Vågar du vara impopulär?

»Du sitter i en släde i Antarktis och blir jagad av vilda vargar. Du kastar köttstyckena du har i släden till vargarna för att de ska bli snälla och nöjda och inte jaga dig mer. Men i stället blir de starkare och jagar dig ännu mer effektivt.«
Nu är väl inte medarbetarna några blodtörstiga bestar direkt, och chefen kanske inte fullt så vettskrämd som figuren i släden.

Men liknelsen säger en hel del om vad som händer på arbetsplatser där chefen ängsligt försöker vara alla till lags. Makten hamnar hos medarbetarna.
Steg ett är att inse det.
Steg två att våga göra något åt saken.

Vi vill alla vara omtyckta. Det är denna djupt mänskliga drift som gör oss till sociala varelser.
Men för chefen kan det aldrig hamna överst på prioriteringslistan. Visst kan en chef så småningom bli omtyckt, men vägen dit går inte genom att vara till lags. Det handlar om att våga fatta obehagliga beslut, ta tuffa samtal, ha tydliga mål och därigenom vinna förtroende.
Den som värjer sig för att bli impopulär ger omedvetet ifrån sig makt.

Bodil Wennberg, psykolog och författare till boken »Våga chefa«, ger följande förklaring:
»Det uppstår ett manipulationsutrymme när chefen dansar på tåspetsarna inför den eller de medarbetare som pikar, skämtar och skrämmer mest. Man förlorar det inflytande man behöver för att driva en verksamhet. Rent psykologiskt försvagar chefen sig själv.«
Den som är ny i chefsrollen och proppfull med ambitioner ligger i riskzonen. Man vill överträffa andra chefer, man vill överträffa sin egen negativa bild, man vill vara omtyckt, man vill … man vill för mycket.

Särskilt svårt får den som blir chef över sin tidigare grupp och minsann ska göra ett bättre jobb än föregångaren. Om inte gruppen applåderar upplevs det som hotfullt.

Bodil Wennberg konstaterar:
»Chefer som ängsligt försöker vara alla till lags tappar till slut självrespekten.«
Vad kan man då göra, innan det går så långt? Du måste verkligen ta klivet in i chefsrollen. Först när du lämnar ditt privat-jag hemma och blir ditt chefs-jag på jobbet kan du fatta de riktigt tuffa besluten och ta de svåra samtalen.
Men det räcker inte. Du måste också lära dig känna igen dina känslor och kunna identifiera rädslorna. Alla bryr sig och alla känner. Skillnaden är vad vi gör av känslorna.
Om du till exempel för dig själv erkänner att en person som smickrar dig kan påverka dig så blir du mer vaksam på smickret.

Det finns några situationer när det är extra viktigt att klara av att vara impopulär. Ett är utvecklingssamtalet. Om samtalet verkligen ska ge utveckling krävs att du kan ge ärlig feedback. Ärlig feedback kan vara obehaglig och kan göra dig impopulär. Precis som när du nekar en medarbetare ledighet för att det blir omöjligt för verksamheten.

Då måste du stålsätta dig och redan i förväg konstatera: »Nu kommer jag att bli impopulär, men jag ska inte låta mig övermannas av skuldkänslor eftersom detta är mitt jobb.«
Om du har arbetat några år och känner att du blivit en curlingchef för dina medarbetare så behöver du inte misströsta. Det går att ändra beteenden. Det viktigaste av allt är att du blir medveten om dina egna mönster.
Det finns inga bevis för följande tes, men det kan mycket väl vara så att vi har blivit sämre på att vara impopulära.

I dag pratas det mycket mer om ledarskap, om hur man ska och framför allt inte ska vara. Man ska absolut inte vara en sådan som pekar med hela handen. Man ska i stället vara en coach, en som med mjukare hand leder gänget.

Arbetslivet har också alltmer blivit en livsstil för många. Kan det vara så att när arbetet till stor del bidrar till vår identitet så blir det ännu viktigare att vara omtyckt på jobbet? Arbetsgruppen blir som en familj – och vem vill inte bli älskad av familjen?
En lärare berättade en gång för Bodil Wennberg att det bästa rådet hon fick inför första klassen första läsåret var: »Le inte före november!«