»Jag var en katastrof som chef«

Astrid Boisen stänger dörren till sitt rum och slår på den röda »upptaget«-lampan. Det är en ovanlig syn.

Hon brukar ha dörren öppen så att medarbetarna på hennes avdelning på Försäkringskassan kan komma in och bolla svåra ärenden med henne. Eller, ja, bolla och bolla, de brukar ställa en fråga och hon ger dem snabbt det rätta svaret.

Men den här dagen är det annorlunda. En av Astrid Boisens medarbetare har spridit ryktet att hon har tagit ett felaktigt beslut i ett rehabiliteringsärende. Hon vägrar att tro på det.
 »Jag kan inte ha haft fel, det går bara inte«, tänker hon.

Därför öppnar hon akten, går noga igenom alla handlingar och kan efter en stund dra en lätt­nadens suck. Som alltid har hon gjort en korrekt bedömning.
Hon reser sig från stolen och ­sätter kurs mot medarbetarens rum för att överbevisa honom. När hon nästan är framme vid hans rum slår insikten ned som en slägga i hennes huvud:
Vad är det hon försöker bevisa?
Jo, att hon är bäst. Att ingen kan slå hål på hennes bedömningar.

Plötsligt inser hon att hennes lust att överträffa alla andra har skapat ett monster till chef och en dysfunktionell arbetsplats.
»Händelsen fick mig att se att ­jag inte var bäst. I stället var jag världens sämsta chef, en riktig katastrofchef. Jag var en besser­wisser och det framkallade det sämsta hos mina medarbetare. I  efterhand kunde jag se hur de konkurrerade med varandra, de ville visa upp sig och de fjäskade för mig. Allt för att vara mig till lags.«

När detta hände var Astrid Boisen 30 år, nybliven chef på Försäkringskassan i Uddevalla och yngst på avdelningen. Hon ville bevisa för alla att hon hade för­tjänat chefsrollen.
»Jag hade en bild av att chefen skulle vara bäst i klassen. Jag skulle vara gudfadern som alla andra såg upp till, och som man kunde lita på i vått och torrt. Men samtidigt ville jag vara väldigt hygglig, absolut aldrig elak.«

Men där i korridoren, på väg mot medarbetaren som hävdat att hon hade haft fel, insåg Astrid Boisen att hennes syn på ledarskap var en belastning snarare än en tillgång. Detta blev början till en vändpunkt för henne. Hennes strävan efter att alltid vara bäst hade lett till att ingen annan vågade ta några initiativ. De var också livrädda för att göra misstag. Medarbetaren som hon var på väg till hade börjat tapetsera väggarna i sitt kontor med minnesanteckningar från avdelningsmötena, eftersom han var så rädd att göra ett enda avsteg från de direktiv som hon hade gett.

Hur hade det blivit så här? Var­ifrån kom hennes drivkraft att vara världsbäst – i alla kategorier?
Astrid Boisen förklarar det med att hon hade en uppväxt som var ovanlig jämfört med andra barn ­på 1950-talet.

Astrid Boisen är pappas flicka, han var hennes stora förebild. Men hans stora misslyckande lämnade ett starkt minne. 1958, när Astrid bara var elva år, fick pappan sparken från sitt arbete som tjänsteman på Löfbergs Lila i Karlstad.

Familjen slängdes ut på gatan och hennes mormor och morfar i Piteå fick skicka pengar till mat.
De fick tillgång till en sommarstuga utan isolering där de fick bo i några månader. Astrids mamma fick sälja Allers tidningsprenume­rationer per telefon för att de skulle få ekonomin att gå ihop. Inte nog med att pengarna tröt. Familjens umgänge förändrades.

»Min far hade haft ett välbetalt jobb. Han hade kört omkring i en ljusgrön Pontiac på lilla Hammarö där vi bodde. Skadeglädjen över att den stora direktören kunde falla var stor. Jag minns tydligt hur jag dagen innan lekte och hade roligt med mina kamrater. Nästa dag var jag retad och utfryst.«

 Astrid Boisen tror att händelsen har varit avgörande för hur hon hanterat svåra händelser och att det har format hennes ledarskap. Hon drivs av att alltid komma igen, att visa för världen att hon kan och vågar. Det lärde hon sig av sin pappa, som lyckades hämta sig från nederlaget och så småningom avancerade till reklamchef och sedan reklamdirektör för hela Ica.

Pappan var mån om att föra vidare sitt goda självförtroende till barnen. Astrid Boisen fick alltid höra att hon kunde. Men hennes starka tro på sig själv har ibland lett till att andra har hamnat i skuggan av henne.

 Så blev det med medarbetaren som trodde att han hade ertappat henne med att göra fel. Relationen mellan honom och Astrid fungerade till slut så dåligt att hon uppmuntrade honom att söka ett nytt jobb. När en chef ringde för att ta referenser och frågade om det fanns något med medarbetaren som inte var bra svarade Astrid Boisen att det enda negativa var att han hade haft oturen att ha fått henne som chef:
»För någon som inte lyckades prestera lika bra som de andra var det nog ett helsike att ha en sådan som jag som chef.«

Efter några år som projektledare och internkonsult inom Volvokoncernen sökte Astrid Boisen ett nytt chefsjobb på Previa Väst. I rekryteringsprocessen ingick ett DMT (Defense Mechanism Test) som gav Astrid Boisen ännu mer insikt i vad som drev henne.
»Psykologen berättade att jag har en benägenhet att rygga tillbaka i vissa svåra situationer. Det kunde jag inte alls förstå. Min självbild då var att jag var helt orädd och inte backade för en konflikt.«

Psykologen kunde också dra slutsatsen att det hade hänt något i Astrid Boisens liv när hon var barn som hade påverkat henne starkt. Den händelsen var pappans personliga konkurs i slutet av 50-talet. Då hade Astrid Boisen blivit den person som pappan vänt sig till för tröst. I efterhand kunde hon nu se att hon i familjerelationer var medlaren som ville vårda. På jobbet däremot var hon den tuffa ledaren som inte accepterade en under­målig prestation.

 På Previa kom hennes oräddhet till stor nytta. Hon hade stor press på sig, eftersom statsbidragen till företagshälsovård nyligen hade tagits bort och bolaget var tvunget att gå runt för egen maskin. Astrid Boisen började mäta hur mycket av varje anställds arbetstid som var debiterbar tid. På den tiden, i en verksamhet som tidigare finansierats av bidrag, var det ovanligt.

Det var inte bara medarbetarna som fick känna av hennes tuffa in­ställning till resultat och prestation.
»Jag gjorde även misstaget att ta på mig för mycket.«
Det ledde till att hon jobbade kvällar och helger. På nätterna låg hon vaken och bearbetade jobbfrågor. Hennes make hade börjat tröttna på att hon nästan aldrig var hemma. Jobbet fick sätta agendan, även för hennes umgänge. Det blev tydligt i samband med en fest den hösten, tillsammans med bästa vännerna i Bohuslän. Några dagar innan insåg hon att det var omöjligt att åka med dit på fredagskvällen. Först var hon tvungen att jobba ikapp inför nästa vecka.
På lördagen åkte hon därför som så ofta in till kontoret. Hon ringde maken och meddelade att hon skulle köra upp på eftermiddagen. 

När hon tittade på klockan nästa gång var den sju på kvällen.
»Jag slogs redan då av att det var fullkomligt vansinnigt att jobbet tog så mycket tid.«

Hon satte sig i bilen och for upp till lantstället. Kvart över nio var hon framme. Skal­djuren var uppätna. På köks­bordet stod en ensam tallrik kvar.
»Jag minns hur jag tänkte ’det här är inte vettigt’. Det hade gått för långt. Men jag gjorde inget åt det då.«
När Astrid Boisen några månader senare blev erbjuden ett nytt chefsjobb på Previas huvudkontor i Stockholm tog hon ett beslut.
Det fick vara nog. Hon valde i stället att gå vidare som konsult.
»Jag var så trött. Jag hade dessutom en 14-årig dotter som jag ville vara mer med.«

Ändå skulle hon i efterhand inte vilja ändra på något. Hon tror inte att hon hade varit mer tillfreds om hon hade pressat sig lite mindre.
»Jag skulle nog göra likadant igen. Jag har alltid haft inställningen att hellre våga och missa, än att vara en feg skit.«

Även om hon fortfarande har samma vilja att prestera, gör hon nu på ett annat sätt. Hon har lärt sig av att reflektera över viljan att vara bäst.
»Om jag fick ett chefsjobb igen, skulle jag vara lugnare. Nu vågar jag oftare lita på andras förmåga och ansvar.«
I dag jobbar Astrid Boisen som konsult inom ledarskap. Men längtan efter beröm och bekräftelse har inte helt försvunnit.
»Jag minns att pappa sa ’du ska göra det som är rätt och bra, men det är inte fel att få applåder’.«

Astrid Boisen avslöjar med rodnande kinder att det fortfarande bor en liten ledarprimadonna i henne som drömmer om att göra stordåd.
»Det här är så pinsamt. När jag är ute och promenerar i skogen vid vårt hus kan jag komma på mig själv med att nästan hoppas att jag ska stöta på någon som gjort sig illa och hur jag rådigt ingriper. Sedan får jag medalj för mitt hjältemod. Och så kommer jag på mig själv med tanken. Då skäms jag – men bara lite.«