Självbedrägeriets olidliga lätthet

Victor Crawford var tobaksindustrins handgångne man. Han hade jobbat som chef för en lobbying­organisation med uppgift att mot­arbeta antirökkampanjer.
Men nu hade han själv drabbats av strupcancer. Ifattsprungen av verkligheten själv.
»På ett sätt tror jag att det här handlar om rättvisa, för i mitt hjärta har jag hela tiden vetat bättre. Men jag förnekade och in­­talade mig att det här var förnuftsenligt, eftersom pengarna var så bra och för att jag hela tiden kunde rationalisera det«, berättade Victor Crawford i en artikel i New York Times.
»Det är så man försörjer sig; man rättfärdigar att svart inte är svart utan att det är vitt, grönt eller gult.«
Denna 25 år gamla historia återberättas nu av den amerikanske författaren Tony Schwartz. I sin bok The way we’re working isn’t working fördjupar han sig i ämnet och driver tesen att vi måste bli bättre på att förnya vår energi så att den räcker ett helt liv.
En av de viktigaste energikällorna är mening; att vi ägnar oss åt något som vi verkligen älskar att göra och är stolta över.
Men är rökningslobbyisten Victor Crawford ett monster, ett extremt exempel på hur vår girighet får oss att gå över lik – till och med vårt eget?
Nej, menar Tony Schwartz. Det är bara ett fåtal detaljer som skiljer hans historia från vår. För när det gäller självbedrägeri har vi alla en kapacitet som är i det närmaste oändlig.
De sanningar som vi väljer att se, oavsett hur obekväma de är, är de som vi har möjlighet att påverka. Hade Victor Crawford valt att se att rökning är skadligt, hade det också varit lättare att välja en annan yrkeskarriär.
Men även sanningar som vi inte kan se eller helt enkelt blundar för styr oss, omedvetet. Självbedrägeriet blir ett skydd mot det obehagliga. Dessvärre är lösningen bara kortsiktig.

Två år efter intervjun var Victor Crawford död. Han blev 63 år ­gammal.
Motsatsen till självbedrägeri är självmedvetenhet.
»Hos alla tusentals chefer som jag har mött har ingen annan egenskap varit så frånvarande, och så lågt värderad«, skriver ­Tony Schwartz.
I stället för att se djupare, ta oss förbi våra egna begränsningar och förstora vår värld använder vi all vår energi till att rationalisera, berättiga och förneka ansvar till förmån för egen vinning.
Kanske förklarar det några av de hårresande historier som kommit i ljuset i samband med finanskrisen i USA. Finansmannen Bernie Madoff lurade kolleger, kunder och vänner på hundratals miljarder under flera årtionden. John Thain, vd på försäkringsbolaget Merrill Lynch, satte obekymrat sprätt på 8,5 miljoner kronor för att dekorera sitt kontor samtidigt som företaget gjorde miljardförluster.
Tony Schwartz dom mot dessa toppchefer är krass: de saknar ett aktivt inre liv.
Han förundras över hur människan så framgångsrikt har kunnat systematisera information med teknikens hjälp för att göra den tillgänglig för alla, samtidigt som ­vi inte lyckas göra det med våra inre kartor.
Men är självbedrägeri bara ett problem?
Nej, inte enligt filosofen Kristoffer Ahlström. I boken Magkänslans anatomi hänvisar han till undersökningar som visar att vi sällan har en helt realistisk bild av våra förmågor eller hur populära vi är hos andra.
Till exempel anser sig 93 procent av tillfrågade amerikaner och 69 procent av svenskarna vara duktigare bilförare än genomsnittet. Vilket faller på sin egen orimlighet.
Vi överdriver och ser oss själva genom ett rosafärgat, förlåtande filter. Utom vid ett tillfälle – när vi är kliniskt deprimerade.
»Ett visst mått av självbedrägeri verkar sammanfalla med god mental hälsa«, konstaterar Kristoffer Ahlström.

Frågan är väl bara hur man undviker finansfifflarnas fartblinda självbelåtenhet. Och att, som Victor Crawford, bedra oss själva ner i graven.
Revolutionen kommer, menar Tony Schwartz, när chefer har modet att koppla ihop sina inre liv med sina yttre beteenden. När de håller sig själva ytterst ansvariga för konsekvenserna av sina egna beslut och kan släppa sitt egen­intresse.
Då hittar vi också kraftkällorna som får oss att prestera bra och förnya vår energi så att den räcker ett helt liv.
Var cheferna inom cigarett­industrin finner sin mening är en spännande fråga. Med kniven mot strupen gläntade Victor Crawford på dörren till svaret för 25 år sedan.