»Jag var en dålig chef«

Många retar sig på dig, Ernst Kirchsteiger. Varför?
»Ja, säg det. Visst har jag förstått att jag väcker känslor, men det är väl inte det farligaste man kan göra? Det är som att gå på en konstutställning. Väcks inga känslor går man därifrån oberörd. Hur kul är det?«

Sedan är det det här med fötterna.
»Ja, de har blivit ett slags ikon. Men också nästan en belastning. Jag går barfota när det är tjänligt väder. På vintern går jag aldrig barfota, hur mycket journalister än tjatar för att de ska få en bild.«

Du säger lustiga saker. Exempel: »Jag har mött libbstickor som ­tittat mig i ögonen«.
»Det sker helt spontant. Jag vill beskriva en känsla och då använder jag bildspråk och hela svenska ordlistan. Jag vill få tv-tittarna att förstå hur jag känner. Det är precis som när du ska beskriva musik. Inredning är som musik, båda gör att det händer något i dig. Du blir berörd. Går igång. Underbart.«

Vilket är ditt eget favoritcitat?
»Något som jag tydligen har sagt och är ganska stolt över är ’Varför ska man gå den logiska vägen när det finns så många andra spännande vägar?’. Det gillar jag, för det är så sant. Logik är väldigt bra att känna till, men man behöver inte vara överlogisk i alla lägen. Vem törs bli förälskad i en annan människa om man inte vågar vara ologisk? Om allt ska vara logiskt skulle världen bli väldigt trälig.«

Du växte upp i den lilla värm­ländska brukshålan Degerfors där vägen var utstakad via fotbollsplanen till järnbruket. I dag är du en känd tv-personlighet. Rätt ologiskt eller hur?
»Ja, mina föräldrar blev värvade som arbetskraft från Österrike till Sverige på 1950-talet och hamnade som skiftarbetare på Degerfors järnverk. Vi var sex personer i en enrummare – det blev en grym logistik! – och jag var lillebror och fick klara mig själv. Jag lagade min egen middagsmat i sjuårsåldern!«

Du stod där och stekte falukorv och drömde om att bli program­ledare i tv?
»Ha! Nej, det fanns inte på kartan. Som barn var jag tystlåten och blyg. Jag var pojken som satt i skuggan under eken, jag behövde inte vara synlig men jag hade koll. De flesta tyckte nog att jag var en avvikande figur för att jag inte hängde runt fotbollsplan eller satt vid Letälven och sniffade solution. Men jag blev accepterad. Många var fascinerade över min förmåga att teckna. De var stolta över att jag hade det konstnärliga i mig.

Trombonisten Nils Landgren blev en inspirationskälla för dig …
»Det var så att i Degerfors fanns en familj som hette Landgren och som konstaterade att det kommit en österrikisk koloni till stan. De samlade grannarna och tog initiativ till att umgås  – mest spelades canasta – och på det viset blev jag vän med en av sönerna, den senare kände musikern Nils Landgren. Då, när jag såg hur Nisse brann för musiken och kände energin den gav, blev jag väldigt intresserad. Jag förstod att det fanns något annat, en annan väg än den utstakade  och som jag mest kände frustration inför. Jag minns att jag tänkte ’herregud, måste jag också börja jobba på järnverket’. I stället ville jag ta del av det där andra, det som innehöll skapande.«

Så vad gjorde du?
»Jag experimenterade med oljefärger och akvarell. Vi hade flyttat till en villa och snart var hela garaget fullt av bilder utförda av denne hopplöst naturromantiske yngling. Och detta var bara något jag kände att jag absolut var tvungen att göra. Det fanns inget sätt att stoppa det. Jag hade gläntat på dörren till en annan värld. 13 år gammal hade jag en egen skärm­utställning i Degerfors Folkets hus. Jag tror jag sålde för 300 spänn. Det blev en grym bekräftelse.«  

Du har ett starkt behov av att uttrycka dig?
»Ja, jag har en ambition att berätta. När jag vikarierade som lärare på en restaurangskola märkte jag det magiska i att bli lyssnad på, att tända ljus i ögonen på obstinata tonåringar. Jag får världens kick när jag fångar människors intresse, vare sig det sker framför tv-kameran eller om jag möter en tant på Konsum. Jag har ett övertryck, ett berättar­övertryck. Hade jag levt under medeltiden hade jag nog suttit i en katedral och berättat historier …«

Du syns ofta i tv, har arbetat som mentalvårdare,  jobbat med Carl Jan Granqvist i Grythyttan och är utbildad kock. En tid var du chef på Ikea. Har du något budskap till Sveriges chefer?
»Jag var restaurangchef på Ikea i Örebro och satt i ledningsgruppen när varuhuset ännu bara var ett hål i marken. Jag rekryterade, hade budgetansvar och ledde 35 personer. Men jag blev ingen bra människa. Jag hade svårt att ta de obekväma besluten och var egentligen en ganska dålig chef. Och en dålig chef är värre än den värsta sjukdom. Man kan dö av det. Bra chefer får en att lyfta, och bra chef är man om man blir använd som chef, när de anställda vågar komma till en samtidigt som man är den där tydliga ledargestalten.«

Vilka är de värsta att chefa över?
»Energitjuvar! Människor som ägnar sin energi till att krympa andra för att växa själva. Jag tôl dem inte. Det är inte farligt att låta en människa växa förbi en, att sporra en annan människa så att den blir bättre än dig själv. Det tycker jag är bland det finaste en chef kan göra.«

Du är 52 nu. Har Ernst Kirchsteiger förverkligat sig själv?
»Ja, fast i Sverige kan det vara provocerande att säga att man är lycklig, att man lever ett fantastiskt liv, men det gör jag. På min 50-årsdag sa mina söner till mig när de gav mig en skiva med Frank Sinatra: ’Farsan, det här är du!’.
Då lyssnade jag på My way hela kvällen så att tårarna trillade och tänkte ’de har nog rätt – vilka ­härlige pöjker’.«