Konsten att få sparken

Efter nästan 23 år som chef hände det. Jag fick sparken. Jag vet att några för­virrade rubriksättare hävdat att det samma hände på Svenska Spel, men det stämmer inte. Där bestämde jag mig för att ta min Mats ur skolan efter att min och regeringens syn på hur Svenska Spel skulle utvecklas inte gick hand i hand.

Sparken, det där jobbiga ordet som till en del är synonymt med misslyckande och förlust. Hur känns det då? Jag vet inte hur många som har frågat, de flesta med lite skräckblandad förtjusning.
Svårt att svara på, hur det känns. Jag tror att det mycket beror på vilket perspektiv man har till sig själv, till sitt jobb och hur man ser på sin egen prestation – och vad de som betyder något faktiskt tycker om det sistnämnda.

Om hela ens identitet bygger på jobbet och att man är hög chef, då blir det naturligtvis jobbigt. Märker man dessutom att personalen garvar och gör high five när man går ut med sin låda, då är det säkert vedervärdigt. 

Men om man som jag vet med sig att man gjort sitt yttersta och att det uppskattats av dem som man har jobbat med, då kan man gå hem med högburet huvud. Och om man dessutom inser att man är lyckligt lottad som har tre friska och underbara barn och en kärleksfull fru, ja då är det inte speciellt svårt att gå vidare.

Samtidigt är det viktigt att rannsaka sig själv.
Fanns det saker jag kunde ha gjort annorlunda? Absolut.
Satte jag mig själv eller bolaget i första rummet? Bolaget.

Är jag en bättre chef i dag än när jag började? Definitivt bättre i dag.
Skulle jag inte vilja ha slutfört det som vi var på väg att skapa? Jo, desperat mycket.
Har jag lärt mig något? Ja, massvis.

Så är det ändå inte ett misslyckande? Jo, det är klart att det är.
Och så den avgörande frågan: Finns det ingen jag kan skylla på? Nej, jag har haft fantastiska medarbetare runt mig.  

Att vara chef handlar till mångt och mycket om att fatta rätt beslut. Tyvärr blir det inte alltid så och ett av skälen är ofta att rädslan att förlora (och därmed framstå som klantig) nästan alltid är större än glädjen att vinna eller att göra det rätta.

Ett närliggande exempel är HQ Bank. Hur kunde en samling ärliga – för det tror jag att de är – och begåvade personer – det vet jag att de är – låta en hel bank gå under? Jag tror att en stor del av svaret ligger i ett mänskligt beteende som vi sett upprepas gång efter gång, ibland med katastrofala följder: Oviljan att ta en förlust.

Så när någon ställer sig frågan: Såg man inte vart det var på väg på HQ? Jo, det gjorde man förmodligen, men tyvärr är den mänskliga reaktionen ofta: »Va, flera miljoner i förlust om vi stänger ner nu. Det kan vi inte ta, det skulle sänka kursen. Vi måste lösa det här i stället.«

Ofta genom att satsa ännu fler miljoner, för att vid nästa kvartal se ett ännu större minus. Och så rullar det på tills hålet är så stort att man trillar ner i det. Det händer hela tiden. Därför är förmågan att »kill your darlings« och ta smällen tidigt en av de viktigaste egenskaperna en chef kan ha.

Skulle jag ha stoppat några av projekten på Eniro ­tidigare?Ja, men det handlar om att hitta en balans. Den här gången mellan att våga testa och att våga låta bli. För rädslan att förlora får aldrig bli större än viljan att göra något överhuvudtaget. Då blir det lätt som kineserna säger; den som väntar på nästa steg blir ofta stående på ett ben – och även det kan man få sparken för …