»Jag söker motstånd«

Du sätter höga mål – innan en inspelning kan du säga att en film ska till Cannes. Vad är tanken?
»Jag vill öka min egen prestation. Dessutom vill jag redan från början skapa ett intresse för filmen.«

Men tvivlar du aldrig på vägen?
»Absolut. Men mina höga mål gör att jag tar tvivlet på ännu större allvar. Inför varje beslut eller varje scen kan jag tänka: ’Håller det här för att filmen ska kunna bli en av de 40 bästa i världen?’«

Kan det inte hämma dig?
»Nej, personer som har ledarpositioner ska ha stora visioner. Nu har mina filmer tagit sig till Cannes. Min nya målbild är att jag ska hamna på en position där jag kan läxa upp statsministern om han inte beter sig som han ska, haha.«

I din senaste film Play arbetade du nästan enbart med amatör­skådespelare. Varför?
»Amatörer ifrågasätter och jag gillar motståndet. En skådespelare som har motstånd och integritet gör ofta scenen bättre. Amatörer kan opponera sig, de lyder inte. Men en annan förklaring i den här filmen är att den framför allt har barn i huvudrollerna.«

Några nackdelar med att arbeta med oerfarna?
»Det kan vara svårare för en amatör att från början se vilken utdelning de kommer att få av allt hårt jobb som de lägger ner. Ett proffs känner bekräftelse enbart av att göra ett bra jobb.«

Hur hittade du dina talanger?
»Jag provfilmade väldigt många barn och testade dem i olika situationer. Jag var tvungen att veta att de var beredda att utsätta sig för den fysiska ansträngningen.«

Inspelningen tog längre tid än vanligt?
»Ja, mycket av den tid som jag annars lägger på personregi, fick jag nu lägga på att skälla och mana till koncentration. Till slut upptäckte jag att vi misslyckades gång på gång på grund av att jag hade gett otillräckliga anvisningar, inte på grund av att barnen inte ansträngde sig.«

Detaljstyr du?
»Jag måste vara detaljfokuserad som regissör. Men jag vill inte ta bort mina medarbetares initiativförmåga. De kommer ofta på de bästa detaljerna. Sedan är det jag som bestämmer om de ska med eller inte. Om jag under en in-
spelning hamnar i ett läge där jag måste göra hundra omtagningar, har jag gjort ett dåligt jobb. Jag borde ha gjort ett bättre för­arbete.«

Ibland får medarbetarna jobba till fyra på morgonen. Blir de aldrig arga?
»Jo, vissa blev arga i samband med Play och en av arbetarna i teamet anmälde oss till facket. Men vi kunde bevisa att vi följde reglerna. De flesta som jag har arbetat med har inte haft något problem med arbetsbördan.«

När lärde du dig att vara chef?
»Min viktigaste chefslärdom var under inspelningen av en av mina tidiga kortfilmer. Jag hade hyrt in en gigantisk, oerhört dyr kamera­kran som det tog en evighet att montera upp. Men när jag såg bilden i monitorn insåg jag att det var helt fel tänkt. Jag var tvungen att erkänna att jag hade tänkt fel och att vi fick göra om. I dag ser jag det inte som ett nederlag när jag måste tänka om. Bra regissörer vet vart de ska, men de vet inte alltid exakt hur de ska ta sig dit.«

Play handlar bland annat om fördomar om dem som är annorlunda. Varför valde du det ämnet?
»Jag blev själv provocerad när jag läste en tidningsartikel om fem svarta killar som rånade tre vita pojkar. Filmen är gjord för att åskådaren ska få ett problem med det och tvingas konfronteras med sin egen reaktion. Vi gillar inte att det finns en obalans i sam­hället mellan svarta och vita, och vi gillar inte att vi själva deltar i den obalansen.«

Vilka fördomar brottas du själv med?
»Haha, jag märkte när jag var på filmfestivalen i Venedig att jag inte är så fritänkande som jag trodde. Jag hade sett en film med en lång svart skådespelare, som jag sedan träffade. Vi började prata på engelska. Han frågade var jag kom ifrån och när jag sa ’Sverige’, skrattade han och sa ’jeg är fra Norge’. Då blev jag lite paff. Det blev så tydligt hur världsbilden har förändrats.«