Per Grankvist: Ditt val av talare avslöjar dig

Minuterna innan de kliver upp på scenen brukar de bli presenterade på ungefär samma sätt, inspirationstalarna. De driver en verksamhet som är en aning luddig i kanterna men som verkar vara i skärningspunkten mellan två ämnesområden som båda är i ropet och det låter lovande.

De har visat sig kunna tänka utanför boxen, har jobbat med Google i något sammanhang och framför allt har de gjort en resa som vi nu ska få inspireras av.

De börjar ofta sin dragning på ungefär samma sätt också. De ställer sig ensamma mitt på scenen, sänker rösten en smula och börjar berätta att ”vi lever i en värld som blivit …”

Om den är förändrad av ett paradigmskifte, hotad av våra destruktiva beteenden eller uppkopplad genom the internet of things beror lite på vem som säger det, men resten av föredraget följer en välkänd bana.

Insikten om världens beskaffenhet är resultatet av den personliga utveckling de genomgått och föredragets huvudbudskap ska vi absorbera genom att ta del av deras berättelse.

En gång i tiden var de oerhört framgångsrika eller inte ett dugg framgångsrika alls, sedan hände en grej som gjorde att de insåg att de inte hade någon koll alls och samtidigt såg allt klart för sig och så gjorde de vad ingen förväntat sig av dem. Visst har de gjort misstag och nog har de tvivlat på sig själva när de suttit i skiten, precis som de antar att vi också gjort många gånger.

Vid det här laget blir det ibland några minuters paus för att vi ska kunna vända oss till höger och blotta våra svagheter för en vagt bekant kollega, som såklart är en av de tre som ska återberätta det för alla andra i publiken.

Efter denna interaktion med publiken kopplar talaren åter greppet över narrativet och berättar hur de gjorde i samma läge. Knepet är tydligen att tänka tillbaka på den där grejen som hände och påminnas om sitt mål och då fyllas av en närmast nyreligiös kraft, djupandas fem gånger och ”kötta på!”.

Och det borde vi ju också kunna göra, eller hur? Svårare är det inte, tydligen. För tids nog har framgången kommit, tvivlarna har haft fel och i dag är de en bättre människa. Och här står de nu, framför oss, som ett mänskligt exempel med facit i handen och kanske har de till och med fått tårarna att rulla på några i den nedsläckta salongen.

Men vad lärde vi oss, egentligen? Över morotskaka och vetegrässhots i pausen efteråt är publiken ofta osäker.

Inspirationstalare är som tomtebloss – de sprakar mycket och glittrar vackert men någon bestående upplysning är det inte tal om.

Forskning visar att vi lär oss mest av de vi litar på och vi litar mest på de vi kan identifiera oss med. Som ledare avslöjas du i ditt val av talare på konferensen. När publiken inte kan sätta fingret på vad talaren ville belysa beror det på att du låtit dig bländas av något annat än av att förse organisationen med de kunskaper och perspektiv de behöver i stunden.

/Per Grankvist