Motivationshetsen slår tillbaka

Funderar du på nya innovativa sätt att motivera dina medarbetare i höstmörkret? Tänk efter en gång till innan du skickar dem på sälsafari eller proppar dem fulla med nya utmaningar, morötter och tårta. Kanske är det just genom att lämna medarbetarna i fred en stund som du verk­ligen hjälper dem att vara motiverade – för rätt saker.

För när det gäller motivation är den gamla devisen »lagom är bäst« inte så tokig. Jo, du läste rätt – trots tider av performance manage­ment och målstyrda prestationskrav. Eller kanske just därför.
Sett ur ett biologiskt perspektiv är det ­nämligen inget att eftersträva att maximera motivationen. Tvärtom. Det kan rentav vara kontraproduktivt med hypermotiverade medarbetare.

Oavbrutna motivationshöjande insatser och ett ständigt lockande med nya arbets­uppgifter gör att medarbetarna riskerar att splittras i sin motivation och tappa fokus. Även om dina intentioner är goda. Förvisso kanske de fortsätter att göra bra saker med hög motivation i stunden, men inte självklart rätt saker sett ur ett längre perspektiv.

Mussie Msghina, psykiater, docent och forskare i neurovetenskap vid Karolinska Institutet, menar att det i dagens uppskruvade arbetsliv blivit en allt större utmaning att hitta den perfekta motivationen.

När begrepp som multitasking blivit allt vanligare finns en uppenbar risk för motivationshets, om man inte hittar den optimala nivån med precis lagom arbetsuppgifter, med rätt nivå och utmaning. Som chef förväntas du utveckla medarbetarna individuellt och i grupp, inte sällan i en pressad verksamhet, med allt snabbare tempo, mindre folk, global konkurrens och mer mångfasetterade arbetsuppgifter. Inte konstigt om du direkt nappar på inbjudningar till aktiviteter med löfte att »skapa motivation och ökat deltagande bland dina medarbetare«.

Men för mycket »gör-det-här-nu-impulser« leder till en motsättning i hjärnan där två principer krockar. Den yttre miljön, låt säga arbetsplatsen, lockar med snabba be­­löningar, exempelvis en uppskattande chef, erkännande och beröm på studs. Den bio­logiska strävan, däremot, är mot långsiktig balans.

Vill man spetsa till det kan man säga att det som är bra för oss socialt kan innebära att vi måste åsidosätta våra biologiska behov. Och i och med det också det som bäddar för vad man skulle kunna kalla en mer uthållig motivation. För att kunna fatta rätt beslut och ­uppfylla målen på sikt, måste hjärnans impulssystem hejdas av ett kontrollsystem, vilket inte alltid innefattar just den där superroliga uppgiften som dök upp för en halvtimme sedan, eller prestigeprojektet som medarbetaren gärna vill delta i.

Dessutom, för att hålla motivationen för rätt arbetsuppgift vid liv, måste med­arbetaren ha målet i sikte hela tiden. Om det försvinner ur arbetsminnet är risken stor att de trillar dit och faller för något som ger en snabbare kick. Extremexemplet på detta är en manisk person som förvisso är extremt lättmotiverad, men sam­tidigt saknar förmågan att behålla fokus.

Naturligtvis bör det finnas en flexibilitet hos medarbetarna och självklart är det inte alltid skadligt att motiveras av flera saker ­samtidigt. Det är balansen mellan flexibili­teten och stabiliteten som är avgörande. En medarbetare som hugger på allt direkt är i det långa loppet ingen dröm, lika lite som en som är rigid.

Egentligen är det inte konstigare än att våra bio­logiska system fungerar optimalt i balans och inte i extremlägen. Åtminstone på längre sikt. Natur­ligtvis kan man toppa sig själv tillfälligt, men på sikt ger inte mest mer. Att eftersträva att maximera motivationen går därför emot både kropp och själ – eller åtminstone hjärna. Det är ungefär som med belastning och anspänning. För lite blir lätt understimulans, för mycket riskerar att leda till negativ stress.
»Med större insikt i hur hjärnan fungerar som bäst kan du som chef få ut mer av dina medarbetare«, menar Mussie Msghina.

Nyckeln är att låta medarbetarna arbeta utifrån sin hjärnas optimala läge – utan överdos av motivation. En bit på väg är att hjälpa dem att fokusera på rätt saker. Det spelar också stor roll hur duktiga de är på att använda sig av hjärnans »dirigent«, pannloben. Det är den som bestämmer vad som ska uttryckas i direkt handling. Härifrån styrs således även den kontroll som krävs för att övermanna sina impulser att gå igång på »snabba belöningar«.

I en miljö med ständigt nya utmaningar blir detta om möjligt än viktigare, eftersom det här finns fler frestande triggers och impulser att hantera.
Så nästa gång du får en inbjudan till en aktivitet för att höja motivationen hos dina medarbetare kan du med gott samvete kasta den i papperskorgen, utan att känna dig vare sig orolig eller misslyckad. Lämna medarbetarna på tu man hand med sin pannlob i stället och vänta dig underverk.