Min nya passion

Egentligen borde hockey vara min sport, uppvuxen i Modostaden Örnsköldsvik. Men på något sätt har hockeyn förlorat sin dragningskraft. Det är slutspel, cuper och VM hela tiden. Dessutom är det för anonymt och för brutalt.

Det som är så attraktivt med fotboll är att det för det första är överskådligt, spelarna är synliga och det är uppenbart att det är ett lagspel det handlar om. Och för att inte tala om dramatiken, känslorna och kampen. Fullständigt oemotståndligt.

En match är som livet självt, komprimerat till 90 minuter. Vi får se slit, tårar, ilska, samarbete, bakslag, framförhållning, begåvning, glädje, entusiasm, orättvisa, räddningar, stolpträffar, trötthet, smärta. Och kärlek.

Jag frossar kvällstid i bildspel på diverse sajter, jag läser varje analys och jag ser varenda match. I fönstren står blommorna och slokar, tvättstugan svämmar över av kläder och kylskåpet ekar tomt. Det får vänta, nu är det viktigare saker som prioriteras.

När Henrik Larsson missade en snygg men sned passning i matchen mot Grekland gör han ändå tummen upp mot snedskjutande kollegan. Förmodligen för att säga: ”Okej, den där bollen var rätt värdelöst placerad, men det var bra tänkt.” I stället för att skaka på huvudet och slå ut med armarna.

Och jag tänker att så vill jag också vara som chef. Jag vill uppmuntra alla initiativ, även om resultatet inte alltid blir så bra.

När Zlatan äntligen får göra mål i den 67:e minuten skriker jag ut min glädje – trots att jag sitter alldeles ensam framför tv:n.

Det slår mig att jag sannolikt är rätt knäpp, men jag bortser från det. Jag blir så himla lycklig över det välförtjänta målet, men framför allt för att Zlatan visar sådan glädje.

Fotboll är förvisso bara en lek med en boll, men det är också en väldigt inspirerande lek.