledarskapsideal som för tillfället är inne.

Det kan vara svårt att tillåta sig att vara den person man är i stället för att anpassa sitt ledarskap till situationen. Men att tillåta sin chef att vara som hon eller han är kan vara svårare. Och att acceptera att de chefer man anställer bygger sitt ledarskap på sina starkaste karaktärsdrag är nog svårast.

Det är emellertid ingen dum idé. Jag tror att pressen på chefer generellt skulle minska om självbejakande ledarskap blev på modet. Kanske skulle vi få större variation. Vi skulle få se fler olika ledartyper när ledarna inte ansträngde sig så för att strömlinjeforma sig själva.

Chefsförsörjningen skulle kanske bli lidande. Auktoritära chefer kan man väl inte ha inom äldreomsorgen. Och chefer som är alltför demokratiska passar knappast inom Försvarsmakten. Sådan tur då att det finns olika typer av organisationer. Och att människor är olika.

Här når vi således fram till den andra grenen inom situationsanpassat ledarskap. Att olika ledarstilar anses passa olika väl i olika typer av organisationer. Riskbenägna chefer i innovativa organisationer och riskobenägna i byråkratiska. Situationsanpassningen kommer vi tydligen inte undan. Men den här typen av situationsanpassning verkar ändå humanare än den förra.

Passar min egen demokratiska ledarstil verkligen i en byråkratisk organisation som högskolan? Kanske inte så bra. Men jag trivs med att vara lärare på högskolan. Reglerna som finns i en byråkratisk organisation som denna ger mig en trygghet som jag knappast skulle kunna få i en mer flexibel struktur.

Å andra sidan är min obeslutsamhet i allra högsta grad förenlig med byråkrati. Den hindrar mig från att självsvåldigt fatta beslut och får mig att i stället följa reglerna. Vilken situationen än må vara.