Så hanterar du rättshaveristen på jobbet

”Jag vill ge dagens ros till den parkeringsvakt som lappade samtliga bilar för oss som misstolkat skyltningen och parkerat på den skyltfria sidan av Eklyckegatan, 18/11 kl 09.52–10.09. Om alla offentligt anställda vore lika snabba och effektiva som du skulle vi få ett drömsamhälle. /Sture.”

Ovanstående rader är hämtade från insändarsidan i en svensk morgontidning. Och även om skribenten kanske är en helt vanlig medborgare som bara har valt att uttrycka sitt missnöje på ett ironiskt sätt, har texten flera drag av vad som brukar utmärka ett rättshaveristiskt beteende:

Det vi vanligtvis menar med ett rätts­haveristiskt beteende är en stark påstridighet som drivs av känslan av att ha rätt.

Inte sällan tar rättshaveristen till hot för att få sin vilja igenom. Hoten kan exempel­vis handla om att kontakta media och program som Uppdrag granskning, eller att anmäla eller överklaga till polis, JO eller olika typer av tillstånds- eller ombuds­myndigheter.

”Det är inte ett rättshaveristiskt beteende i sig att göra en anmälan eller att överklaga. Det handlar om intensiteten i hur de gör det. Ofta anmäler de flera gånger och gör tillägg hela tiden. De skickar mejl och brev i en stor mängd med kopior till flera personer. Mejlen och breven är ofta väldigt skrikiga med fet stil och med vissa meningar skrivna med versaler”, säger Jakob Carlander, leg psykoterapeut, som tillsammans med Andreas Svensson har skrivit boken Möta män­niskor med rättshaveristiskt beteende.

Rättshaverister är också ofta pigga på att hänvisa till juridiska texter, inte sällan tagna ur sitt sammanhang. De kan därför ge intryck av att vara mer juridiskt be­vandrade än vad som faktiskt är fallet.

”Många människor med ett rättshaveristiskt beteende låter som om de pratade i en gammal journalfilm, eftersom de umgås så mycket med juridiska texter som ju är lite ålderdomliga. Och det skapar en osäkerhet hos många chefer: ’Den här personen vet mer än jag.’”

För att få ytterligare bränsle till sin kamp letar rättshaverister gärna upp andra människor som har drabbats av liknande orättvisor och blir språkrör för dessa personer.

”Om omvärlden inte ger mig rätt i min upplevelse av att ha varit utsatt på något sätt så samlar jag bevis. Och ett sätt att samla bevis är ju att hitta människor som den här chefen har betett sig på samma sätt mot. Att erbjuda sig att bli ombud efter att bäst före-datum har gått ut blir ett sätt att hålla mitt eget ärende vid liv. ’Jag vet vad den här arbetsplatsen går för så jag kan stödja dig.’ Det leder ofta till förödande konsekvenser eftersom det är den egna kränkningen som avgör vilka råd de ger.”

För det mesta drabbar det rättshaveristiska beteendet beslutsfattare inom offentliga verksamheter. Men det kan även visa sig på privata företag med en kund eller en medarbetare som avsändare. När det handlar om en anställd är det inte ovanligt att han eller hon ringer sin chef på lediga tider för att framföra sitt ärende. Eftersom de anser att ändamålen helgar medlen är det få saker som håller dem tillbaka.

Överlag går det att dela in det rätts­haveristiska beteendet i två kategorier:

Det finns även en egen kategori av personer som på ett normalt sätt driver en fråga som han eller hon inte har fått gehör för. Där kan vi alla hamna då och då, och det kan till och med vara sunt.

Exakt hur vanligt det rättshaveristiska beteendet är i Sverige har Jakob Carlander inte studerat. Men i Australien gjordes det en undersökning för några år sedan som visade att en procent av befolkningen uppvisade den här typen av beteende. Enligt samma studie tog denna enstaka procent upp cirka 30 procent av samhällsresurs­erna. Jakob Carlander kan tänka sig att samma förhållande råder i Sverige.

En vanlig anledning till att människor har den här typen av beteende är psykisk ohälsa, exempelvis någon form av personlighetsstörning, eller personlighetssyndrom som det numera kallas.

”Då är det ofta en kombination av ett narcissistiskt personlighetssyndrom parat med ett paranoidt personlighetssyndrom. Det narcissistiska är ’jag vet bäst, jag har rätt’ och det paranoida handlar om ’ni tänker föra mig bakom ljuset’.”

Beteendet kan dessutom utlösas av någon form av psykisk kris, exempelvis en separation eller en uppsägning. Även personer med högfungerande autism, det som tidigare kallades Aspergers syndrom, har en sårbarhet för att utveckla ett rättshaveristiskt beteende.

”Det har att göra med det starka rättspatos som de ofta bär på, kombinerat med en ihärdighet, en förkärlek för detaljer och en svårighet att läsa av sin omgivning. En människa med autism kommer ju sällan till punkt.”

Vilket som är det bästa sättet att bemöta en rättshaverist beror på vilken typ av beteende det är fråga om. I de fall det handlar om en person som går igenom en tuff period och det finns skäl att tro att beteendet så småningom kommer att lägga sig kan det vara en bra idé att stödja personen genom samtal.

”Då gäller det att hjälpa honom eller henne att få syre till sin egen reflektionsförmåga så att ni kan nå varandra. Det handlar om att ställa öppna frågor. Undvik att ifrågasätta det han eller hon säger. ’Du har inte rätt att känna så’ blir väldigt kränkande. Försök hjälpa dig själv och den andra att hitta nya infallsvinklar under samtalet och jobba med sammanfattningar.”

Undvik också att försöka övertala personen och ha i stället en mer förhandlande inställning. Lyft fram information som han eller hon får processa i stället för att skriva honom eller henne på näsan.

”Om jag säger ’vi har visst stöttat dig’ så argumenterar jag. Men om jag säger ’du tycker att vi inte har stöttat dig tillräckligt. Det här är det sjätte samtalet vi har på två månader’ och sätter punkt där, måste den andra personen processa det. Det skapar bättre förutsättningar för att han eller hon ska komma fram till att ’jag kanske tar i lite grand’.”

Om det däremot handlar om en person med ett rättshaveristiskt beteende som du inte tror kommer att lägga sig efterhand kan det vara bra att använda ett så kallat lågaffektivt bemötande.

”Då gäller det att försöka strypa syret till beteendet och ge så lite underlag som möjligt. Om vi kan hjälpa honom eller henne att minska ner på sitt agerande hjälper vi också personen att minska sitt lidande, även om han eller hon kanske inte uppfattar det så.”

Det lågaffektiva bemötandet innebär att du så långt som möjligt ska låta bli att reagera känslomässigt på personens agerande. Om han eller hon exempelvis kallar dig för en ”oduglig chef” gäller det att försöka undvika att ta åt dig, även om det kan vara lättare sagt än gjort.

Försök också att låta bli att svara på känslomässiga mejl från personen omedelbart eftersom det då finns en risk för att han eller hon fortfarande är upprörd när ditt mejl kommer. När du väl svarar ska du vara kort och saklig.

Om inget av detta hjälper kan det vara läge att koppla in exempelvis facket eller företagets jurister. Det allra bästa är om ni kan vara förutseende och ta fram en krisplan med riktlinjer i förebyggande syfte.

Samtidigt är rådet från Jakob Carlander att välja sina strider:

”Jag brukar ibland säga till klienter som kämpar med tillvaron att det finns två sätt att vinna en dragkamp. Det ena är att vara starkare än den andra och dra över personen till sin sida. Det andra är att släppa repet och säga ’jag tänker inte stå här och dra’. Och det är ofta en bra strategi i mötet med de här personerna, för de skapar en hel del konflikter som du faktiskt inte behöver befatta dig med som chef.”