Kerstin Brunnberg: Framtiden är här och nu

Jag var på ett seminarium om framtiden häromdagen. En ung och erfaren politiker på absoluta toppnivån var en av talarna. Hon såg tre trender – jag tog ett hårdare tag om min analoga penna (och skämdes för att jag var så gammaldags).

Hon nämnde först globaliseringen. Okej, det behövde jag inte skriva, det vet vi. Sedan nämnde hon urbaniseringen. Okej, igen. Men nu kommer det: den tredje var digitaliseringen. Jag tänkte räcka upp handen och fråga om den fjärde kunde vara bilismen.

Jag blev lite besviken. På ett framtidsseminarium i ett ansett sammanhang talade man om vikten av bostadsbyggande, bättre kommunikationer och mötesplatser och förstås att allt fler äldre blir just äldre och så om behovet av innovationer. Är det verkligen framtiden? Var det inte i själva verket en omvärldsbild just av nuet?

Men det är kanske inte så himla lätt att tala om framtiden när det finns problem att lösa nu. Eller helt enkelt tänka som en av filmbröderna Warner som när stumfilmen gick som tåget lär ha yttrat: ”Vem i helvete vill höra skådespelarna tala?” Det vill säga sticka huvudet i sanden.

Fantastiskt uttryck förresten – att gå som tåget. När gick de, frågar man sig?  Men det är kanske därför att tågen en gång gick så bra som de inte går i dag. Någon tog inte tillfället i akt att just då ägna tiden åt att tåg kanske var en framtidsbransch.

Som alla andra chefer har jag varit besatt av att verksamheten skulle vara relevant och viktig i framtiden. Frågan är bara hur man organiserar sig för att ta ansvar för både dagen och morgondagen.

Vi brukar ju samlas för att höra konsulter tala om vad som väntar. Eller sortera in framtidsfrågorna i en avdelning som man kan avkräva svar när man själv inte har en susning.

Sedan efter ett tag ska du ställa de smarta frågorna – och få lösningarna och finna att de inte sysslat med de frågor du ville så du fick inte rätt svar. Helt enkelt därför att du vältrade över det hela på någon annan än dig själv.

För framtiden är egentligen just din fråga, kanske inte att ge lösningen men att ställa de rätta frågorna, för det kan du som chef inte lämna över till någon annan.

För frågorna är egentligen lika viktiga som svaren och de kommer bara om du upprätthåller din vetgirighet, en girighet som är både lönsam och positiv.

Det som imponerat på mig genom åren är de smarta, begåvade människor i min egen organisation eller människor inom helt andra områden som haft det gemensamt att de varit hängivet intresserade av att lösa en specifik fråga – inte att förändra världen. De har oftast stått mitt i det dagliga, men ständigt prövat sig fram och velat veta vad som händer om man skulle göra på ett annat sätt. Därför att utveckling så ofta är just att tråckla ihop dagen med framtiden, att låta det bli som ett kugghjul.

Men vem kan bedöma framtiden? När det skrevs om Wordfeud hade de flesta redan börjat spela något annat.

En som vet att det inte är så lätt är Henrik Höjer som i Svenska Dagbladet skriver om en framtidsstudie från 60-talet som skulle se 30 år framåt. Då skulle datorn göra personalchefen överflödig, vi skulle gå på rullande trottoarer, en robotslav sköter hushållet och med injektioner ökar man sin IQ och förbättrar sitt minne. Engångskläder avskaffar behovet att tvätta kläder. Motorvägarna är eluppvärmda, trafiken automatstyrd och bilarna farandes i ett elektroniskt system så att föraren kan läsa eller sova.