Ser du dig själv i Perssons spegelbild?

Den numera beryktade dokumentären om Göran Persson, som både chockat och fascinerat miljontals tittare i en veckas tid, är egentligen en lärorik studie i ledarskapets förfall. Den handlar visserligen om en förtroendevald som förvandlades till en furste. Men den kan lika gärna handla om mig. Eller dig!

I Göran Perssons värld är alla klåpare, för att inte säga halvidioter. Carl Bildt ”är så jävla dålig”, Mona Sahlins styrka är inte tänkandet, Erik Åsbrink var en svikare, Fredrik Reinfeldt är tunn, Leijonborg oseriös, Gudrun Schyman omogen och okunnig och Maud Olofsson är ojuste. Man undrar vad Göran Persson tycker om gud?

Under veckan har allehanda politiska kommentatorer och statsvetare försökt analysera budskapen i Göran Persons historieskrivning. Men frågan är om man inte borde kalla in en hel bunt psykologer och psykiatiker till morgonsofforna. Den förre statsministern uppvisar uppenbara tecken på paranoia.

Man brukar säga att makt korrumperar. Vänd på det. Ledarskap i isolerade miljöer deformerar snarare. Ständig uppassning, Säpovakter i släptåg och toppmöten med Tony, Gerhard och Jaques eller för den delen George (Bush) och Kim (Il Sung), måste skapa högpotenta testoteronkickar för vilken chef som helst.

Det är då man ska titta sig själv i spegeln. För Göran Perssons kejsarfasoner må vara unika, men makt har onekligen alla chefer. Frågan är hur vi hanterar den? Du kanske inte har ett regeringsplan till förfogande som maktattribut, men vad du än säger på jobbet så sätter det avtryck.

Om du ska ha ett utvecklingssamtal med en medarbetare, så kan du på några sekunder knäcka en lovande karriär.

Om du ska genomföra en viktig förändring, kan du få en hel kår av medarbetare att darra av otrygghet.

Om du håller ett möte med ledningsgruppen och fäller lätt förklenande omdömen om de som underpresterar på jobbet, så skapar det en kultur öppen för skitsnack.

Dokumentären om Göran Persson bygger på över 100 timmar av filmade samtal. Utan att på något sätt försvara Perssons hybris och behov av att förminska omgivningen, så är filmen ett extrakt på bara fyra timmar. Filma ditt eget liv på jobbet i två-tre veckor och kondensera ner det till bara några timmar, så får du en rätt maffig dokusåpa.

Vi chefer har makt. Inte sällan njuter vi av den. I många fall missbrukar vi den plattform vi fått till låns. Kanske inte fullt så öppet och naivt omedvetet som Göran Persson. Men likväl tappar vi fotfästet titt och tätt, och tror att vi vet och kan mer än våra medarbetare. Det skapar en ensamhet, som faktiskt är självvald.

Göran Persson använde sitt eget mantra – ”aldrig ensam, alltid ensam” – som en metafor om livet på toppen.

Handen på hjärtat; hur många av oss vanliga chefer känner inte igen sig i den bilden?

Eller vad säger du själv? Har vi vanliga chefer något att lära från dokumentären ”Ordförande Persson”?

Maila mig här nedan. Dina synpunkter läggs upp vår hemsida, så att alla våra läsare får del av dem.