Sluta gnäll på chefen

Det talas om kvinnor med ihållande trötthet, sömnsvårigheter och nedstämdhet. De säger att de saknar stöd och belöning för sitt arbete.

Bland kommunalt anställda säger två av tio att de saknar stöd från sin chef.

Varannan anställd inom kommun och landsting upplever sig varken sedd eller bekräftad. Det är höga krav och bristande inflytande.

Det står inte uttalat men det är ändå tydligt att skulden läggs på cheferna, och jag blir så trött på det. Det borde vara uppenbart för alla att om medarbetarna mår så här dåligt så mår cheferna ännu sämre. Ingen människa mår bra av att leda en organisation med trasiga människor, men frågan är varför problemen så stora just inom kommun och landsting?

Jag sitter inte inne med något svar – bara mer eller mindre kvalificerade gissningar.
– Att det i grunden är politiker som styr verksamheten inom kommun och landsting är en anledning till oro. Helt nya direktiv kan komma vart fjärde år, eller oftare beroende på det politiska spelet. Plus de ständigt närvarande hoten om att verksamheten kan läggas ned eller privatiseras  – när som helst. Det är inte mycket att göra åt, eftersom vår välfärd till största del sannolikt alltid kommer att beslutas av politiker, men jag är övertygad om att osäkerheten kan minskas genom tydlighet och förankring.

– Mer än någon annanstans är det tydligt att ansvaret trycks ned i organisationerna, men utan delegering av mandat. Bara krav och minimala möjligheter att påverka.

– Inom omsorgen är det en djungel av otydliga chefstitlar. Eller vad sägs om att vara biträdande områdeschef – utan någon att biträda – med ansvar för 60 medarbetare. Hur mycket chef kan man vara då? Med ett sådant uppdrag blir du i bästa fall en hygglig administratör.

– En briljant hjärnkirurg är långt ifrån samma sak som en bra chef, oavsett hur många liv han eller hon har räddat. En god chef måste åtminstone vara intresserad av ledarskap och uppdragsgivarna måste tillhandahålla de rätta förutsättningarna.

Med tanke på alla de här bristerna är det inte konstigt att folk mår dåligt. Däremot är det väldigt konstigt att så många chefer trots allt stannar på sina jobb. Förmodligen beror det till vis del på rädsla för att de inte kommer att kunna få något annat bättre om de inte lyckas med sitt nuvarande, men säkert beror det också på att väldigt många som jobbar inom omsorgen känner att deras arbete är viktigt, att det verkligen kan betyda något för medmänniskan. Och det är så sorgligt – eftersom möjligheterna är så begränsade.

För politikerna hoppas jag verkligen att de tar den här rapporten på allvar och inte bara nöjer sig med att konstatera att cheferna i verksamheterna är dåliga och lägger skulden på dem. För faktum är att dåliga uppdragsgivare ger dåliga chefer. Det ger i sin tur olyckliga medarbetare.

Och vad händer då med den politiska visionen?