Omöjligt livsmål för AxÈn Olin

Ni känner alla till inslagen i dramat i stora drag; musikläraren som gjorde kometkarriär inom moderaterna. Den hårt arbetande trebarnsmamman. Plötsligt dödsfall inom familjen. Skilsmässa. Alkohol. Kollaps. Behandling. Comeback. Timeout. Och nu sorti.

Jag har följt hennes karriär ganska noga genom åren. Och det som har fascinerat och irriterat mig hela tiden har varit hennes obegripliga strävan att göra allt själv. Att vara vanlig.

Att ha det som livsmål är dömt att misslyckas, oavsett om man är kvinna eller man, förälder eller inte.

Glömmer vi helheten, bortser från att ta hand om oss själva och vägrar att be om hjälp när det är tungt tar det stopp. Till slut.

Först är det den privata sfären som drabbas. Otaliga äktenskap och vänskapsrelationer har jobbats ihjäl. Slutligen försvinner även det altare där allting har offrats. Den heliga professionens altare.

Vårt jobb är inte allt. Yrkesmässig bekräftelse är inte människans livsluft allena. Det är ett komplement.

Endast den som strävar efter jämvikt mellan de olika livsnödvändiga behoven klarar av att hålla balansen.

Kristina Axén Olin klarade det inte. Därför är det rätt att hon väljer att kliva av. I hennes situation återstod inte längre något alternativ.