»Skit i att vara så duktig«

Hur kan man hantera utsattheten som chef eller som skådespelare?
»Förberedelsen är allt. Det krävs en jävla förberedelse om jag ska stå helt ensam med 900 personer som tittar på mig. Men sedan när jag står där ska jag kunna slänga förberedelsen. Då ska den bara ligga i bagaget och så ska det kunna skumpa på.«

Skumpa på?
»Ja, när det är som bäst, när det känns som att man improviserar. Man jobbar hela tiden för att komma åt de där ögonblicken av total närvaro på scenen. När jag är totalt närvarande och lyckas bli så intressant att även publiken lyckas glömma sig själva, det är en strävan. När jag har den där totala närvaron, då hör jag allt som sker i rummet. Då har jag full koll och ingenting läskigt kan hända. Den förmågan har många skådespelare, men även ledare och chefer, som till exempel Barrack Obama.«

Så för att kunna kliva in i rollen på scenen krävs förberedelse?
»Ja, under repetitionstiden kan man vara lite nervös över något som regissören har sagt; att det ska lyftas något ord eller så måste man komma ihåg att sätta sig snabbare och… ja, du vet, det kan vara tusen regiinstruktioner. Men när det är dags för föreställning står jag i kulissen och rensar bort och försöker att inte tänka ett dugg på det där. I stället tänker jag på ”vad är det jag vill?”. Då plockar jag bort alla detaljer för att hitta den raka linjen.«

Men hur tränger du undan att du fått punktering på cykeln eller missat att fixa matsäck till barnen när du ska in i rollen?
»Förut såg jag det alltid som ett problem. ’Hur ska jag kunna spela ikväll när jag inte mår bra, och när jag har så många andra saker att tänka på?’ Men något har hänt, jag vet inte om det har med åren att göra eller vad det är. Jag har alltid tänkt negativa tankar, men nu är jag mer positiv. Jag har en mer tillåtande attityd och försöker låta mig själv vara i fred lite mer. Det är jag som ska bestämma över vem som ska få prata i mitt huvud. Jag har blivit min egen regissör. Alla kan bli sin egen regissör. Jag tänker också ’allt har gått åt helvete i dag, det kan fan inte bli värre’. Det kan bli väldigt bra av det. Om man tillåter sig själv att säga ja, så här jobbigt har det varit i dag, då tillåter jag mig att vara i det läget jag är.«

Har du blivit bättre också, i och med detta?
»Jag är inte lika noga med om det är bättre eller inte. Jag skiter i det. Det viktigaste är om det är meningsfullt och lustfyllt. Om jag tittar på andra så tycker jag att de som är bara duktiga… inte är så intressanta. Nej, jag vill se personliga skådespelare. Jag vill se människor som vågar blotta sig och har lite fel och brister och är motsägelsefulla. Och jag vill inte själv vara duktig längre. Jag vill vara personlig, det vill säga jag vill använda mina egna erfarenheter och svagheter. Det är styrka för mig. Då blir det intressantare, och faktiskt också mer allmängiltigt.«

De flesta chefer har ju en chef över. Hur agerar du när du får regi kring något som inte känns hundra procent rätt?
»Det finns en skala, det finns de som säger så bra saker att man följer med för mycket. Man blir så smittad av dem att man slutar reflektera. Man blir nästan förförd. Så var det med Ingmar Bergman. Det var så fantastiska bilder han gav. Och sedan finns det regissörer som man inte känner någon respekt för alls, där man tänker ’hallå där, du vet ju ingenting, nu måste jag sköta allting själv’. När jag var yngre väntade jag på att en regissör skulle fylla mig med allt, annars var det en dålig regissör.
Nu känner jag att varje regissör har sin kvalitet.«

Men när en instruktion strider mot dina egna värderingar då?
»Ja, det råkar man ju ut för ibland. Då står man där och skriker och bråkar. Allt teaterarbete är ju ett kompromissande. Varje regissör har ju sin vision och sin vilja. Den ska vara övergripande. Sedan får man instruktioner och då kan man säga emot. Ibland blir det tjafsiga repetitioner. Och ibland tycker regissörerna att det är roligt att det finns medregissörer. Men med en idiot till regissör som vill bestämma allt själv finns alltid en utväg: att hoppa av. Jag är inte den som brukar hoppa av, jag vill hellre lösa saker, men det finns där som en möjlighet i bakfickan. Det är ganska skönt.«
»Ofta är det intressant när två viljor möts, två roller, det kan komma ut något så mycket bättre. En bra regissör säger ’vad bra att du inte gjorde som jag sade, för det där blev ju mycket bättre’. Ibland kan man ju komma på den där tredje lösningen, den som ingen av oss har tänkt.«

Men vågar man säga nej till en stjärnregissör som Stanley Kubrick eller Ingmar Bergman?
»Man kan alltid göra lite som man vill ändå, för de är ju inte inne och petar i min hjärna. Det är jag som styr där inne. Jag ska inte säga att jag maskar, men jag kan föra in mina egna färger. Man kan se ramen, men inom den finns det en oändlig möjlighet till frihet.«

Gjorde du så när du arbetade med Kubrick eller Bergman?
»De var ju smarta människokännare båda två. Med Kubrick kände jag en väldig frihet. Han tyckte om att bli överraskad. ’Överraska mig!’, sade han. Bergman sade snarare ’överraska mig för fan inte’. Han ville kontrollera allting. Å andra sidan hade han ju så roliga idéer att man tyckte att det var kul att åka med på dem.«

Skulle du bli en bra chef?
»Jag har aldrig varit lockad av det. Men så fort jag leder andra, till exempel i scenframställning på ledarstudion, tycker jag att det är kul. Det är en utmaning. Då får jag inte bara sprida visioner, utan ge verktyg och redskap för andra att nå en publik.«

Men du tänker inte ta över Marie Louise Ekmans jobb som chef på Dramaten?
»Det har jag inga planer på. Det gör hon så bra. Hon är lysande på att få fram sitt budskap.«