Vilken chef blir du när zombierna anfaller?

Zombier har övertagit världen. En liten grupp militärer och forskare håller sig undan i en isolerad bunker. Nu försöker de hitta ett sätt att kontrollera de människoätande zombierna och få de döda att stanna i sina gravar.

Det är grundhistorien i Day of the dead, en kultförklarad skräckfilm från 1985 som blivit föremål för en unik forskningsstudie där huvudpersonerna granskas ur ett ledarskapsperspektiv.

Forskarna som utfört studien, professorn i företagsekonomi Markus Hällgren vid Umeå universitet samt professor emeritus i organisationsvetenskap, David Buchanan vid Cranfielduniversitetet i Storbritannien, inser förstås att händelseförloppet i zombiefilmen inte är någon exakt bild av verkligheten. Vilket är en del av poängen:

”Det är knappast på grund av några realistiska skildringar av vardagslivet som filmen är intressant som forskningsobjekt. Utan för att den utmanar våra föreställningar, och tillåter oss att från en säker utsiktsplats studera en omfattande och komplicerad kontext där rollfigurerna ställs inför mängder av ledarskapsproblem”, säger Markus Hällgren och tillägger att den här typen av så kallade proxystudier blivit en allt vanligare källa till inspiration och nya idéer i forskningsvärlden.

Den fantasifulla handlingen till trots finns en hel del i zombiefilmen som går att applicera på verkligt ledarskap. Likt rollfigurerna i bunkern riskerar nämligen nästan alla organisationer och ledare att plötsligt och utan förvarning hamna i en allvarlig kris, påpekar forskarna i studien som publicerats i vetenskapliga tidskriften Management Learning.

Om inte på grund av zombier så till följd av svåra olyckor, terrordåd, cyberattacker, extrema väderhändelser och liknande. Situationer där kompetent ledarskap ofta är en fråga om liv och död. En lärdom från Day of the dead är att den mest lämpade krisledaren kan vara någon helt annan än man i förstone föreställer sig, förklarar Markus Hällgren.

”Ett gott ledarskap i krislägen handlar till stor del om förmågan att anpassa sig till den yttre miljön, lyssna på medarbetarna och förstå hur gruppdynamiken förändrar sig. I filmen ser vi hur allt detta fallerar, vilket hotar gruppens överlevnad”, säger han.

Zombiefilmen börjar med att forskaren Sarah Bowman försöker få kontroll över situationen. Hennes ledarskap utmanas av tre soldater som anser sig ha större kunskaper i krishantering vilket gör Bowman allt mer aggressiv. Resultatet blir ett ledarskapsvakuum med stress, oro och uruselt samarbete.

I nästa fas är det armékaptenen Rhodes som tar kommandot och åtminstone delvis får bunkergängets förtroende att arbeta fram en lösning i kampen mot zombierna. Trots sin formella befälsgrad och en mängd typiska extremfallsledaregenskaper – fasthet, beslutsamhet och en vilja att agera snabbt – går det inte särskilt bra.

”Anledningen är att han inte förstår gruppens behov. Rhodes saknar flera av de egenskaper som enligt forskningen visat sig vara värdefulla för ett effektivt ledarskap i extrema situationer: Förmågan att hantera osäkerhet, realism, fallenhet att inspirera, upprätthållandet av goda relationer och även humor. I praktiken är det ett dysfunktionellt ledarskap han uppvisar”, säger Markus Hällgren.

I sin strävan att upprätthålla auktoriteten förfaller Rhodes i ilska, hotelser och våld, vilket bidrar till att en av honom initierad zombiejakt spårar ur. Medarbetare som inte vill lyda order avrättas. Kort sagt: kaos.

”Rhodes beter sig just som man inte bör göra i ett krisläge, med auktoritära beslut som inte på något sätt vägs upp av empati, respekt eller samarbetsvilja. Det är ett obalanserat krisledarskap som i onödan sätter människoliv på spel”, säger Markus Hällgren.

Ur kaoset uppstår så en självstyrande grupp på tre personer. Någon tydlig ledare finns inte, men tack vare gott samarbete, öppenhet för idéer och medlemmarnas respektive expertkunskaper i vetenskap, krigföring och helikopterkörning lyckas gruppen ändå bekämpa zombierna och åtminstone tillfälligt försätta sig i säkerhet. Om det sättet att jobba i högre grad präglat händelseförloppet skulle zombiekrisen sannolikt fått en lyckligare utgång, även om det lett till en mindre spännande film.

”Exemplet visar hur den som innehar det formella ledarskapet kan behöva ta ett steg tillbaka i en krissituation, fördela ansvaret till dem längre ner i kedjan, erkänna att man inte behärskar allt och ge medarbetare med specifika expertkunskaper stort förtroende att lösa situationen.”

”I princip all forskning visar också att en hållbar krisorganisation bör fördela ansvaret på det viset, till dem som befinner sig närmast krisen som sådan. Det kräver en hel del ödmjukhet från ledarna överst i hierarkin, och att toppcheferna verkligen lyssnar på sina medarbetare.”

Hur lätt är det i en extremt pressad situation?

”Det är nog långt ifrån lätt – men det går att träna på. Om man inte utvecklar krisledarskapet när det råder normalläge, hur ska man förvänta sig att det fungerar när det blir kris? Att det bästa krisledarskapet inte nödvändigtvis finns koncentrerat i en enda person, utan utgörs av de kombinerade egenskaperna hos flera olika medarbetare, är något som rätt tydligt illustreras i Day of the dead”, säger Markus Hällgren.