»Ställ bara en enda fråga«

Du föreläser om »konsten att göra det omöjliga«, om hur du får kända personer att öppna sig. Hur gör du?
»Det handlar om envishet, tålamod och bra förberedelser. Att ta reda på så mycket om personen som det över huvud taget går. Inte räkna med några genvägar. Endast hårt arbete, ibland under otroligt tuffa och pressande förhållanden. Och mod att ställa rätt frågor.«

Vilken strategi använder du när du sitter ensam i  ett tält med överste Khadaffi i öknen?
»Det var min första stora intervju och jag var livrädd att Khadaffi skulle ta illa upp av mina frågor. Men han var avspänd, log  och verkade tycka att det var roligt att för en gångs skull bli sedd och inte bli placerad på en piedestal. Alla är vi egentligen väldigt lika och har i grunden samma behov. Jag brukar citera Gunnar Ekelöf: ’Det som är botten i dig, är botten också i andra’. Det är min utgångspunkt oavsett om jag ska prata med Khadaffi, Hillary Clinton eller La Toya.«

Du väjer inte för känsliga frågor.
»Jag kallar det för smärtpunkten. De laddade frågorna som vibrerar och som är läskiga att ställa. Jag sparar dem till slutet. Utan de frågorna blir det ingen spännande intervju.«

Hur förklarar du för Arnold Schwarzeneggers pr-kvinna att du vill fråga om Arnolds privatliv?
 »I USA är de extremt tuffa mot journalister. Schwarzenegger var en skräckupplevelse. Hans stab ville ha detaljkontroll över intervjun, både vad vi skulle tala om och hur det skulle filmas. De trodde jag skulle fråga om kalifornisk inrikespolitik. Jag ville fråga om anklagelser om trakasserier, om Annika Östberg, om kärleken till hans fru, ja allt man vill veta. Jag smög in några sådana frågor på slutet och flydde hals över huvud.«

Så Terminator är lite feg?
»Jag kan förstå varför makthavare är rädda. Det finns en grej med människor med makt, det kan betyda slutet för deras karriär att visa sig sårbara. Därför kan jag inte ha så stora ambitioner, jag kan inte begära att Hillary ska börja gråta när jag talar med henne om Bill.«

Vad är din egen smärtpunkt?
»Ha! Nej, detta är ingen sån intervju.«

Det finns frågor som du inte vill svara på?
»Såklart … Ibland får jag frågan hur jag kan begära öppenhet av andra om jag inte är helt öppen själv. Mitt svar är: Man gör som man vill! Det är okej att tacka nej. Det har jag full förståelse för.«

Du ställde  upp i Ingvar Oldsbergs »Här är ditt liv«. Och hamnade på löpsedlarna därför att du tyckte att programmet »inte innehöll någon svärta«.
»Det blev hårdvinklat. Jag kunde inte säga nej och jag var sömnlös innan och det var hemskt att vara med och jag har inte sett programmet efteråt. Redaktionen gjorde ett gediget arbete, men det kändes som om ska man göra ett program om en människas liv – vilket borde vara hur spännande som helst – så är det synd att det blir firmafest av det. Mitt liv är inte bara en framgångssaga.«

Jag skruvar på mig framför tv:n ibland när frågorna blir för pinsamma.
»Som tv-intervjuare måste jag balansera på en slak lina och ibland trillar jag ner. Jag har gjort bort mig, gjort fel, varit dålig, misslyckats. Å andra sidan önskar jag att det fanns fler sådana intervjuare, för det är tråkigt när man som tittare aldrig skruvar på sig och blir lite orolig. Nu är det liksom trevligt hela tiden. Livet är inte trevligt hela tiden.«

Det låter som Ingmar Bergman …
»En gång intervjuade jag Pernilla och Bille August när de var gifta. Jag gick på i ullstrumporna om deras äktenskap och de blev otroligt obekväma. De satt på en soffa och tryckte sig allt längre tillbaka och försökte liksom försvinna ut genom soffan. Efteråt tyckte jag allt var hemskt och att jag hade misslyckats, men då ringde Ingmar Bergman – som jag hade viss kontakt med på den tiden – och sa: ’Ja, det var ett misslyckande. Men det var ett intressant misslyckande!’«

Om jag som chef ska ha ett viktigt samtal med tillknäppte Kurt på lagret, vad ska jag tänka på?
»Förbered dig väl. Ta reda på vem Kurt är. De första frågorna ska vara såna som Kurt känner sig bekväm med. Som öppnar upp och gärna är lite roliga, mest för att han ska må bra och bli redo. Droppa nån liten information som visar att du har sett honom och att det betyder nånting vem han är. Sen kommer fördjupningen och då gäller det att lyssna, för i den bästa intervjun har du bara förberett den första frågan, resten av frågorna hämtar du ur Kurts svar. Det visar dels att du har lyssnat, dels kan Kurt inte säga att ’det där vill jag inte svara på’, för frågan kommer ju utifrån vad han själv har sagt.«

Låter risky, bara förbereda en enda fråga …
»Det bygger på den kanadensiska intervjugurun John Sawatskys metod att intervjuaren ska etablera en bevisbörda, ett ’Burden of Proof’. Gör en person ett påstående ska personen kunna bevisa det.  Hans metod är väldigt teknisk och innehåller rätt lite psykologi. Jag ska skriva en bok om intervjuteknik som tar upp både psykologiska aspekter – som bland annat används vid polisförhör – och den grundläggande tekniken. Viktigast vid alla intervjuer är ändå att veta vad man vill veta. Och att se till att man får svar – även om det bara ställs en enda fråga …«