Länge leve nörden        

KAN EN VD vara förälskad i en järnväg? 

”Otto Nilsson kan”, konstaterar Fredrik Kullberg i sitt finstämda reportage om chefen för Inlandsbanan, den lika delar sömniga som samhällskritiska järnvägen mellan Mora och Gällivare. 

Inlandsbanan har dömts ut, ifrågasatts och hotats av nedläggning sedan invigningen för snart 90 år sedan. Ändå stod den pall, hösten 2025, när skyfallen i Västernorrland satte tågbanor ur spel och godsvagnarna låg som plockepinn i granskogen.

Tack vare besjälade chefer som Otto Nilsson kunde samhällskritisk trafik ledas om och nå sina mål.

I takt med att omvärldsläget försämrats har ironiskt nog den eftersatta och oelektrifierade järnvägen väckt intresse hos både Försvarsmakten och amerikanska generaler. 

Det finns en tydlig ledarskapslektion att lära här. Om engagemang. Om hur nördiga special-intressen kan bli en ostoppbar drivkraft.  

Vi använder ofta ordet passion felaktigt. I ordets ursprungliga betydelse handlar det varken om överväldigande känslor eller svettiga begär, utan om viljan att lida för det du älskar. Med biblisk betoning på att lida.  

Vi ser det om och om igen. Chefer som drivs av en stark personlig övertygelse, som är uthålliga och kämpar i motstånd mot oddsen, marknaden och/eller hela jäkla konjunkturen, lyckas skapa äkta engagemang hos sina medarbetare.  

Den amerikanska ledarskapsgurun John C. Maxwell ser ut som en åldrad Ken-docka och har fler floskler under bältet än jag kan räkna till. Men hans tankar om passion är intressanta.

Maxwell menar att chefens passion utgör emotionellt bränsle för teamet: Det skapar energi och tempo – och ger ledare ”moraliskt tillstånd” att kräva mer av sina medarbetare. Med andra ord: Engagemang trumfar formella roller och påklistrad status, varje arbetsdag i veckan. 

Jag har alltid varit en nörd.

Under hela mitt liv har jag gång efter annan snöat in på de mest märkliga ämnen: Kaktusar, 90-talshiphop, naturvin, beatpoeter, eremitstugor, surdeg, Malmö FF, napolitansk pizza, kanadensisk utrikespolitik, Keith Jarretts Köln-konsert.

I snart 15 år har jag dessutom haft ynnesten att arbeta med den ädla konsten att få människor att nå gemensamt uppsatta mål: Ledarskap. Ett fascinerande hantverk, som under åren vuxit till en passion. En entusiasm som förhoppningsvis smittar av sig. 

”Det behövs nog en speciell förmåga som jag troligtvis har”, funderar den outtröttlige Otto Nilsson i slutet av Chefs reportage: ”Nämligen förmågan att vara visionär och realist samtidigt. Det finns vissa saker med Inlandsbanan som inte riktigt går att ta på, som kräver något utöver det vanliga rationella chefstänket och att du åtminstone till en del är lika känslomässigt
engagerad som jag.” 

Med en vd som Otto Nilsson kan Inlandsbanan garanterat stå pall i 90 år till. 

Calle Fleur, chefredaktör