»Jag vill vara en fri person«

Stina Dabrowski intervjuade Jan Eliasson:

Du kommer från ett arbetarhem i Kålltorp från början?
»Ja, men det var inte stampat jordgolv eller så, det var ett lyckligt hem. Men vi bodde trångt, ett rum och kök.«

Har du lyckats för att någon uppmärksammade dig på vägen?
»Först och främst blev jag sedd av mina föräldrar. Deras ord ringer fortfarande i mina öron.
Varje gång jag blev befordrad brukade pappa säga ’kom ihåg att det är lånta fjädrar’. Men jag har även blivit sedd många gånger på vägen. Sverker Åström och Olof Palme är bara några av de personer som trott på mig.«

När du kom in som chef och utrikesminister på UD 2006, hur mådde personalen då?
»Inte särskilt bra tror jag. När jag blev utrikesminister var UD lite deprimerat. De hade fått så mycket stryk i samband med tsunamihanteringen och det andra var Anna Lindhs död. Jag glömmer inte första dagen när jag gick in i blå salongen på UD och jag fick en jätteapplåd av medarbetarna. Jag hade ju jobbat inom UD tidigare och tror att de tyckte det var skönt att jag var en av dem.«

Varför är du en så bra chef?
»Det är svårt för mig att bedöma. Men jag försöker följa det som kanske låter som klyschor, att se människor och respektera allas lika värde. Medarbetarna ska gå till jobbet med lustfylld energi, de ska nästan studsa på väg till jobbet och då har chefen en jättestor uppgift att skapa den känslan. Men samtidigt måste man vara tuff och ställa krav.«

Är du tuff?
»Jag är mycket för klarspråk. Många tror att diplomati handlar om att vara vag, men det handlar om att vara tydlig. Som chef måste man dock komma ihåg att man alltid har en megafon för munnen. Det man säger förstärks. Därför försöker jag att inte bli arg.«

Har du varit chef på olika sätt på dina olika arbetsplatser, UD och FN till exempel?
»När jag jobbade i Sverige igen, fick jag en väldigt nostalgisk känsla i det arbetsklimatet. Vi är bra på att sätta problemet i centrum. På andra ställen är man ibland bättre på att sätta organisationen i centrum och sedan kommer problemet i andra hand. Här i Sverige är man pragmatisk och det ska man värna om.«

Du har medlat bland annat i Darfur, vad är din styrka som medlare?
»Jag har försökt analysera medling och hittat fyra orsaker till att man lyckas: du måste använda språket väl, du måste lyckas i tajming, du måste ha förståelse för kulturen och du måste förstå vikten av personliga relationer. Men det måste också finnas ett minimum av vilja från parterna att komma till en lösning. Ofta i mina förhandlingar så har parterna också varit rädda. De kan bli avrättade om de kommer hem med en kompromiss. Då måste man utstråla trygghet och ibland sympati som medlare. Och det har varit en väldigt etisk konflikt för mig själv.«

Vad skulle ditt favorituppdrag vara?
»Min absoluta dröm är att hindra ett krig från att bryta ut. Jag tycker att man i dag borde lägga betydligt mer energi och möda på att förebygga kriser. Det finns sju ställen i världen i dag, där man skulle kunna göra ett viktigt jobb.«

Annars skulle väl Israel-Palestina vara något att bita i?
»Bara en riktig masochist skulle ge sig på det …«

Men tycker du inte att du borde ha en tyngre roll i Sverige eller internationellt i dag, du jobbar ju inte längre?
»Nä, men jag har jobbat hela livet. Jag vill också ha lite tid för eftertanke, vara en fri person och kunna säga vad jag vill. Min karriär ligger bakom mig nu. Jag vill lämna stafettpinnen till nästa generation. När de vill lyssna på mig, och vill att jag ska berätta mer, då blir jag väldigt glad.«