Tack och lov för Glenn och Gunde!

De sista dagarna under ledigheten har varit plågsamma. Speciellt för familjen. När potatiskokning är det mest avancerade jag fått göra under mer än en veckas tid blir jag inte rolig. Jag förvandlas från en normalt ganska trevlig person till osympatisk ordningsfascist, sömnpolis och uppfostringsgeneral. Nåde den som lämnar en tumvante framme och inte tvättar händarna. Snarkare och nattvandrare göre sig icke besvär. Här härskar en väldigt frustrerad mamma/sambo.

Men nu är vi tillbaka i verkligheten igen, och mitt trevliga jag är på väg tillbaka i god form. Det blir säkert dans i hallen när jag kommer hem ikväll – utan att jag får utbrott över vare sig tumvantar eller kladdiga fingrar.

Nu gäller det bara att få igång tankeverksamheten. Har precis klarat av årets första jobbmöte, och jag måste erkänna att det kändes väldigt dimmigt. Precis som vädret.
Jag behöver helt klart lite stress och struktur för att komma igång ordentligt igen.

Glenn och Gunde har under den här perioden av social överdosering varit de mest uppiggande inslagen. Glenn Close spelar huvudrollen i Damages, en ny serie om en advokatbyrå som började förra veckan.

Glenn Close är oerhört övertygande i rollen som manipulativ superbitch. Hon är en kallhamrad karriärist som aldrig tvekar. Det vill säga chefen du inte vill ha, men som du delvis säkert mött under åren. Kanske hos dig själv?
Jag blev i alla fall helt tagen. Det var en blandning av skräck och förtjusning. Jag vaknade på natten och var alldeles kallsvettig av drömmar som serien satt i gång. Hur Glenn är jag?

Gunde Svan var det andra vitaminpillret. När jag i helgen fick se honom löddrig och tårögd prisa adepten Charlotte Kalla blev även jag tårögd. Jag såg hur han sprang efter henne i spåret och skrek uppmuntrande ord. Peppade och jagade. Blir man inte motiverad av en sådan chef så vet jag inte vad som krävs. Hur Gunde är jag?