»Jag har fått en rispa i tryggheten«

Skottet small av precis intill Patrick Bogereds vänstra öra. Bedövad av smärtan, det höga ljudet och de svidande krutstänken i ögonen, sjönk han ihop på golvet. Han hade inte hunnit uppfatta riktigt vad som hände. Allt gick så fort.

»När jag kom till sans tänkte jag att sådant här händer inte, inte här. Ingen rånar en bank mitt i Stockholm, mitt på ljusan dag när massor av människor rör sig där.«

Men han hade fel.
Det var strax före lunch. Sensommarsolens värme låg som en dallrande slöja över Götgatsbackens krön. Banklokalen var nästan tom på kunder när dörren plötsligt sparkades upp och en våldsam krasch bröt stiltjen.

Patrick Bogered satt med ryggen mot entrén. Han hann inte reagera innan han hörde kraset av splittrat glas och någon som skrek »It’s a robbery« på knagglig engelska.

»När jag vände mig om såg jag en ganska kort kille i mörka kläder, solglasögon och hatt. Han hade en väska i ena handen, en sådan där pensionärsbag i tyg med galonkanter.«
I den andra handen höll han en pistol.

Patrick Bogereds första känsla var overklighet, som om han var åskådare till en film. Sedan kom rädslan, blandad med ilska.
»Vad gör jag nu?« tänkte han.

Rånaren gick nedför stentrappan från entrén och fram till en kassa alldeles intill Patrick Bogered. Kassörskan fick inte fram ett ljud, hon var helt paralyserad, oförmögen att göra någonting. Så dängde rånaren sin bag i disken och skrek rakt ut, »Robbery!«.
Patrick Bogered hade hela tiden följt rånaren med blicken.

»Så vände han sig åt mitt håll. Jag reste mig reflexmässigt. Jag vet inte vad jag tänkte, jag tror det var någon slags försvarsinstinkt.«
Trots att allt hände inom loppet av några minuter minns Patrick Bogered att det kändes som om allt gick väldigt långsamt, nästan som i ultrarapid.

»Där stod jag, en och nittiosex lång, en halvmeter längre än honom. När han väste ’money’, lade jag handen på hans bag.«
Då small skottet.
Och lika plötsligt som det började var allt över. Rånaren slet åt sig väskan och sprang ut, tomhänt.

Trots att det har gått ett antal år sedan den där augustidagen, trots att ingen kom till direkt fysisk skada, sitter hela händelseförloppet som tatuerat på Patrick Bogereds näthinna.
»Jag hade inga barn då, det har jag i dag. Det har gjort mig mer försiktig.«

Varje gång han utsätts för plötsliga höga ljud strömmar adrenalinet till.
»Jag går inte omkring och är rädd jämt, men just plötsliga höga ljud reagerar jag på direkt.«

Han hade inte ens tänkt tanken att bankkontoret kunde rånas. Men när det hände insåg han hur sårbara han och hans kolleger var.
»Det går inte att skydda sig mot allt. Men rånförsöket fick mig att förstå hur viktigt det är att ha genomtänkta och gemensamma säkerhetsrutiner, och att alla verkligen följer dem.«

Men trots att säkerheten förstärkts och alla tänkbara åtgärder vidtagits i banker, butiker och andra verksamheter som hanterar mycket kontanter, har antalet rån inte minskat, visar Brottsförebyggande rådets statistik.

De senaste tio åren har i genomsnitt 1 005 rån skett mot sådana verksamheter årligen. I snitt har fem bankkontor rånats varje månad mellan 1997 och 2007. För att i januari i år kulminera med 23 bankrån. Det är fler än någon annan månad under den senaste tioårsperioden.
Och varje gång detta sker drabbas chefer och medarbetare.

Några mister livet, en del skadas fysiskt, många får psykiska men som de får leva med resten av sina liv.
När rånförsöket mot SEB:s kontor där Patrick Bogered arbetade inträffade, var han ställföreträdande kontorschef. Så småningom blev han själv chef för ett bankkontor. I den rollen har han skyldighet att årligen gå igenom säkerhetsrutinerna med sina medarbetare.

»Jag kan göra den där genomgången med inlevelse. Jag vet ju vad det innebär att bli utsatt för ett rån. Och jag har berättat för mina medarbetare om mina erfarenheter.«
Men hur noggrann han än är kan han inte vara säker på att alla inser hur viktiga säkerhetsrutinerna är.
»Vissa saker tror jag att man måste uppleva för att riktigt förstå.«

För, som Patrick Bogered påpekar, när det inträffar ett rån eller en liknande händelse, handlar det inte bara om den egna säkerheten. Det handlar om säkerheten för alla som befinner sig på platsen, all personal, kunder, alla.

Och om en person, chef eller medarbetare, missar en enda detalj kan det bli ödesdigert.
»Varje gång jag rekryterat en ny medarbetare har jag betonat detta med säkerhetsrutiner. Jag har lagt mig vinn om att anställa personer som är stabila och trygga, som har social kompetens och kan ta människor.«

Det fanns både tydliga säkerhetsrutiner och en krisplan på kontoret på Götgatan när rånet inträffade. Det var ingen som gjorde något misstag, allt skedde enligt regelboken. Någon tryckte på larmet under de minuter rånaren var inne i lokalen, precis som inövat.

Och polisen var snabbt på plats, det tog bara fem minuter. Men rånaren hade hunnit försvinna.
»Trots att de kom så snabbt kändes det som en evighet.«
Polisen körde Patrick Bogered till akuten på Södersjukhuset för kontroll. Sedan åkte de tillbaka till banken där personal och kunder som varit närvarande vid rånet intervjuades.

Bankens kristeam kom också dit och alla i personalen erbjöds samtal. Bankens psykolog återkom flera gånger för att ge de anställda möjlighet att prata och bearbeta.
Men något förändrades, stämningen blev en annan. En osäkerhet smög sig in under skinnet på dem som arbetade i banken. En obehagskänsla över vetskapen att rånaren fanns där ute någonstans. Skulle han komma tillbaka? Göra ett nytt försök?

»Vi blev mer på vår vakt och försökte variera våra rutiner. Det var en väldigt öppen lokal, med stora fönster och mycket insyn.«
seb:s kontor på Götgatan finns inte längre kvar och Patrick Bogered har bytt jobb ett par gånger sedan rånförsöket den där augustidagen.
»Med tiden trubbas man av. Men jag har lyft fram den där händelsen då och då. För att påminna både mig själv och mina medarbetare om vad som kan hända, när och var som helst.«

Han har mött många andra som upplevt liknande händelser, både människor som arbetar i bank och personer som har andra yrken. Och han vet att människor reagerar väldigt olika, både i den akuta situationen och efteråt.
»En del blir så illa berörda att de inte alls vill kännas vid att det har inträffat eller ens tala om det. Sårbarheten finns kvar, hos en del blir den väldigt stark. Och den sitter i länge, ibland hela livet.«