Per Grankvist: ”Drivs du av lust eller Luther?”

Om din dröm är att sälja majskolvar vid vägkanten och du förverkligar den, innebär det då att du lever din dröm? Frågan ställs i Douglas Couplands roman ”Jpod” och är en tankeväckare för alla som formulerat mål för sin karriär. Priset för inte att sikta högre ska vägas mot priset för att satsa på något som man inte blir lycklig av. Nog behöver världen också människor som blir lyckliga av att sälja majskolvar? 

Jag välsignades som 24-åring av en djup insikt om att jag bärs framåt av min nyfikenhet. Det har tagit tid för mig att förstå mig själv på andra områden men en försommardag i Orlando runt sekelskiftet uppnådde jag en klarsyn gällande min drivkraft som var så stark att jag därefter känt ett släktskap med alla som beskriver att de mött Gud. Min vetgirighet är samtidigt både min välsignelse och min förbannelse: Jag kan intressera mig för nästan vad som helst. Jag skulle förmodligen kunna intressera mig för majskolvar också. Frågan är om det är viktigt, invänder någon. I stunden kan det vara mycket otydligt för mig. 

Om det viktiga är meningsfullt är en annan fråga. Det är skillnad på att formulera sina karriärmål själv och att låta karriärmålen forma ambitionerna, särskilt i en bekantskapskrets som är likriktad eller i en släkt där ett fåtal yrken dominerar. Meningsfullheten kan handla om att förverkliga den jag önskar vara men likaväl om en önskan om att fördjupa den jag faktiskt är. 

Många har förstås inte ens möjlighet att göra ett sådant val. Ännu färre har möjligheten att välja om, att rycka upp sina rötter, kryssa ut sig själv i organisationsschemat och leta efter sin kärna. Andra behöver inte möjligheten: De har redan accepterat sig själva. 

Jag vet inte ens varför jag blir så provocerad över människor som deklarerar att de försöker hitta sig själv? I spegeln undrar jag hur brett mitt avundsjuka stråk är när jag avfärdar självsökarna som egocentrerade? På sin höjd får man ju tid att rafsa runt lite kvickt i sitt inre då och då, tänker jag, och själv vet jag inte ens vad jag letar efter. 

En vän driver tesen att mänskligheten kan delas in de som drivs av lust och de som drivs av Luther. ”Hedonist eller byråkrat? – det är frågan!” menar han. Hur luststyrd man är måste det väl ändå så småningom bli tröttsamt att knulla alla man vill, funderar jag och avslöjar att jag är team Luther. ”Men om man har flow när man gör tråkiga saker, då?” invänder jag med hänvisning till Mihaly Csikszentmihalyi. Det var på en workshop med honom jag hittade min drivkraft den där gången i Florida. Hans egen drivkraft var kärlek, om jag minns det rätt. Att få känna kärlek till världen, till sin omgivning, till sitt arbete. Och att få den besvarad. Att bli älskad tillbaka. 

Och kanske är det just det som borde vara ambitionen med alla karriärer, att få göra saker där man känner att det är så meningsfullt att tiden både stannar och svävar samtidigt, där en sekund är en timme och en timme går på en sekund. Att få ägna sig åt sådant som man älskar och att bli älskad tillbaka. Och är det att sälja majs så lever du din dröm.