Siri Wikander: ”Det är helt enkelt inte kul längre”

Det känns som om många är uppgivna nu. Trötta för att det är slutet på året och mörkt. Uppgivna för att vi är isolerade igen. Det gick ju så bra i somras, augusti och september men så den 20 oktober kom de första lokala restriktionerna i Uppsala och sedan dess har restriktionerna bara stegrats. Suck.

Det har också kommit närmare. I våras kände jag en person som blev sjuk. Nu är det flera vänner och kollegor som fått corona och kämpar med efterdyningarna. Bottenlös trötthet, hjärtrusningar och smaklöshet är bara några av symtomen i mitt eget närområde.

Det är många som lider psykiskt också. De som är isolerade och saknar nära och kära som bor på annan ort. Eller de som lever i dåliga relationer, vabbande som aldrig tar slut och trånga lägenheter. För att inte tala om de som är arbetslösa och som kämpar ekonomiskt.

Och då har jag inte ens berört alla de som måste gå till jobbet fysiskt varje dag. Som lever med konstant oro för att bli smittade och kanske smitta andra.

Listan blir lång över alla som kämpar nu.

Jag tänker inte komma med några klämkäcka råd. Eller prata om vilka fantastiska möjligheter digitaliseringen ger. Eller ge förslag på digitala AW och andra saker man kan göra med teamet. Den tiden är förbi. Det här är helt enkelt inte kul längre.

Ändå måste vi hålla ut. Vi kan inte ge upp. Vi ledare måste fortsätta orka lite mer.

Jag tänker på Churchill som gjöt hopp och mod i engelsmännen under andra världskriget 1939-1945 fast han själv stundtals misströstade. Kanske talade han lika mycket till sig själv som till medborgarna när han sa:

”Never give in. Never give in. Never, never, never, never—in nothing, great or small, large or petty—never give in, except to convictions of honour and good sense. Never yield to force. Never yield to the apparently overwhelming might of the enemy.”

Så jag tänker fortsätta ”gå” till jobbet. Ta ännu ett möte vid datorn. Ännu ett webbinarium för att dela kunskap. Ännu en walk-and-talk med en medarbetare som behöver stöd och riktning. Jag tänker också fortsätta visa omtanke. Nu när det inte går att ha den vanliga julfesten så tänkte jag försöka ordna en julfika utomhus med teamet och lägga extra mycket tid på att visa uppskattning. Jag tänkte också använda den utökade summan för årets julgåva till en riktigt fin present.

Det känns även viktigt att lyfta blicken i mitt eget närområde. En vink i fönstret. Ett hej genom plexiglaset. Några ord med grannen i trapphuset. Ett tack till personalen i den lokala mataffären. Eller som Churchill sa:

 ”Attitude is a little thing that makes a big difference.”

 Och sist men inte minst så tänker jag nu julpynta och sätta upp julstjärnor i alla fönster. Ordna lite ljus och julstämning för oss och våra grannar. För att citera Churchill en sista gång:

”We make a living by what we get. We make a life of what we give”.