»Sticker du ut får du ta smällar«

En varumärkesexpert har sagt att ditt varumärke har tre beståndsdelar: ditt språk – »ranelidskan«, dina kroppsliga trauman och din playboylook. Är detta en medveten strategi?
»Inte en millimeter. Jag tänker inte i de banorna. Fråga min fru, hon känner mig. Vi skrattar  åt vad som skrivs och sägs. Jag är den enda författaren som gör reklam för Ikea och ’Gott, gott i gott gott’, men det beror på att av alla författare i landet, är jag den enda som blir tillfrågad.«

Så du har haft nytta av att vara profilerad?
»Jag ser det inte så, för det har inte varit något taktiskt, något planmässigt. Men med facit i hand – jag är mer känd än 98 procent av Sveriges författare. Jag är en av landets mest anlitade föredragshållare. Jag har träffat miljoner människor. Går jag 300 meter på gatan i Stockholm är det fem personer som stoppar mig och vill tala med mig. Det är en följd av allt jag gjort, av att jag syns och hörs.«

Ditt utseende kommenteras ofta. Du är solbränd, bär snygga kläder och kör en berömd Ranelidskyltad bil. Är du fåfäng?
»Inte alls. Jag låter mig aldrig sminkas när jag är med i tv. Min fru köper mina kläder. Påståenden om  rakade armar och läppglans är lögner, jag använder inte ens lypsyl. Jaguaren är tio år gammal och underbar att köra. Skyltarna skaffade jag för att det är roligt. De kostade 6 000 kronor och pengarna går till trafiksäkerhetsforskning. Vad är det för fel med detta? Köp en Jaguar själv får du se!«

Att sticka ut innebär att man  öppnar sig för kritik.
»Jag kallar det för träffyta. Ta Zlatan. Zlatan har stor träffyta. Han har kanske sagt 50 miljoner meningar varav en del kan kritiseras eller ifrågasättas. Och jag har en stor träffyta i den stund jag pratar om fotboll, eller för att jag målar omslag till mina böcker, eller för att jag är på listan över mest välklädda män, att jag har talat om Elvis och Dolly Parton, att jag har gjort reklam. Det sticker ut, kan kritiseras. Klart att det blir en annan träffyta för mig än för PO Enquist, Torgny Lindgren eller Kerstin Ekman.«
    »Sitter man tyst och ängslig har man ingen träffyta alls. Då kan man vara fet, tjock, smal, skallig eller krumbent, ingen kommenterar ens utseende. Men det skulle aldrig falla mig in att slå ned på någon för utseendets skull. Människor får se ut precis hur som helst.«

Varför retar sig många på dig?
»Det är en palett av avund, ondska och egna tillkortakommanden. Jante är en absolut realitet i Sverige, ingen får lov att skilja ut sig, ingen får vara över, ingen får vara mer – en mentalitet svårare att utrota än svininfluensan. Alla borde få en intravenös injektion motmedel . Jag är medveten om Jante, men den styr mig inte.«

Du har blivit utsatt för ondska.
»Självklart har jag det. På grund av sjukdom blev jag som barn kallad niggerläpp, jag vet vad mobbning innebär. Jag kan ta smällar, men inte lögner. Då blir jag väldigt sårad. I ’Stjärnorna på slottet’ gjorde jag upp med mina angripare, knäckte imaginärt deras ryggrader … Om jag verkligen hade velat ge igen, hade jag varit tio gånger tuffare. Och det finns ingen preskriptionstid för deras brott …«
    »Jag var väldigt tveksam till att ställa upp i programmet, men det blev mitt livs bästa vecka i offentligheten. Fin stämning, inga påhopp och allra bästa lagarbete. Jag låg på marken och skrattade så jag tjöt när jag upptäckte att Kjell Bergqvist satt sitt namn på min bil …«

I en bok om dig – ’Fenomenet Björn Ranelid’ – spekulerar litteraturvetare om att ditt författarskap triggas av motstånd, av striderna kring din person.
»Jag har läst det, men detta är inte min drivkraft. Den har jag i min familj, från mina medmänniskor, från de 4 000 vänliga brev jag fick efter ’Stjärnorna på slottet’. Min pappa var typograf och målade tavlor och jag vässade hans pensel till en penna. Jag finner stor glädje i att skriva och framträda och är tacksam för mitt varma förhållande till mina läsare.«

Hur är det med Fredrik Ljungbergs kalsonger? Du stack ut hakan och skrev att han tjänar för mycket på fotboll och underklädesreklam.
»Läs texten noggrant ska du se. Jag skriver om konstens vilande värde. Jag skriver om van Gogh som aldrig sålde en tavla i hela sitt liv, men vars Vas med solrosor senare värderades till en kvarts miljard. Att sen rubriksättaren får till nånting om att jag är värd mer än Fredrik Ljungbergs pengar – ja, i det långa loppet kan det vara så. I det långa loppet segrar tre personer  som inte existerat: Harry Potter, Don Quijote och Hamlet.«

Du jobbade som lärare på en gymnasieskola i Ystad i 13 år. Är svenska chefer konflikträdda?
»Många är det och det har  att göra med en kombination av den svenska mentaliteten och utsattheten man befinner sig i som chef. Också chefer har en stor träffyta, de har många under sig, en del  kanske vill ta deras plats. Då gäller det att du är väldigt psykologiskt stark och kan läsa av din omgivning. Att du är rakryggad och vågar stå för dina beslut. Då blir du respekterad även när det är svåra lägen.«
»Chefer är förebilder. De ska vara långt mer goda än onda.  De ska vara mycket intresserade av människor. Kunna förlåta, gå vidare och se sig själv i andra människor och andra människor i sig själv. Det tycker jag att jag själv lyckas med. Jag försöker vara en anständig människa.«