”Jag har börjat komma ur mina garderober”

Dina svartmålade naglar har blivit ditt varumärke och din nya roman handlar om att vara annorlunda. Hur viktigt är det?
”Jag har snarare pratat mycket om att vara mig själv. Det är något som jag själv har jobbat med under flera år och känner att jag landat i. Det är kanske därför jag har sett mer och mer annorlunda ut, för att jag börjar komma ut ur mina garderober.” 

Hur mycket har du anpassat dig?
”Så gott jag har kunnat. Men jag har inte lyckats så bra. Under min uppväxt försökte jag vara som andra, att passa in i mallen. En anledning till att jag har presterat så mycket i olika sammanhang är att få visa att jag kan vara ’normal’. ’Titta, jag kan ju få alla rätt på proven och högsta betyg!’ På senare år har jag förstått att det inte blir bra.”

Hur har vägen till den insikten sett ut?
”Den har bestått av två delar: dels när jag blev professor och började märka att även om omgivningen inte höll med tyckte den ändå att ’något måste han kunna, eftersom han har fått den här titeln’. Det har gett en liten trygghet som gör att jag kan säga vad jag själv tycker. Dels drabbades båda mina föräldrar av hjärntumörer, nästan samtidigt. Det var en tydlig fingervisning om att vi aldrig vet vad som händer i morgon. Det kanske inte finns något i morgon. Om jag ska vara den jag vill, är det bättre att jag är det nu.”

Hur var det att komma ut som dig själv i din chefsroll?
”Bra. I min chefsroll har det inte varit ett problem. Jag har haft den fantastiska förmånen att jobba med, att chefa över, människor som har sökt sig till mig. Sedan har det kanske inte varit lika enkelt med tanke på att jag ju har mina chefer. Ju mer jag tar mig friheten att vara mig själv, desto krångligare blir det för dem.”

Hur har du utmanat strukturerna?
”Jag har stångats en hel del kring hur undervisningen ska se ut, vad som ska läras ut, hur och när. Ska kurslitteraturen vara så stel och mossig, varför ska vi vara i klassrum, varför ska alla lära sig samma saker i stället för tvärtom? Jag har väl konstrat en del genom åren med vad vi egentligen ska forska om också, om vi ska definiera forskningen så snävt och jobba så hierarkiskt.”

Vad har din olikhet inneburit för ditt arbete?
”Olikheten tillför att samtalen ofta tar helt andra riktningar och väcker nya frågor. Den eventuella uppskattningen tar sig nog uttryck i ökad nyfikenhet och ett ökat engagemang. Oavsett laddning tror jag att engagemang leder till bra saker. Problemen handlar nog mycket om merarbete, frustration och irritation. Sådant gör väl att betygsättningen och ekonomisystemen ballar ur i undervisningen, forskningen blir svårare att förutsäga, vilket upplevs som läskigt för många.”

Men du är ändå en populär chef?
”För ett antal år sedan bestämde jag mig för att om jag ska göra det jag gör måste jag göra det på det sätt som jag verkligen brinner för. Jag var frustrerad och kände att jag inte gjorde det jag själv trodde på. Jag insåg att jag gör saker som inte är bra för organisationen, att det kanske innebär att jag måste lämna jobbet. Men då får det vara så. Men så länge jag är här måste jag göra saker på mitt sätt. Jag är väldigt ödmjuk inför vetskapen om att jag gjorde det svårt för många personer. Men efter ett antal år började det sätta sig och utvecklas till något som är ganska uppskattat. Nu befinner vi oss i ett läge där det har blivit någon sorts norm.”

Och när du blev norm tog du tjänstledigt, eller?
”Ungefär så. En annan anledning är nyfikenheten. Det är så fan-tastiskt att bli kontaktad av spännande människor som har roliga förfrågningar. Jag började med att förlänga dygnet. Man hinner göra massor medan andra sover. Men det går till en gräns, vilket min fru märkte först. Hon sa: ’Du kan inte hålla på med alla de här sakerna, du måste hålla ett tag till. Kan du inte bara ta bort alla saker som du inte måste göra?’. Men jag insåg att det är just de där sakerna som jag inte måste göra som håller mig uppe på nätterna. Så vad skulle hända om jag provade att göra precis tvärtom – tog bort det jag måste göra? Så gjorde jag det.”

Men allvarligt talat, du bor i en förort i en villa, med fru och två barn. Hur normal får man bli egentligen?
”Haha! Du har inte sett vår trädgård och du har inte träffat våra barn.”