”Jag säger ja till alla idéer”

Dina programledare Erik Haag och Lotta Lundberg har ätit skärp, tvingat in sig i korsetter och blivit berusade på bästa sändningstid. Hur får du dem att gå med på det?
”Det är inget besvär, för de är så nyfikna, glada och positiva. Men vi har ett heligt kontrakt: de ger mig sina kroppar och en bruttoversion av sig själva. Jag lovar att ge ut en nettoversion av det i tv. Ingen människa klarar av att vara bra hela tiden. Vårt kontrakt är att de vågar göra och ge allt, om jag ansvarar för att klippa ut en bra version av dem.”

Hur får du dem att lita på dig?
”De säger att de är väldigt trygga i inspelningssituationen. Jag tror att det beror på att vi har roligt. Även när det är jättestressigt, vi spelar in något varje timme från måndag till fredag, finns det en känsla av lugn.”

Vad gör du för att skapa det lugnet?
”Ibland låtsas jag att jag har kontroll när jag inte har det. Ibland är jag väldigt transparent med att jag inte har kontroll. Då får vi hitta på något tillsammans. Men jag tror att de litar stenhårt på att det kommer att bli bra i slutändan.”

Var kommer den tilliten ifrån, att de vågar testa nytt?
”Vi gillar ju varandra, respekterar varandras insatser och är imponerade av varandra. Och vi har inte en uppdelning i att de framför scenerna och jag filmar. Jag ropar saker till dem hela tiden. Det är nästan som en dialog, där allt jag säger är bortklippt. Jag pratar till dem och kastar repliker till dem. Ibland funkar det och ibland funkar det inte. Det är nästan som att vi är tre framför kameran fast jag varken hörs eller syns efter klippningen.”

De andra som är med i teamet, jag har hört att de jobbar väldigt hårt. Det är långa dagar, och de sover ibland lite för lite. Hur får du dem att offra sig?
”Jag tror inte att de känner det som ett offer. Jag tror att de känner att de bidrar. Att göra Historieätarna är som att skapa en stor balett. Vi har vårt schema, klockan 13 kan det stå ’Middag med författare Henrik Berggren’. Då är bordet dukat, allt är fixat, maten är klar. Folk har bara jobbat fram det. Eftersom alla får väldigt mycket ansvar, som jag inte kontrollerar, måste alla i teamet skärpa sig och göra så att det där bordet är färdigt klockan ett. Även om det ibland blir väldigt sena kvällar, så tror jag att alla känner hur viktiga de är och hur mycket de bidrar.”

Hur får man alla att känna sig viktiga?
”Alla ÄR ju viktiga. Det gäller att SE dem. Att se att personen som kör bilen. Att se praktikanter som är otroligt värdefulla för produktionen. Att se dem som kommer med maten till oss i teamet. Och säga, ’Tack! Vilken god lunch vi fick’. Alla behövs ju. Det finns ingen på en inspelning som inte behövs.”

Hinner du med att se alla?
”Det är inte jobbigt. Det kan låta flummigt, men jag kan känna att det lyser en liten färg om en person som inte har blivit sedd. Vi har väldigt vänliga inspelningar. Varje morgon säger alla hej med en kram. Varje dag under inspelning startar vi med ett morgonmöte där vi pratar om vad som kommer att hända under dagen. Då vet alla vad som är på tapeten. En inspelning är väldigt uppdelad i ansvarsområden. Om en sak faller beror det på att just den människan inte har gjort sitt jobb. Och det vill man ju inte. Alla gör sitt jobb, och det gör att hela baletten fungerar.”

Hur blir du när det faller?
”Jag kan bli ganska sträng. På en inspelning för ett tag sedan sa jag sa ´ni ska inte börja klockan 13 om det står i schemat att vi ska spela in klockan 13. Det ska vara klart klockan 13. Och jag kan säga det väldigt tydligt.”

Jag har hört att du är bestämd?
”Tydlig. Jag tror att jag är tydlig. Och vid nästa inspelning var hela scenen färdig klockan 13. Jag behöver aldrig tjata.”

Hur gör du när du rekryterar?
”Jag brukar gå på att det ska kännas bra. Jag brukar tänka: först ”vem” sedan ”vad”. Först gäller det att hitta bra människor. Jag brukar ställa mig frågan: vill jag träffa den här människan vid kaffeautomaten varje morgon? Det känner jag ganska ofta att jag vill. Och därefter, vad skulle hen vara bäst på att göra? I stället för att knö in en människa i arbetsuppgifter, kan man först titta på människan och sedan skräddarsy arbetsuppgifterna.”

Hur kommer man dit som chef, att man vågar bejaka den spontana sidan hos sig själv?
”Jag vet inte hur man gör på något annat sätt. Jag gick en chefskurs en gång, den enda jag gått på, och fick lära mig att ’ säg alltid nej, då blir medarbetarna glada om de sedan får ett ja’. Men jag säger ja till nästan alla idéer. Jag tror att jag överhuvudtaget är enorm ja-sägare.”

Vad är fördelarna med att säga ja till alla idéer?
”Det gör att folk spritter av energi och lust.”

Blir de inte besvikna sen då, om du ändrar idén?
”Nej, jag tycker inte det. För de kan ändå känna att det är deras idé. Jag bara modifierar den lite. Jag kan säga: ’Vi gör precis som du föreslår, men vi är inomhus i stället för utomhus’. Det blir kanske en annan idé, men de har varit med och satt igång en process. Alla idéer går ju att göra om till något. Allt går att förädla.”

Finns det något annat som är viktigt för dig när du väljer medarbetare?
”De ska ha någon typ av lyhördhet för gruppen och för uppgiften. När man jobbar med tv modifierar man hela tiden. Tv-produktion är som en deg, som man bakar och formar på olika sätt. Idéer är bra, men genomförande är allt. Att ha en idé är jättebra, men att hålla fast vid den som en galning är inte så värdefullt. Jag tror att man måste våga tänka om.”

Många chefer säger att man måste ha en vision och hålla fast vid den. Tycker inte du det?
”Nej, jag tycker att det är helt ointressant. Jag tycker att man ska ha en vision, som man hela tiden ska förändra. Ta exempelvis tv-programmet Värsta språket. Den ursprungliga idén var att Fredrik Lindström skulle sitta i en svart studio. Men det är väldigt konstigt att göra ett språkprogram där man inte pratar med någon. Så vi ändrade idén, och tog ut honom i verkligheten, till gator och torg. Det skulle vara helt ointressant att hålla fast vid tanken att han skulle sitta i en studio. Man måste se hur det blir som allra bäst.”

Vad vägleder dig när du tar dina beslut?
”Jag vill att innehållet i programmen ska vara både vettigt och roligt.”

Hur mycket tänker du på pengarna?
”Alldeles för lite.” (skratt)

Historieätarna kostade mer att producera än vad som var budgeterat. Varför valde du att ta det beslutet?
”Att göra kvalitets-tv kostar väldigt mycket. Det är kostnader man inte kommer ifrån om man vill göra ett fint hantverk med en skicklig fotograf och begåvad klippare. Vi märkte allt eftersom vi spelade in Historieätarna hur bra det skulle kunna bli. Vi såg potentialen och vågade investera i programmet. Men det var inte ett beslut vi tog första dagen.” 

Hur argumenterade du för ditt beslut?
”Vår vd var väldigt lyhörd för den typen av utveckling. Den som var modig var nog han. Resultatet av det beslutet är att vi har jobb bokade fram till 2016. Jag tycker att man ska hålla budgetar. Jag tycker att min uppgift som producent är att på den utsatta tiden, med de tilldelade pengarna klara uppgiften. Men vi släppte lite på tyglarna för att det var ett pionjärprojekt. Vi hade fruktansvärt roligt och vi kände ’det kommer nog att bli ganska bra’. Vi har aldrig ångrat oss.”

Hur avgör du när det är värt att gå utanför de ekonomiska ramarna?
”Jag känner när vi hakar i något, när vi i en scen har lyckats ta upp ett ämne som är viktigt i tiden, eller när en gestaltning på riktigt bränner till.”

Vad gör att det blir succé?
”En samling egenskaper. Det ska vara både hjärta och hjärna, och både info och tainment. Och det ska innehålla lite kärlek och värme.”

Finns de gånger när du känt dig tveksam under ett projekt, men det har blivit bra till slut?
”Så känner jag alla gånger. Precis varenda gång faktiskt. Jag tror att den tveksamheten är jättebra i en kreativ process. Den infinner sig alltid, och då är inte programmet tillräckligt bra. Då måste man höja sig. Och göra det bättre. Att göra tv är inte att jobba nio till fem. Om jag jobbar på kvällen, då blir det bättre.”

Varför?
”För att jag hinner knåda degen längre. Jag ser vad jag ska ändra. Vi hade klippt någon version av Historieätarna som vi visade upp för en chef på SVT. Hon tittade på versionen och så sa hon ”Det är tråkigt. Jag förstår inte vem som är ciceron. Det är ingen som håller mig i handen. Jag tänkte på annat. Det är inte bra.”

Hur reagerade du?
”Jag kände att jag vill kasta mig ut genom fönstret. Men det är bara att göra om, och göra bättre. Därför tror jag att det är nyttigt att känna ett tvivel och en tveksamhet några gånger under processen. För man måste göra bättre. Man ska känna tvivel. Det blir inte automatiskt bra. Man måste knåda.”

Du pratar mycket om mod. Och du är också frispråkig i ditt sätt att kommunicera?
”Ja, jag är väldigt privat med gruppen och mina medarbetare. Jag kan inleda ett måndagsmöte med att berätta om mitt civilstånd. Jag tror att det öppnar upp för en ganska avspänd stämning om jag kan säga att ’jag har haft en skithelg där jag har bråkat från morgon till kväll’. Det är viktigt att ha någon sorts transparens i sitt känsloliv. Det är värdefullt att erkänna att vi är människor som ska göra de här uppgifterna på jobbet. Vi är inte robotar eller maskiner.”

Finns det gånger då du känner att det blir för mycket?
”Ja, det finns det säkert, men jag kan inte bry mig om det.  Jag säger alltid för mycket. Inte om andra, men om mig själv. Det är ingen strategi, utan det bara bubblar över. Jag visar inte upp en perfekt människa, utan en människa med fläckar. Men som arbetsledare tycker jag att jag bör vara ganska stabil. Och det är jag. Men jag är människa också.”

Var kommer den öppna sidan ifrån?
”Jag tror överhuvudtaget på transparens på en arbetsplats. Jag tror inte på stängda dörrar. Alla här hör nästan allting som är värt att höra. Viskningar, privata möten och stängda dörrar skapar osäkerhet.”

Din mamma har varit chef på hög nivå. Hon grundade bland annat Polarn&Pyret. Vilka råd har du fått av henne?
”Hon har alltid signalerat att det går att förena ett yrkesliv med familj. Man ska känna sig trygg i det och inte ha något dåligt samvete. Jag älskar att vara ledig, jag älskar att vara med mina barn, men jag älskar också att vara på jobbet. Och jag tänker inte skämmas över det. Min mamma har alltid jobbat mycket. Jag blev hämtad sist på dagis och fritids. Jag kände att jag hade det jättebra. Den där ensamtiden, den sista timmen, den var skitmysig på dagis och fritids, för jag fick så mycket egentid med coola fritidspedagoger och förskollärare. Visst jobbar jag mycket i perioder, men när jag är hemma med mina barn jobbar jag ingenting. Åtminstone inte så länge som de är vakna.”

Hur gör du för att få ihop det när du jobbar mycket?
”När vi klippte Historieätarna hade vi kniven på strupen. Vi skulle leverera i takt med att programmet började sändas. Då hittade jag en struktur där jag hämtade på dagis, var med barnen, lade barnen. Klockan 21 kom en barnvakt och så jobbade jag två timmar till. Jag kom hem vid 23. De märkte inte ens att jag varit borta. Men så är det ju i perioder, det är inte så jämt.”

Näst sista frågan: ditt största misstag som chef?
”Jag är lite för impulsiv för mitt eget bästa. Jag är inte den som stannar upp och tänker: vad borde jag säga? Det hände en gång under Landet Brunsås. Vi hade gjort ett jättegulligt inslag där Erik Haag träffar en peruansk familj som tillagar ett marsvin. De pratar om kulturskillnader i relation till mat. Det är ett fantastiskt inslag där han har jätteroligt med dem och de är otroligt varma och fina. Inför sändning fick Aftonbladet lägga ut en minut av inslaget på sin webb-tv. I nätkommentarsfältet blev det så många rasistiska påhopp på den här familjen att de kände sig hotade. SVT valde därför att inte sända inslaget.
Men flera djurrättsorganisationer fick reda på det och fick det hela lite om bakfoten. Jag fick väldigt många arga brev med innebörden ’du dödar djur på bästa sändningsstid’. Det var ju inte alls så det hade gått till. Då tappade jag det helt till slut och svarade ganska rakt till några av de som mejlat med repliken ’herregud, skaffa er lite information innan ni betynger mig med era påhopp’. Just det mejlet gick till ordföranden i Djurens rätt. Mitt svar skickades sedan vidare till Eva Hamilton och chefsjuristen på SVT. Så min lärdom är: svara inte i affekt om du blir påhoppad. Ta det bara lugnt.”
 

Och din största framgång?
”Att produktionerna har blivit så bra som de har blivit. Och att vi på vägen inte har slaktat några människor, utan att vi har gjort det här tillsammans, och att alla i slutändan mår bra och är glada över att ha varit med.”