Linda Västriks team gav upp – mitt i djungeln

Morgon i Yaoundé, Kamerun år 2001. Den blonda, 28-­åriga dokumentär­filmsregissören Linda Västrik sitter på en besöksstol bakom ett skrivbord på landets hälsoministerium. En lång kö av arga kamerunare har samlats bakom henne. ”Men, betala då! Vi kan inte sitta här i en vecka!” skriker de. Linda Västrik har nämligen suttit i samma stol från morgon till kväll i flera dagar i sträck. Hon gör det omöjligt för personerna bakom henne att avancera i byråkratin. Varför sitter hon så envist kvar? Jo, hon vägrar betala mutor för att få de tillstånd som krävs för att få besöka regnskogen i Kamerun. Där har hon för avsikt att leva i ett år tillsammans med akafolket, som hon vill göra en film om. Vad hon inte vet är att detta bara är början på en lång resa i uthållighetens tecken. Det kommer att ta ytterligare 13 år innan filmen är klar.

Linda Västriks hembygd ligger långt därifrån. Hon föddes i Göteborg 1972, och är till stor del uppvuxen i den lilla västgötska orten Tidaholm. Som liten älskade hon att rida och vara i naturen. Hon lekte mest med killar och drömde om att ta jägarexamen.

”Men jag fick inte för jag var tjej. Någonstans där blev jag utesluten ur killgemenskapen. Där upplevde jag en första brist hos mig själv. Och en längtan.”

Som ung slukade hon böcker om naturbefolkningar och drömde om att leva i orörd natur. Hon studerade fotografi och dokumentärfilmsregi i New York, Göteborg och Stockholm. Det var först när hon hörde en inspelad vaggvisa från akafolket i en butik i Stockholm som hon be­­stämde sig. Hon ska göra en film om dem, med dem, nära dem.

”Jag ville göra en intim film och dokumentera livet i dess djupaste bemärkelse – med ämnen som kärlek, liv och död. Det krävde att jag hade deras förtroende. Då fanns det ingen annan väg att gå än att leva länge med dem och dela deras vardag”, säger Linda Västrik när jag träffar henne på ett kafé i Stockholm.

Därför hamnar hon i Kameruns huvudstad Yaoundé, det enda möjliga sättet att ta sig ut i regnskogen.

Efter fyra månaders slit för att få tiotals olika tillstånd kommer hon till slut iväg. Hon kan inte det lokala språket. Hon vet inte hur hon ska skaffa mat. Och ingen vet att hon kommer.

”Jag ville inte studera eller skriva om dem som antropologer gör. Jag ville lära mig leva med dem i deras samhälle.”

Den första ur akafolket som hon träffar är Endosa. Han står mitt ute i regnskogen och er­­­bjuder henne en avokado att äta. Hon får följa med honom till hans familj.

”Varje dag med aka var ett äventyr. Det hände något oväntat hela tiden. Naturen är så levande där.”

Men rutinerna var annorlunda. Morgnarna börjar med att alla reder ut sina konflikter. Hon hör par ligga i sängen och gräla i sina hyddor. När de har blivit riktigt uppretade började dagens första samling – massana.

Hela gruppen sätter sig i en ring. En i taget talar ut och lättar sitt hjärta.

Alla typer av problem tas upp. Någon är arg på att partnern som luktar illa har legat och kramats hela natten. En annan är besviken på att han ensam har fått bära all ved. En tredje är besviken på några som är otrogna. Personen som är talman räknar ofta ut vilket som är det största problemet i gruppen. Sedan kallar han in en ande, alla sjunger tillsammans och så är problemet utagerat.

”Jag tror att det dagliga mötet var en av nycklarna till det. Man tog ansvar för sina egna känslor. Om man berättar vad som stör en, utifrån sitt eget perspektiv, då väcker det inte mer aggression, i stället får man medlidande.”

Linda Västrik använder morgonmötet på sitt sätt:

”Jag pratade ofta om min hemlängtan och grät en skvätt. Då satt de och hummade och höll med. Efteråt kom någon fram och gav mig en kram. Trots att jag pratat på svenska och de inte hade förstått vad jag sagt.”

Linda Västrik är tvungen att släppa kontrollen för att leva fullt ut som en aka, en utmaning för en regissör och arbetsledare.

”Jag levde i tron att jag hade koll på läget. Att acceptera att jag inte hade det var svårt. För att överleva där var jag tvungen att följa, och att härma.”

Hon minns särskilt ett tillfälle då det blev tydligt att hon inte kunde överleva själv i regnskogen. Efter en lång vandring med akafolket slår de läger vid en flod. Linda Västrik sätter upp sitt tält vid strandkanten. Akafolket slår läger en bit bort, i ett buskage.

”Jag tänkte ’ni är ju dumma i huvudet som bor där borta i skabbiga skogen, när ni kan sova här vid strandkanten och ta ett bad på morgonen’.”

När hon vaknar nästa dag står två personer utanför tältet och iakttar henne med stort intresse.

”Jag tog det personligt och ­undrade vad de glodde på, jag blev jättestörd.”

När de kommer tillbaka en månad senare får hon förklaringen. En stor krokodil ligger och vilar på samma plats där hon tidigare hade satt upp sitt tält.

”Jag blev arg, frågade varför de inte hade varnat mig. De svarade att de trodde att jag hade något trick för att komma överens med krokodilen, något som skyddade mig. I deras ögon var det galet att sätta ett tält där.”

Hon lär sig mycket av det effektiva ledar­skapet i byn.

De mest kompetenta inom ett område lär upp dem som inte är lika duktiga. En skicklig jägare tar med sig de sämre jägarna ut på jakt för att öka jaktlyckan. När gruppen kommer hem med ett byte hyllar den skicklige jägaren de sämre jägarna och säger att det var tack vare dem som han lyckades. Linda Västrik, skolad i västerländskt prestationstänk, begriper inte.

”Jag försökte få följa med ut och jaga genom att smickra de duktiga jägarna så att de skulle ta med mig. Men det var helt fel. Hos aka ska man inte sticka ut, då bryter man gemenskapen. Mitt smicker fick motsatt verkan. Då uppstår avundsjuka och det kan bli känslomässig uteslutning om man sticker ut för mycket. De duktiga måste utbilda de svaga.”

Det finns ingen tydlig ledare i stammen. En person sammankallar till möte, de flesta konflikter eller tragedier löses genom dans. Om man inte dansar, får man böta. Man kan bli av med sitt hus eller sina saker om man vägrar ställa upp. Men för Linda Västrik är reglerna lite annorlunda.

”Jag dansade så dåligt att andarna gick hem. Jag blev tillsagd att sätta mig ner. Alla började skratta när jag dansade. Det var självklart jättejobbigt. Då blev jag arg och började gråta. Då skrattade de ännu mer. Men det var bara att acceptera.”

Efter ett år återvänder Linda Västrik till Sverige. Hon börjar det svåra arbetet med att hitta finansiärer till filmen hon vill göra. En okonventionell dokumentärfilm utan berättarröst, där ett ursprungsfolk får berätta om sitt liv på sitt eget språk.

Några finansiärer nappar, men under de 13 år hon arbetar med filmen lever hon ofta utan någon lön. Under en period bor hon i ett hus på landet för att spara pengar. Bönder i trakten kommer förbi och fyller hennes skafferi med potatis och kalvkött. När hon flyttar in till Göteborg ställer familj och vänner upp och betalar hennes hyra.

”Jag har velat lägga ner ett antal gånger eftersom det har varit så hårt. Men vänner och familj har sagt ’du ska göra den här filmen’.”

Till slut lyckas Linda Västrik få ihop pengar till att åka ner med ett filmteam till Kongo.

När hon annonserar efter ljudtekniker och fotografer är hon tydlig med hur hårt arbetet kommer att vara.

”Sova på jordgolv. Garanterat bli sjuk i malaria. Världens ormtätaste skog, där åttio procent av ormarna har dödligt gift. 900 000 hektar väglös träskdjungel.”

Hon beskriver också hur hennes ledarskap kommer att vara.

”De var tvungna att lyda mig i extrema situationer. Även om jag tog fel beslut, så var de tvungna att göra som jag gjorde. Om man står i en livshotande situation får man inte skapa kaos. Det triggar bara mer kaos. Därför är det bättre att fatta ett felaktigt beslut och gå tillsammans som en grupp. Då får jag tid på mig att fatta ett nytt beslut, som blir rätt.”

I regnskogen uppstår ändå slit­ningar. Linda Västrik förstår inte varför hennes medarbetare inte orkar följa med på de långa vandringar det nomadiska akafolket drar ut på. Luftfuktigheten är hundra procent. Det finns inga stigar. Temperaturen är nära 40 grader. Dessutom har teamet med sig utrustning på två ton som kräver 60 navigatörer och bärare vid förflyttningar. Redan efter första turen ger hennes medarbetare upp. Linda Västrik blir arg över deras svaghet.

”De vägrade. De var inte klena, men de orkade inte mer. Jag var enormt besviken. Jag kom inte över det på hela inspelningen. Det lös om mig att jag tyckte att det var deras fel att filmen blev dålig. Men jag hade förväntat mig det omöjliga, vilket var fel av mig.”

Linda Västrik är öppen med att hon inte var någon idealisk ledare under inspelningstiden. Hon ville dela allt med akafolket. Något som hennes medarbetare inte alltid klarade av.

”När vi skulle äta fick jag fick ofta en tallrik med något som var brunt, kladdigt och alldeles smutsigt. Jag tänkte ofta ’det här är en garanterad diarré i morgon’. Men att jag fick mat av dem, betydde att jag var in­­kluderad. Jag ville äta så hela tiden. Men det vågade inte mitt team. Så då övergav jag dem i nästan alla matsituationer. Det gjorde att de kände sig ensamma och ännu mer rädda.”

Hennes medarbetare bröt emellanåt ihop av den fysiska och psykiska pressen. De grät och sökte tröst hos Linda Västrik.

”Men jag är en usel mamma för vuxna människor. Jag tyckte det var jättejobbigt när de blev rädda för saker, eller om de behövde mig känslomässigt. Jag orkade inte med det. Jag tror att jag har större kapacitet i dag att känna igen sådana känslor. Men jag skulle inte göra annorlunda. Även i dag skulle jag ha låtit dem äta själva.”

I dag har hon bara nära kontakt med en av de tre medlemmarna i filmteamet från den inspelningen. En annan har hon ytlig kontakt med, den tredje vill inte prata med henne överhuvudtaget.

”Det är en del av att ha det ytter­sta ansvaret att folk tycker illa om en. Ibland kommer personer att hata mig.”

Sedan ledarskapshaveriet i djungeln har Linda Västrik lärt sig mer om sina brister som chef. Hon tycker att hon är bättre på att välja medarbetare som kompletterar hennes svaga sidor. Men hon tycker att det kan komma något positivt i att före detta medarbetare säger negativa saker om henne.

”När någon i sin ilska och frustration snackar skit för att avlasta sig, då kommer han eller hon att sprida budskapet om hur jag fungerar. Då kommer personer som jag kan ha potentiella bråk med att dra sig undan från mig. På det sättet hjälper skitsnacket mig att hitta personer som verkligen fungerar med mig.”

Efter tretton års slit med filmen De dansande andarnas skog får den till slut biopremiär i höst. I efterhand inser hon att filmen inte blev som hon tänkt sig, men att resultatet är mycket bättre än det negativa scenario hon hade framför sig när hon i frustration stod och skällde ut sina medarbetare i regnskogen.

”När jag tittar tillbaka på vad mitt team har gjort, så tycker jag att de har jobbat skitbra. Nu när jag vet mer om vilka människor de är, så förstår jag att de har gått på sitt max.”

Hon tycker att arbetet med filmen har gett henne ett bättre självförtroende som ledare.

”Jag är ingen klassisk ledare. Jag är en chef som börjar gråta. Jag är självcentrerad. Jag blir rädd. Jag gör massor med sådana saker.”