Svårare för svenska chefer att ta ansvar?

CSR (Corporate Social Responsibility) regerar i dagens managementdjungel. I denna liksom så många andra ledarskapstrender, har vi påverkats direkt från USA. Men särskilt i detta fall skiljer sig förutsättningarna stort. I Sverige har företagen en annan typ av organisation. Vi har också andra skatteregler, stor offentlig sektor och fungerande skattefinansierad omsorg.

Trenden har lett till att chefer i företag och organisationer vill visa att de tar ansvar och att de ser sin roll i samhället. De engagerar sig för miljön, för utslagna, för barn och ungdomar och ibland till och med för kultursektorn. Det är ett sätt att signalera att man är en chef på ett företag där man bryr sig.

Men är det verkligen så enkelt? Har före­tagen verkligen omsatt alla stora ord till handling?
Forskning som mäter olika satsningar och ser vilken effekt de fått ger svar på tal: Inte inom något annat område är skillnaden mellan tal och faktiska aktiviteter så stor som inom CSR.

I en färsk undersökning blev resultatet att många av de tillfrågade personerna såg klimat och natur som en mycket viktig fråga, en av de högst prioriterade. Men samma grupp ville inte förändra sitt agerande för att minska klimateffekterna eller värna om miljön.

Resultatet visar entydigt att ansvar är bra, men på ett högre plan. Blanda inte in mig i det hela. Om det blir så att jag måste förändra mitt sätt att resa i tjänsten, ta det långsammare tåget i stället för flyget eller att lägga arbetstid för att stödja ungdomar på glid i stället för att gå tidigare för att hämta barnen på dagis, ja då tar det stopp. Men det är skönt om företaget gör något.
Visst vill vi jobba på ansvarstagande företag. Men är vi verkligen villiga att agera själva?

Det blir tydligt att »nånannanismen« slår igenom ordentligt här. Hela vårt samhälle är uppbyggt på att någon annan tar ansvar, folkhemmet omfamnar oss alla. Under hela efterkrigstiden har vårt lands sociala trygghetsnät flyttat in i de individuella ansvarsområdena. Vi vågar inte längre själva, utan litar på att någon annan löser uppgiften. Och vi betalar med våra skattemedel, vilket gör att vi kan känna oss lite delaktiga.

Den folkhemska byråkratin ser till att allt kan behandlas, processas och regleras, men baksidan är att det ibland kan vara passiviserande. Vi är inte ett folk som bygger våra egna lösningar eller tar initiativ till att själva lösa aktuella frågor.

CSR är helt enkelt lite svårare för en svensk chef att ta tag i och lyckas med än för en chef i USA. Dels för att en svensk chef måste börja från en högre nivå, ovanför det utbyggda välfärdssystemet, dels för att svenskar är vana att någon annan agerar åt en. Därför uteblir också resultaten.

Givetvis finns det undantag. Men om företag vill göra stora satsningar måste vi chefer se till att vi inte bara följer upp på övergripande nivå. Ska de många stora orden verkligen ge resultat, måste vi göra satsningar som syns ända ut på fabriksgolven, och därefter följa upp just därute. Den gamla devisen »det som mäts görs« gäller förvisso även CSR.

Och då kanske frågan egentligen blir: hur ska vi engagera våra medarbetare på ett sätt där de vill bli delaktiga? Då spiller frågan över från S i CSR till R – ansvar. Och det är en helt annan fråga. Det kan vi inte köpa oss loss från. Och ansvar är inte lika lockande. Lockar du en jobbsökande med att man som nyanställd får stort individuellt och personligt ansvar? Nej, det kanske inte drar lika mycket som att företagsledningen satsar några miljoner i ett miljöprojekt, får ett fint diplom och att alla dunkar varandra i ryggen.

Men, säger du, det är ju bra att vi åtminstone börjat prata om CSR. Även svenska chefer måste ju bidra till att rädda världen, att få välmående medarbetare och att ta ansvar på andra sätt.
Givetvis. Men vi måste inse att Sverige inte är USA. Vi som arbetar i Sverige måste driva frågor och agera utifrån det svenska samhället. Det kräver mer. Här måste chefen agera från en högre nivå och mäta så att det verkligen händer något.