Köp inte coachen i säcken

”Att företag och organisationer bara betalar fakturan utan att veta vad de beställer eller vad resultatet blir är knappast ekonomiskt försvarbart, säger Tina Eriksson, doktor i organisationspsykologi, med specialinriktning på ledarskap och chefscoachning.

Hon har intervjuat sammanlagt 85 företrädare för svenskt näringsliv, offentlig sektor och konsult- och coachföretag.

Men det finns coacher som är certifierade.

EMCC och ICF är båda internationella organisationer som ackrediterar utbildningar och certifierar coacher.

I EMCC:s certifieringsprocess måste man noggrant redovisa sin utbildning, kunskap och erfarenheten av att utöva cochning för att bli certifierad. Man ska dessutom ha gått i handledning hos en erfaren certifierad coach eller handledare, enligt Po Lindvall. Han är Master Practitioner Coach, fil mag, forskare, författare och ordförande i svenska EMCC, samt vice president research i EMCC:s executive board.

ICF har tre nivåer för certifiering och EMCC fyra, där den lägsta nivån inte kvalificerar för coachning av andra, utan riktar sig till chefer som vill utveckla ett coachande ledarskap.

”För coaching på executiv nivå krävs kvalificerad coachutbildning på högre nivå, helst motsvarande en MBA och flera års praktik”, säger Po Lindvall.

Enligt Tina Erikssons undersökning är det ovanligt att man sätter mål, följer upp eller utvärderar resultatet. I stället överlämnar man ofta åt coachen och medarbetaren att bestämma upplägg och innehåll.

”Skriftliga kontrakt om innehållet i coachningen förekommer i stort sett inte”, säger hon.

EMCC och ICF rekommenderar sina certifierade coacher att göra upp kontrakt.

”Man ska alltid formulera ett kontrakt som talar om vad man ska åstadkomma, hur ofta och hur länge cochningen ska pågå och vad den kostar”, säger Po Lindvall.

Tina Eriksson konstaterar att även om den som betalar fakturan förväntar sig att coachningen ska ha en tydlig koppling till yrkesroll och verksamhet, så uttalas det inte alltid.

”Den som ska coachas saknar ofta tidigare erfarenhet och litar på coachen. Då blir det i praktiken coachen som styr.”

Att skilja på olika sorters coachning är också viktigt, till exempel chefscoachning och livscoachning.

”Livscoachning kan ge mycket. Men det ska vara tydligt vad syftet är. Coachningen kan då komma att kretsa mest kring individens privatliv. Man hamnar i gränslandet till terapi”, säger Tina Eriksson.

Po Lindvall menar att många ledarutvecklingsprogram fokuserar på självinsikt, att förstå hur man själv fungerar.

”Men man får ingen hjälp, inga metoder för att kunna utveckla sitt ledarskap. En viktig del i coachning är att chefen tränar på att ställa bättre, mer adekvata frågor och träna upp färdigheten i att hantera olika situationer i ledarskapet.”

Han poängterar också att coachningens omfattning ska regleras, både hur ofta och hur många gånger man ska träffas.

Coachmarknaden i Sverige är i dag helt oreglerad och vem som helst kan kalla sig coach. Man kan kalla sig coach och ha en mycket kort utbildning och helt sakna kunskap om de specifika behov och förutsättningar som finns i det sammanhang coachningen ska ske, till exempel i företagsvärlden, menar Tina Eriksson.

Men nya krav är på väg.

”I framtiden kommer man inte att kunna kalla sig executive coach utan certifiering”, tror Po Lindvall.

Enligt Tina Eriksson är det de minsta företagen bäst på att köpa in coachtjänster, företag som består av en eller ett par personer.

”De är mycket klara över vad coachingen ska tillföra, prismedvetna och handlingsinriktade. De sätter affären i fokus”.