Hon står stadigt i cementstormen

Som ett grönryggat urtidsdjur reser den sig över Slite vid den gotländska östersjökusten.

Cementfabriken.

En hörnsten i svensk ekonomi och ”den gröna omställningen” – utan cement från Slite finns risk att det svenska samhälls­bygget stannar av.

Men också en av landets klimatvärstingar. Cementas fabrik på Gotland är Sveriges tredje enskilt största utsläppskälla av koldioxid, och pekas ut som en fara för grundvattnet.

Fabrikschefen Matilda Hoffstedt tar emot i entrén till bolagets 90-talsfutiristiska kontorshus, lotsar genom den med stenkonst utsmyckade byggnaden och uppför trapporna till ett av mötesrummen.

”Ansträngande”, är ordet hon väljer för att sammanfatta läget.

Ur en av fabriksskorstenarna pyser snarare än bolmar det, och nere vid kajen pågår lossning av så kallat avfallsbränsle. Rester från materialåtervinning som tillsammans med kol och biomassa håller den 1 500-gradiga värmen i de stora cementugnarna.

Klimat och teknik. Tillväxt och miljö.

På få platser ställs några av samtidens största ödesfrågor så på sin spets som här.

Bara dagar före vårt möte har Matilda Hoffstedt ännu en gång tvingats hantera en oberäknelig – och potentiellt farlig – situation som har med konflikten kring Slite-fabriken och cementförsörjningen att göra. 

Uppåt 100 miljöaktivister närmade sig avspärrningarna med medier och polis i släptåg, för att stoppa verksamheten ”med sina kroppar”. Matilda Hoffstedt såg ingen annan råd än att avbryta transporterna från det djupa kalkbrott som förser fabriken med råvara. Med sina svindlande höjder, extrema temperaturer och fjärrstyrda maskiner utgör anläggningen en uppenbar livsfara för obehöriga.

”Vi visste ju inte vad aktivisterna skulle hitta på. Jag var rädd att någon av dem skulle tränga sig in och bli väldigt skadad. Nu gick det bra, polisen gick fram och tog dialogen, aktionen var lugn och höll sig på avstånd från själva fabriken. När det hela väl var över, sjönk axlarna. Jag insåg vilken enorm anspänning det varit”, säger Matilda Hoffstedt.

Det var inte meningen att det skulle bli så här. 

När hon tillträdde som fabrikschef i juni i fjol, var det främst klimatfrågan hon tänkt jobba med. Inte demonstrationer, överklaganden och krishantering. Likt miljöaktivisterna brinner hon för få ner CO2-utsläppen, men har andra perspektiv och utgångspunkter.

Matilda Hoffstedt berättar om det avan­cerade (och dyra) system som går ut på att göra Slite-anläggningen till världens största klimatneutrala eller rentav klimatpositiva cementfabrik till 2030. 

Ny teknik ska fånga upp koldioxiden innan den når skorstenen. Därefter ska gaserna skeppas i flytande form till Nordsjön, för att därefter pumpas ner i porösa bergarter under havsbottnen. Något som i ett slag förväntas få bort CO2-utsläpp på uppåt två miljoner ton ur atmosfären varje år.

”Få ställen är lika konkreta som en cementfabrik. Det innebär särskilda möjligheter att göra skillnad”, menar Matilda Hoffstedt.

Det dröjde fyra veckor efter att hon installerat sig på fabriks­chefsstolen innan jobbtillvaron vändes upp och ner.

Mark- och miljööverdomstolen meddelade att den avvisar Cementas ansökan om fortsatt kalkbrytning i Slite, och Matilda Hoffstedt kastades in i en händelseutveckling som närmast kan beskrivas som ett nationellt trauma. De rättsliga och politiska turer som ska avgöra Cementa-fabrikens öden, och därmed framtiden för svensk cement- och betongförsörjning, är en uppslitande process för alla parter, oavsett på vilken sida av konflikten de står (se faktaruta).

Vad kände du när beskedet kom?

”Det var inte läge att känna efter. När det händer så här mycket, måste man bestämma sig för att inte bara lägga sig ner med magen i vädret, utan kavla upp ärmarna och börja jobba. Vad gör vi nu? I vilken ände börjar man? Det är också spännande när allt tar nya vändningar. Ingen av oss i fabriksledningen hade varit i den här situationen tidigare, men det var bara att staka ut riktningen, fördela arbetet och börja ta små steg framåt. Hantera media, ta hand om medarbetarna och börja jobba på en ny ansökan.” 

Mitt i all osäkerhet väljer Matilda Hoffstedt att blicka framåt, och tro på att det i slut­änden ska lösa sig.

”I ett läge där inte bara viktig infrastruktur står på spel, utan också människors levebröd och hela tillvaro, har information varit helt avgörande. Flera gånger i veckan har jag samlat medarbetarna för att dela med mig av allt jag vet, även när det inneburit tuffa besked. Vi har behövt införa nya arbetsformer och jobba extra mycket, med att bygga upp stora extralager av kalksten till exempel. Allt fokus på tillståndsfrågan har gjort att vi chefer inte kunnat stötta medarbetarna i vardagen på samma sätt som tidigare. Ändå har produktionen flutit på. Människor har tagit sitt ansvar. Mycket, tror jag, beroende på att alla varit så införstådda med läget”, säger Matilda Hoffstedt.

Hon växte upp i gotländska Östergarn.

Hemifrån såg hon Cementafabrikens siluett avteckna sig mot horisonten några mil norröver, men några som helst tankar på att en dag börja jobba där hade hon inte. Tvärtom beskrev hon i minnesboken ”Mina vänner” hur fabriksjobb framstod som rena mardrömsscenariot.

”Det skulle jag aldrig syssla med! Och från Gotland ville jag bara bort, på typiskt tonårsvis.”

Snarare än teknik och maskiner låg hästar, miljöfrågor, ekologisk odling och natur henne varmare om hjärtat under de trygga uppväxtåren som ”ponnytjej”. Pappa var läkare på Visby lasarett, mamma talpedagog för barn. Planer fanns på att bli bonde.

”Så jag valde Natur på gymnasiet och första året gick jättebra. Sedan blev jag intresserad av annat. Jag tappade all drivkraft i skolan. Betygen gick ner och i trean hoppade jag av för att ta ett sabbatsår. Och det året hann knappt börja förrän jag blev gravid.”

Som mycket ung, arbetslös mamma utan gymnasiebetyg befann hon sig vid det här laget i Uppsala och var tvungen att ställa sig frågan: Vad i hela världen ska jag ta mig till nu? Hennes livsresa har inte varit rak.

”Nej, någon karriärist som tydligt stakat ut vägen har jag aldrig varit.”

Efter något år var hon emellertid redo att söka den där eftertraktade agronomutbildningen, efter att ha pluggat ikapp på komvux. Men betygen räckte inte. Det fick bli ett vetenskapligt basår i stället, med lite geologi inslängt på slutet. Bingo: En ny värld öppnade sig och i den har Matilda Hoffstedt stannat kvar.

”Det var rena wow-känslan. Vulkanutbrott, dinosaurieskelett, hur malmer och mineraler bildas – det som händer i marken är superspännande.”

Som nyutexaminerad geolog i slutet av 90-talet ställdes hon inför en arbetsmarknad som var lika stendöd som ett fossil. Gruvnäringen var på nedgång liksom samhällsekonomin i stort. 

”Inte en drömsituation direkt. Pengarna tröt och som ensam med en liten pojke sökte jag jobb över hela Sverige. Utan att få napp. Självförtroendet for ner i källaren. Det kan gå snabbt när man märker att man inte är efterfrågad.”

Efter många fruktlösa telefonsamtal erbjöds hon till slut ett jobb – på Cementa i Slite. Det var med viss tvekan och kanske en smula slokörat som hon återvände   till ön. Så här i backspegeln konstaterar Matilda Hoffstedt att det var bland det bästa som hänt henne. Inom något år hade hon avancerat till chef, som arbetsledare för ”lilla ugnslinjen”.

”Det bara blev. Jag var fortfarande väldigt ung, och ensam tjej bland en massa karlar. Jag hade stor respekt för chefskapet och det var läskigt att prata inför folk. Som geolog var jag duktig på bergarter, mineral och kalksten, men kunde egentligen ingen­ting om maskiner, fabriksprocesser och ledarskap. Visst blev jag testad av killarna i arbetsledningen i början, men de höll det på en acceptabel nivå. Ingen hade något behov av att sänka mig. Tvärtom fick jag massor av support eftersom alla var så lojala mot fabriken, och det behövde jag för att lyckas.”

I en fabriksmiljö som på den tiden var än mer mansdominerad än i dag, framlevde Matilda Hoffstedt sina arbets­dagar iklädd blåställ, hjälm och andra traditionellt manliga attribut. Till slut blev det bara för mycket. Något måste bort.

”Så jag bestämde mig för att sluta snusa.”

Ett tioårigt mellanspel som fabrikschef för Cementas andra cementfabrik i Sverige, den i Skövde, gav värdefulla insikter inför den process som nu pågår. Även då kom ett för Matilda Hoffstedt och cementindustrin ovälkommet rättsbesked, om att man fått nej till en täktansökan som krävt åratal av förberedelser. En av hennes värsta chefs­erfarenheter hittills.

”Det var fruktansvärt, att stå där inför 100 medarbetare och berätta att vi fått avslag – utan råmaterial skulle vi ju inte ha något att producera, och lojala medarbetare vara tvungna att gå. Det var ett misslyckande för mig som chef, helt klart, som jag kände ett behov av att ta ansvar för.”

Efter ytterligare månader av processande fick Cementa till slut sitt täkttillstånd, och verksamheten i Skövde var säkrad. Matilda Hoffstedt kunde lämna sin post med flaggan i topp. När hon slutade som platschef hade fabriken inte producerat lika mycket cement på ett decennium.

Det är en typ av utveckling som kan och bör fortsätta, enligt dem som likt Matilda Hoffstedt sätter stor tilltro till smarta tekniklösningar: Hjulen ska snurra allt snabbare och produktionen på Cementa gå upp, medan CO2-utstläppen alltså sam­tidigt kraftigt minskar.

En av aktivisterna som demonstrerade mot Slite-fabriken nyligen föreslog en alternativ räddningsplan för klimatet: Dra ner ordentligt på förbrukningen av cement och betong och ifrågasätt vartenda nybygge.

”Jag tycker också att vi ska hushålla med de råmaterial vi har, och där kan vi bli mycket bättre”, kommenterar Matilda Hoffstedt.

”Men Sveriges och världens befolkning växer. Folk behöver tak över huvudet och kräver även ökad standard. Så vi måste fortsätta bygga. Samtidigt utvecklar forskningen metoder för att nyttja konstruktionerna bättre, och jag ser framför mig hur efterfrågan på Slite-cement ökar när den blir klimatneutral, på bekostnad av andra produkter som inte är det. Det här ska vi klara”, säger Matilda Hoffstedt.

Många hoppas på att hon får rätt.