Leder du entreprenörer eller sjöpungar?

I vår är det dags för min yngste son att välja gymnasium. Eftersom det är ett så betydelsefullt val besöker vi otaliga öppna hus för att få ett bra beslutsunderlag. Men det är inte lätt eftersom de flesta presentationer är till förväxling lika i sin strävan efter perfekt balans mellan en tydlig usp och full pott på behörighetskraven. De påminner slående om tonåringens existentiella dilemma: önskan att både vilja sticka ut och ligga lågt.

Ett ord återkommer påfallande ofta i skolornas självbeskrivning och det är ”entreprenöriell”. Det är ett omöjligt ord att försöka uttala snabbt, så det kanske är därför som skolledarna säger det sakta och med sådant eftertryck. Det är ett ord som förstås härleds ur de positiva egenskaper som tillskrivs en entreprenör – att se möjligheter, ta initiativ och att omsätta idéer till handling. Det ”entreprenöriella lärandet” ska stimulera nyfikenhet, självtillit, kreativitet och modet att ta risker. Och det är väl bra. Men när också rektorn på den tredje skolan vi besöker stolt deklarerar att de tillämpar ”entreprenöriellt lärande”, känner jag hur ett truligt motstånd mobiliseras inom mig.

Det där med entreprenöriell passar så väl i vår tid, där idealen är att vara flexibel, förändringsbenägen och framåt, ständigt redo att förnya sig.

Men alla i en organisation kan ju inte vara entreprenörer. I varje fall inte samtidigt. Jag har stött på besjälade entrepre­nörer som inte lyckats med steget från nybyggarandans ledarskap till nästa nivå. Då har nyrekryterade, kompetenta mellanchefer dött kvävningsdöden för att eldsjälen tagit allt syre.

Ledarskap som förvaltar och fördjupar håller på att hamna i skymundan. Det är inte alls lika sexigt i en tid som älskar snabba resultat och kvartalsrapporter. Var det Brecht som sa att ”brådska är namnet på den vind som river byggnadsställningar”?

En gång för länge sedan läste jag en artikel om ett litet djur som heter sjöpung och som lever i havet. Den har en hjärna, en liten, men ändå. Sin hjärna använder sjöpungen för att välja ut en korall att sätta sig fast på. Det första den gör när den gjort sitt val är att svälja sin hjärna, för den behöver den inte mer eftersom den ska sitta på den där korallen resten av sitt liv.

Den här artikeln stod inte i en marinbiologisk tidskrift utan i en tidning om affärslivet. Artikelförfattarens poäng var att människor som får en tillsvidareanställning gör precis som sjöpungen.

Det tycker inte jag. Det är nog inte för att medarbetarna äter upp sina hjärnor som idéer och initiativ saknas i många organisationer. Däremot tror jag att vi behöver mer kunskap om hur vi bygger strukturer där de efterfrågade kreativa och nyfikna medarbetarna får både avstamp och utrymme.

Men bilden av sjöpungen har fastnat i mitt minne. Jag tänker att det är väl helt okej för en genomtänkt sjöpung. Men tänk om man är en impulsiv sjöpung som hakar fast vid första bästa korall. Så hemskt om den sista tanke man får innan hjärnan försvinner ner i halsen är: ”Vänta lite, det här känns inte alls bra!”

Det är sådant jag sitter och tänker på där i aulan, när jag borde koncentrera mig på rektorns information inför ett av min sons kanske mest avgörande karriärval.