Statlig styrning

Vår erfarenhet är att likheterna mellan
styrning inom stat och näringsliv är fler än skillnaderna. Många begrepp och
modeller i den här boken är tillämpliga och tillämpas av myndigheter. Med detta
sagt så ska de skillnader som finns inte trivialiseras.

Gemensamt för alla statliga myndigheter är att de styrs av ett Regleringsbrev
som uppdateras på årlig basis. Uppdragsgivaren och avsändaren för Reglerings-
brevet är Regeringen via det departement som myndigheten tillhör.

Regleringsbrevet fastställs i december och anger verksamhetens inriktning och
återrapporteringskrav för kommande verksamhetsår. Även budgeten fastställs
genom regleringsbrevet.

Årsredovisningen för en myndighet kan sägas vara svaret på Regleringsbrevet
– här anges hur målen har uppnåtts och återrapporteringskraven redovisas.
Årsredovisningshandlingarna ska upprättas som en helhet och ge en rättvisande
bild av verksamhetens resultat samt av kostnader, intäkter och myndighetens
ekonomiska ställning. Med resultat avses inom staten främst de prestationer
som myndigheterna åstadkommer och de effekter prestationerna leder till. Av
denna anledning brukar skillnaden mellan intäkter och kostnader, som är resul-
taträkningens resultatbegrepp, i staten benämnas årets kapitalförändring (källa:
Ekonomistyrningsverket).

Utöver regleringsbrevet har myndigheten en författning att följa som kall-
las för Instruktion. Här anges myndighetens uppdrag, vilken verksamhet som
ska bedrivas respektive inte bedrivas, eventuellt styrningsdirektiv, med mera.
Instruktionen är relativt fast över tiden och ändras bara vid större förändringar
av verksamhetens inriktning.

Myndighetsstyrelser har vanligtvis begränsat ansvar, med fokus på att godkänna
årsredovisningen samt budgetunderlaget. Myndighetschefen, ofta benämnd
Generaldirektör, har fullt ansvar för verksamheten. Andra styrelseformer
förekommer dock, vilket regleras i Instruktionen. I skrivande stund är styrelse-
formerna för myndigheter under översyn inom ramarna för utvecklingen av en
ny myndighetsförordning. Tendensen är att myndigheternas styrelser ska ges ett
ökat ansvar för verksamheten.”

Myndighetens interna styrning präglas i allt större utsträckning av mål- och
resultatstyrning. Som en konsekvens av detta är begrepp som vision och strategi
allt vanligare i myndigheter, även om de många gånger benämns flerårsplan,
utvecklingsplan eller något liknande. Detta övergripande inriktningsdokument
kan sägas vara ledningens tolkning av regeringens vilja i kombination med en
analys av myndighetens egna förutsättningar och behov. Utifrån de långsiktiga
prioriteringar som anges genomför nästa nivå i organisationen sina verksam-
hetsplaner, som sedan handskakas med myndighetschefen. Många upprättar
särskilda överenskommelser, ibland benämnda resultatkontrakt, för att forma-
lisera och tydliggöra vad som är handskakat och därigenom kommer att utgöra
en grund för uppföljning och utvärdering.

En modell för styrning som många myndigheter tillämpar är balanserat styr-
kort (se detta avsnitt). Inom näringslivet har en stark drivkraft bakom balanserat
styrkort varit att inte enbart fokusera på ekonomi och kunder. Inom en statlig
myndighet vi arbetade med så var drivkraften snarast den motsatta: att inte
enbart fokusera på personal och verksamhet, utan också på ekonomi och intres-
senter. Att hitta ett ramverk för styrningen i form av ett antal fokusområden är
lika tillämpligt inom myndigheter som inom företag. Ett råd från författarna är
dock att ordentligt tänka igenom hur detta ramverk ska utformas.