»Jag ger barnen en framtid«

Det var ingen lätt uppgift som EvaLotta Rickfors hade tagit på sig. Hon stod utanför barncentret som ligger i ett slumområde i Nairobi, omgiven av förhoppningsfulla föräldralösa barn och deras släktingar. Nu var det upp till henne och kenyanska Lydia att välja ut 25 av barnen – fler skulle inte få plats på centret.

»Alla grät och vädjade att vi skulle välja just dem. Det var en jättesvår situation men jag var ändå tvungen att försöka vara strikt och ställa mina frågor, annars hade det inte fungerat.«
Processen var allt annat än lätt, men till slut lyckades EvaLotta och Lydia hitta 25 barn som bäst behövde plats på Ngamwanza Childrens Support Center.

En del av barnen som inte fick plats på barncentret hade föräldrar i livet som tog hand om dem. Men andra var föräldralösa och de lämnade sedan Ongata Rongai, som området heter, för att söka bättre »lycka« i Nairobi City.

»Vi vet inte vad som hände med dem. Det finns så många barn i storstaden som får leta mat bland soporna och börjar sniffa lim för att klara av hungern och depressionerna. Det är en ond cirkel. Räddningen är olika ’feeding-programs’ där barnen får mat och hjälp att sluta med limmet.«

De flesta som väljer att hjälpa gör det anonymt. Skänker pengar till en tillfällig insamling eller stoppar en slant i en bössa på stan. EvaLotta har en annan strategi. För henne är Corporate Social Responsibility, CSR, en självklarhet.

»CSR genomsyrar hela min verksamhet och mitt ledarskap och är en stark drivkraft. Det är liv vi håller på med – små barn som behöver vår hjälp.«
EvaLotta har en brokig och internationell bakgrund. Hennes pappa arbetade för Sida och hon föddes i Nairobi, Kenya. När hon var tolv år gammal flyttade familjen hem till Sverige för gott.
»Det var mitt i vintern, jag hade knappt sett snö innan.«

Men det var inte bara snön och Sverige som var en ny bekantskap. Även mötet med den svenska mentaliteten var svår att förstå sig på.
»Barn kan vara väldigt elaka. De undrade om jag bott i en gräshydda med lejon utanför och när jag berättade hur det verkligen var så frös de ut mig. Det tog ett år innan jag fick vänner.«

Efter gymnasiet flyttade EvaLotta utomlands. Hon har bland annat bott många år i USA och haft allehanda jobb, exempelvis som au pair, städare, snickarassistent och kontorist. I USA har hon även arbetat med mode och design och varit modell samt utbildat sig till och jobbat som pilot och flyginstruktör. Och hon har varit restaurangchef i Norge och chef på en speditionsfirma i Göteborg, bara 19 år gammal.
»Att våga prova på saker är inte så stort för mig. Kanske kommer modet av att jag har bott utomlands i många år. Jag har fått starta om många gånger i mitt liv.«

Sedan några år tillbaka bor EvaLotta i Sverige och driver sitt företag 3D Blue som förmedlar utbildningar, föreläsare och artister till företag och organisationer.
Kanske är det EvaLottas internationella bakgrund som gör att hon brinner extra för CSR.

»När jag växte upp lärde jag känna många människor som hade det mycket sämre än vi. Barn som kanske bara hade trasor på sig. Jag tror inte att någon som ser det inte vill hjälpa.«
Kenya har en särskild plats i hennes hjärta. Det är fortfarande »hemma« i allra högsta grad.

Hösten 2001 reste EvaLotta tillbaka till Nairobi för att bo där. Det var då hennes engagemang för de kenyanska barnen började. Och det startade med en rockkonsert som några svenska artister hade till stöd för ett barnhem i Nairobi.
»Jag har haft en dröm om att kunna hjälpa föräldralösa barn ända sedan jag lämnade Kenya. Det har brunnit som en eld i mig.«
Hon tog kontakt med den svenske konsertarrangören och fick följa med till barnhemmet. Det kändes så rätt – nu skulle hon göra allt som stod i hennes makt för att hjälpa de här barnen.
»Jag började genast e-posta till släkt och vänner över hela världen för att samla in pengar till barnhemmet.«

Pengarna som skänktes sattes till en början in på hennes eget konto. Varje vecka tog hon ut en summa med sitt Visa-kort och körde till barnhemmet för att själv betala lärarnas löner.
Men efter några månader kom det fram att barnhemmet var en bluff. En av lärarna på barnhemmet, Lydia Njeri, avslöjade att pengarna hamnade i föreståndarinnans fickor.

»Det finns hur många historier som helst om hur människor som velat hjälpa har blivit lurade. Det är viktigt att göra bra research och att kvalitetssäkra innan man bestämmer sig för vilket projekt man ska stödja.«
Det lättaste är att vända sig till en stor och känd organisation, men EvaLotta menar att det finns många små hjälporganisationer som också gör ett bra jobb.

»Fördelen med små organisationer är att det blir närmare till dem som man hjälper. Det blir också lättare att få en kanal direkt in i verksamheten. Det som driver mig är den nära kontakten som jag har med barnen och lärarna på barncentret.«

Besvikelsen efter avslöjandet av bluffbarnhemmet tog EvaLotta hårt. All tid och allt personligt engagemang hon lagt ner och alla människor hon övertygat att bidra med pengar – var allt förgäves?
Hur kunde det egentligen bli så här? Vad skulle nu hända med barnen som trots allt vistades på barnhemmet vissa dagar? Och vad kunde hon göra för att hjälpa dem?
Läraren Lydia sökte upp EvaLotta innan hon lämnade Kenya för att be om hjälp att starta ett ordentligt barnhem. Lydia hade själv tagit hand om tio av barnhemsbarnen som annars hade hamnat på gatan utan några som helst vårdnadshavare.

Men EvaLotta var tveksam, bränd som hon var av bluffmakerskan var hon rädd för att göra ett misstag igen. Hon ville fundera och reste hem till Sverige.
Väl hemma kom hon i kontakt med String of Life, en liten organisation som ville hjälpa de kenyanska barnen genom att samla in pengar med musik och konserter.
EvaLotta blev projektledare och styrde upp organisationen från grunden. Skaffade ett 90-konto, raggade pengar av företag och privatpersoner – och reste tillbaka till Kenya. Nu skulle Lydias dröm bli verklighet, i alla fall nästan.

Istället för ett barnhem skulle ett barncenter startas. Barncentrets uppgift var att ge föräldralösa barn mat och utbildning, men inte boende. Barnen bor i stället hos sina släktingar.
I dag finns 36 barn på Ngamwanza Childrens Support Center och flera av dem har klarat sig så bra att de fått godkänt på antagningsproven till den statliga grundskolan.

Sedan EvaLotta startade sitt företag är hon inte längre projektledare, men hennes engagemang i barncentret är lika starkt. Och hon tror benhårt på idén att företag och chefer ska engagera sig för att hjälpa andra människor.
»Jag är övertygad om att CSR binder samman medarbetarna i ett företag. Visar ledarna att företaget inte bara är själviskt och ute efter att tjäna pengar, utan också vill ge bort pengar för att stödja andra, ger det större mening till arbetet.«

Hon berättar om hur ett av barncentrets sponsorföretag regelbundet informerade på det interna nätverket om vad som hände på barncentret. Delar av ledningen åkte ner till Kenya och kom hem med både bilder och berättelser från besöket.

»Jag fick höra om hur stämningen blev varmare bland medarbetarna i företaget sedan det börjat sponsra barncentret.«
Att hjälpa andra är att öppna upp sinnet, menar EvaLotta. För det finns så mycket mer än den värld som vi lever i här hemma i Sverige.

»Tänk bara på hur samtalsämnena på kafferasterna kan förändras. I stället för att diskutera senaste avsnittet av den populära tv-serien, kanske nyheten att några barn på barncentret klarat antagningsproven till skolan känns viktigare att prata om.«

Som ledare har man mycket att vinna på att visa ett engagemang som går utanför resultat och prestationer, menar hon.
»Att vara engagerad i andra människor utan att det är för egen vinnings skull är inspirerande för medarbetarna. Och det bidrar också till att de får lättare att knyta an till en.«

Själv försöker EvaLotta vara ett gott exempel och också visa vad hon står för.
»Jag känner en stolthet när jag berättar om att jag är involverad i barncentret. För mig är det självklart att ge till andra. Och att kunna förmedla glädjen och energin till mina medarbetare och kunder ger faktiskt en positiv spinn på min verksamhet.«

EvaLottas CSR-arbete tar ingen kraft från hennes ledarskap – tvärt om. Det ger energi och en känsla av att ha en mening med livet att veta att man hjälper till. Och att insatsen gör en skillnad för några fattiga barn i Kenya.

Just nu arbetar EvaLotta med att arrangera en välgörenhetskonsert i Stockholm. Visst tar det mycket tid i anspråk, men den tiden är hon beredd att satsa.
»Jag ger mig själv tid att jobba för barncentret och jag gör det utan att ha dåligt samvete. Och någonstans är det ju det som är meningen med att dra in pengar. Och ju bättre mitt företag går, desto mer tid och pengar kan jag använda för att hjälpa andra.«